Den genomreglerade och stabila bankmarknaden

Många branscher inom det svenska näringslivet präglades under perioden 1945 till 1965 av tillväxt, omvandling och förnyelse – kort sagt av att verksamheterna förändrades och utvecklades i en tydligt positiv riktning. En sektor av den svenska ekonomin präglades dock i de allra flesta avseenden av stabilitet, trögrörlighet och mycket få innovationer. Det var banksektorn, det vill säga de traditionella marknaderna för allmänhetens och företagens in- och utlåning i affärsbanker, sparbanker och jordbrukskassor. De svenska bankerna hade utan tvekan spelat en avgörande roll i tidigare skeden av industriell och ekonomisk utveckling. Men under mellankrigstiden hade det stora risktagandet hos många banker – som kulminerade i Kreugerkraschen – lett till stora kreditförluster för bland annat Skandinaviska Banken, Sveriges näst största bank. Minst lika viktigt ur ett större samhällsekonomiskt perspektiv var det kraftigt sjunkande förtroendet för banker och andra finansiella aktörer.

De socialdemokratiskt ledda regeringarna tänkte inte låta mellankrigstidens avarter med vidlyftiga finansiella affärer upprepas och därmed riskera uppbyggandet av det svenska välfärdssamhället och näringslivets långsiktiga utveckling och tillväxt. Som vi sett i det föregående avsnittet hade de emellertid inget emot att bank- och industrinätverken, med de stora affärsbankerna som noder, stärkte sina interna relationer och sin position inom svenskt näringsliv. Men vad gällde de renodlade finansiella marknaderna skulle de inte överlåtas i händerna på privata aktörer.

Detta, i kombination med den övergripande målsättningen att finansiera samhällsomvandlingen efter kriget – uppbyggnaden av det moderna välfärdssamhället – ledde till en omfattande statlig reglering och styrning av bankernas verksamheter, den så kallade Riksbanksregleringen. Som namnet antyder hade Sveriges centralbank, Riksbanken, en viktig roll dels i utformningen och implementeringen av de finansiella regleringarna, dels i den med tiden alltmer strikta kontrollen av att de privata bankerna verkligen följde regelverken och de intentioner som låg bakom dem. I början av 1950-talet konstruerades ett antal nya regleringar som skulle motverka de fluktuationer som förekommit på de finansiella marknaderna sedan krigsslutet. Inte minst ledde högkonjunkturen för svensk exportindustri som följde på Koreakriget till stora prisökningar, kraftiga svängningar i räntorna och en allmän kreditexpansion. Nu skulle bankerna en gång för alla hållas i schack och stabilitet på de finansiella marknaderna prioriteras, samtidigt som finansieringen av det svenska välfärdsbygget säkrades. I november 1951 antogs en lag om räntereglering som gav Riksbanken rätt att fastställa intervall för högsta och lägsta tillåtna räntor i bankerna. Regleringen syftade till att göra det billigare att låna pengar till prioriterade ändamål som bostadsbyggande och utbyggnad av vattenkraft. Samtidigt infördes en regel om att alla nya obligationslån, ett klassiskt sätt för företag att skaffa sig nytt kapital, krävde Riksbankens tillstånd. Kort därefter infördes likviditetskvoter som tvingade bankerna att hålla en viss kontantkassa i förhållande till inlåningen, pengar som alltså inte fick lånas ut på marknaden.

Våren 1955 utsågs Per Åsbrink till ny Riksbankschef, en position som han hade ända fram till 1971. Åsbrink hade länge varit verksam inom socialdemokratin och hade ett tydligt uppdrag att styra och kontrollera de privata bankerna, till och med hårdare än under de föregående åren. Högsta prioritet var att bankerna än mer än tidigare skulle underordna sig samhällsekonomiska mål. Uppbyggnaden av välfärdssamhället, med de stora offentliga investeringarna i infrastruktur, till exempel i vattenkraftsutbyggnaden men framför allt inom bostadssektorn, krävde att i stort sett allt tillgängligt kapital på de fria inlåningsmarknaderna i Sverige kanaliserades till dessa samhällssektorer. Samtidigt var ju många av de stora industriföretagen så framgångsrika och vinstgivande att de själva var stora inlåningskunder i bankerna och sällan hade behov av mera lånat kapital.

