Den 6 juni 1950 på NK

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1950:7 (årgång 24).

”Den bästa respekten, som vi kan visa vår flagga, symbolen för ett samlat folk i ett fritt land, är att med alla krafter bidraga till att stärka den internationella samhörighetskäns­lan”…
Dessa ord i avslutningen av direktör Ragnar Sachs’ tal på Svenska Flaggans Dag till den NK-personal som samlats på Tak­terrassen, speglar i koncentrerad form den anda i vilken hans högtidstal hölls. Få nationaldagar torde ha bjudit på ett väder liknande årets – en underbar och sällsynt värme redan klockan sju på morgonen, en strålande himmel, vindstilla. En sådan dag grips man särskilt av det alltid fascinerande skådespelet, då stadens alla flaggor samtidigt går i topp, ett evenemang som avnjutes särskilt väl från NK:s takterrass. NK:s sångkör och orkester gav som vanligt programmet den högtidliga och festliga ramen. F. ö. medverkade skådespelaren Åke Ohberg genom att läsa ”Detta är landet” och ”Hembygd” av Per La­gerkvist, ”Hemmet” av Verner von Heidenstam och ”Hemland” av Gunnar Mascoll-Silfverstolpe. På slutet blandade sig klock­ringningen med hans deklamation men Åke Ohbergs starka stämma bar dock skiftesrikt fram diktarorden, som var så väl­görande fria från patetiska tongångar och i stället tolkade den innerliga anknytningen till hemmet, till ens närmaste, till den miljö, där man vuxit upp och har sin rot.

För att återgå till direktör Sachs’ tal så började det med en hänsyftning på vårens NK-slogan ”Sommaren spelar upp”. Se­dan direktör Sachs lyriskt talat om de första junidagarna i den svenska naturen och att det för en nordbo inte finns någonting som ”rör strängarna innerst inne så som en mild och vacker svensk vår och sommar” sade han:

När vi älskar vårt land och älskar dess natur så låt oss bibehålla detta nationella särdrag. Låt oss känna oss alla som ägare till allt det vackra i skog och mark, i stä­der och byar, som omger oss, men låt oss å andra sidan försöka tillägna oss mera av det mänskliga intresse, som våra medmänniskor i Europas sydligare länder äger i betydligt högre grad än vi.

Jag vill inte påstå, att förståelsen bland olika folk och olika nationaliteter är stor i världen, men jag är övertygad om, att om vår världsdel skall bestå under år­hundraden framöver så är en av de allra väsentligaste förutsättningarna att förståelse skapas alla människor emellan och att intresset för de mänskliga problemen och aktningen för livets värden fördjupas inom alla delar av Europa. Det är ingen förunnat att förhäva sig över nationella särdrag eller förtjänster framför andra. På botten av varje människas karaktär finns kanske ändock just en sådan känsla, som när den kommer till uttryck i intressegrupper, organisationer och folksamlingar framstår som en självgod nationalitetskänsla. Man ser även i det här landet gärna litet snett på människor av främmande extraktion och vill gärna känna, att det som vi gör är ändå det bästa. Den känslan saknar i dag en verklig grund. V i gör i det här landet många bra saker men det finns mycket, som våra medmänniskor på andra sidan om gränserna gör minst lika bra. Vår industri och vårt näringsliv har en stor produktionsförmåga och intensiv skaparkraft men den som reser i andra länder kan konsta­tera på många håll ett sjudande arbetsliv, en initiativ­! Förmåga och genialitet, som tar sig beundransvärda ut­tryck.

Vi måste för vårt eget och för det allmännas bästa hålla Ögon och alla sinnen öppna för det som händer och sker inom jordklotets olika delar. Det är icke tillåtet någon gång att slå sig till ro med de resultat, som vi själva inom vårt lilla land har uppnått och tro, att detta är det enda saliggörande. Därför måste vi också alla arbeta för att få en större frihet i vårt umgängesliv länder emellan. Möjligheten att direkt växla idéer och erfarenheter med människor inom likartade arbetsområden varhelst de än är belägna, måste undan för undan vidgas. Den frihet i handel och vandel, som har gjort oss så mycken glädje innan världskriget tvang oss in i ett be­gränsat liv inom egna domäner, måste nu återställas. Endast därigenom vidgas känslan för andra människors värden, för andra människors insatser och för den ömsesidiga uppskattning av alla goda människors betydelse, som är villkoret för ett fortbestånd av vår värld under gynnsamma förhållanden.

Den bästa respekten, som vi kan visa får flagga, symbolen för ett samlat folk i ett fritt land, är att med alla krafter bi­draga till att stärka den internationella samhörighetskänslan. Även som deltagare i det mest fria och Öppna umgängesliv mel­lan folken skola vi aldrig förlora de internationella särdrag, som äro sprungna ur århundradens traditioner hos ett folk, som levt och alltid lever i ett land med tunga vintrar och ljusa somrar. De naturliga betingelser under vilka vi leva skola alltid ge utslag i vårt sätt att vara, i vår litteratur, i vår konst och på många andra områden. Vi kan därför öppna oss mera för ett internationellt samarbete och likväl alltid låta den blågula flaggan utvecklas i vinden en sommarmorgon som denna såsom ett kärt tecken för ett folk, som vill leva sitt nationella liv och ändå göra sin världsinsats.

NK-truppen gjorde som vanligt vid Stadion-festen på Svenska Flaggans Dag ett mycket gott intryck. Ingen av de 16 damerna eller 18 herrarna svimmade i värmen, vilket i övrigt hände rätt många. Här en bild av täten med fanbärare Sven Larsson, CE, och bredvid honom herr G. Törner.

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1950:7 (årgång 24).