Under sin ämbetsperiod förde Åsbrink, vanligen med regeringens goda minne, en ännu hårdare regleringspolitik gentemot bankerna. Kort efter hans tillträde infördes det så kallade utlåningstaket, som kraftigt begränsade bankernas möjligheter att låna ut pengar. Det generella mönstret i styrningen av bankerna, och i relationen mellan Riksbanken och de privata bankerna, ända fram till mitten av 1970-talet var att diskontot höjdes, likviditets- och kassakraven ökade och utlåningstaket sänktes i högkonjunkturer, medan det omvända gällde i lågkonjunkturer. Bankerna hade i praktiken inget annat val än att följa de allt striktare reglerna och de omfattande ingreppen i den dagliga verksamheten. Missnöjet med Riksbanksregleringen i allmänhet och med Riksbankschefen Åsbrink i synnerhet var utbrett, även om ytterst få tordes säga emot den hårdföre Åsbrink offentligt. Storbanksdirektörerna stod vanligtvis vackert uppradade när Riksbankschefen dikterade villkoren på den svenska bank- och kreditmarknaden. Många är de bankchefer som i efterhand har berättat om denna tid och Åsbrinks hårda styre. En av dem är Jan Wallander, som under många år var vd för Sundsvallsbanken och senare för Handelsbanken. I sina memoarer, under rubriken ”Den stränge magistern och de vanartiga gossarna”, beskriver Wallander de möten som affärsbankernas chefer hade en gång i månaden med Åsbrink:

Jag tror ingen av de bankmän som var med om sammanträdena på Riksbanken under Åsbrinks tid minns dem med annat än den djupaste olust. Vi var som en samling förskrämda skolelever ständigt utsatta för magisterns utskällningar och mycket kännbara straffmetoder. Det kan tyckas egendomligt att mäktiga storbankschefer lät hunsa med sig på det sättet. Förklaringen är enkel. Vi var helt i hans våld. Mopsade vi oss hotade han med att han skulle be regering och riksdag att införa hårdare och mer heltäckande regleringar.

Jan Wallander, Forskaren som bankdirektör, SNS Förlag, Stockholm 1998, s. 83.

Trots den tidvis fräna kritiken från bankdirektörer och andra företrädare för bankbranschen går det inte att komma ifrån det faktum att det svenska finansiella systemet och bankmarknaden under efterkrigsdecennierna de facto präglades av stabilitet och av att bankernas krediter i hög grad riktades till de prioriterade samhällssektorerna – till infrastrukturella investeringar. Ytterligare en stark kontrast till den mindre reglerade mellankrigstiden var den totala avsaknaden av finansiella kriser. Förtroendet för bankerna och för det finansiella systemet var åtminstone delvis återskapat. Med andra ord kan man säga att den ekonomiska politiken i dessa avseenden lyckades nå sina målsättningar.

Fyra kategorier av banker verkade på den svenska marknaden: affärsbanker, sparbanker, jordbrukskassor (som senare ombildades till föreningsbanker) och den statliga Postsparbanken. Den sistnämnda slogs 1960 samman med Postgirot till Postbanken, en bank som riktade allt större fokus även mot utlåningsmarknaden. Varje bankkategori hade, precis som under tidigare tidsperioder, sina speciella regelverk och förväntades utföra vissa specifika uppgifter inom det finansiella systemet. Sparbankerna skulle fokusera sin verksamhet på att omvandla småspararnas insättningar till säker, riskfri utlåning. Affärsbankerna var näringslivets banker och förväntades ta större risker i sin kreditgivning. Jordbrukskassornas inriktning var naturligtvis sparande och krediter inom jordbrukssektorn. Även i dessa avseenden präglades efterkrigsdecennierna av stabilitet och oföränderlighet.

I vissa organisatoriska avseenden skedde dock relativt stora förändringar. Både sparbankerna och affärsbankerna byggde ut sina kontorsnät kraftigt, framför allt för att nå de växande och alltmer välavlönade arbetar- och medelklasserna och övertyga dem om att spara och låna i just deras bank (se tabell nedan). Det totala antalet bankkontor i Sverige förblev dock stabilt eftersom framför allt Postsparbanken minskade sitt kontorsnät.

Antalet bankkontor i Sverige efter kategori 1945–1965.

  1945 1950 1955 1960 1965
Postsparbankskontor 4 315 4 264 4 212 3 963 3 383
Sparbankskontor 1 114 1 177 1 265 1 618 1 794
Affärsbankskontor 1 040 1 019 1 060 1 217 1 489
Jordbrukskassor 685 631 602 572 531
Totalt antal bankkontor 7 155 7 091 7 139 7 370 7 197

Källa: Bankstatistiken, SCB.

När det gäller förändringarna på in- och utlåningsmarknaderna var de mycket små (se tabell nedan). De totala volymerna ökade kraftigt, och de sparkampanjer som manade till ett ökat sparande, inte bara för hushållens egen skull utan också för att samhällsbygget krävde det, bar frukt. Marknadsandelarna för de olika bankkategorierna var dock ungefär lika stora 1965 som vid krigsslutet. Det var endast Postsparbanken (senare Postbanken) som lyckades kapa åt sig en betydande del av den svenska utlåningsmarknaden från mitten av 1950-talet. I skarp kontrast till senare perioder, framför allt från 1980-talet och framåt, var också de finansiella innovationerna inom banksektorn mycket få. Traditionell in- och utlåning till allmänhet och företag var och förblev bankernas kärnverksamhet under denna tid.

Marknadsandelar i procent på den svenska inlånings- och utlåningsmarknaden samt total inlåning respektive utlåning 1945–1965.

Inlåning
År Affärs-bankerna Spar-bankerna Postspar-banken Jordbruks-kassorna Total inlåning,

miljarder kr

1945 46 38 15 1 14
1950 43 37 18 2 21
1955 43 36 18 3 30
1960 44 36 17 3 43
1965 45 35 17 3 64
Utlåning
År Affärs-bankerna Spar-bankerna Postspar-banken Jordbruks-kassorna Total utlåning,

miljarder kr

1945 55 39 5 1 11
1950 52 39 6 3 18
1955 44 40 13 3 24
1960 42 41 13 4 33
1965 45 37 13 5 53

Källa: Bankstatistiken SCB.

I likhet med andra sektorer av svenskt näringsliv upplevde banksektorn en ökad storskalighet och en koncentration av allt större marknadsandelar till ett mindre antal aktörer. Framför allt bland affärsbankerna slog ökad storskalighet igenom och blev en allt viktigare konkurrensfaktor. År 1945 svarade de fem största affärsbankerna – i storleksordning Handelsbanken, Skandinaviska Banken, Göteborgs Bank, Stockholms Enskilda Bank och den statliga Jordbrukarbanken – för drygt 70 procent av affärsbankernas verksamhet. Tjugo år senare hade de fem största bankernas andel ökat till nära 80 procent. Ett par stora bankfusioner genomfördes. Skandinaviska Banken köpte 1949 Göteborgs Handelsbank, som då var landets sjätte största affärsbank. Handelsbanken, Sveriges största bank sedan lång tid, köpte 1955 Inteckningsbanken, som då var landets sjunde största affärsbank. Den statliga Jordbrukarbanken var också på offensiven, förvärvade ett par mindre affärsbanker och bytte 1951 namn till Sveriges Kreditbank. Denna bank behöll sin position som landets femte största bank. Den statliga närvaron på bankmarknaden var således tydlig genom både Postbanken och Kreditbanken, vilka 1974 slogs samman till Post- och Kreditbanken eller PK-banken som den kallades i dagligt tal. De helstatliga bankerna tog i mitten av 1960-talet på allvar upp konkurrensen med de privata bankerna och utmanade därmed de traditionella idéerna om i vilka sektorer av näringslivet som staten och dess bolag kunde och borde bedriva egen verksamhet.

Många delar av den exportorienterade industrin fortsatte att växa in på 1970-talet, men under ytan bubblade det av problem. Den relativa konsensus som rådde mellan arbetarrörelse och privat näringsliv ersattes av ett betydligt hårdare debatt- och förhandlingsklimat. Svenska företag som under efterkrigstiden skördat stora framgångar mötte en ny verklighet, där företag med säte i låglöneländer kunde utnyttja ny teknik och lägre sammantagna produktionskostnader för att konkurrera med, och ibland konkurrera ut, de traditionella industriländerna.

Författare: Tom Petersson

Tom Petersson är docent i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del III: 1945–1965 Samhälle och näringsliv med gemensamma mål. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.