Vad driver Ingvar Kamprad? Lidelse, mänsklig närhet och en aldrig sinande besatthet i detaljen, i visionen, i drömmars genomförande. Låt oss kalla det livslust. Detta skrev Kamprads vän Bertil Torekull år 2008 då han skulle beskriva sitt samarbete med IKEA-grundaren.
Om jag ska välja minnesfragment från mitt samarbete och min vänskap med Ingvar Kamprad under de senaste tio åren tvekar jag mellan att berätta om hans falkögon för även den minsta kantarell i skogen, hans bestörtning när ett annat båtlag tar upp större kräftor än hans eget eller hans absoluta passion för att göra fynd på den franska loppmarknaden.
Ändå stannar jag för ett möte om morgonen den 12 november 2006 på stadshotellet i Haparanda, snön föll sömnigt utanför fönstret över småstadstorget och vi skulle äta frukost tillsammans efter ett turbulent dygn.
Han hade kommit i säng vid ett eller så. Tre dagar tidigare hade han återvänt från Kina och dagen innan invigt världens nordligaste IKEA-hus, det 16:e i Sverige och det då 245:e i firman, gett 37 intervjuer åt journalister från minst fem länder – den 38:e avböjde han vänligt men bestämt via mobil för då satt han i natten på väg i en bil med sin Margaretha för att ta en bastu med kommunalrådet Sven Eric Bucht vid Torneälven.
Översteprästen
På dagen hade han stått mitt i flodvågen av tio tusen människor som alla ville in i köptemplet och få välsignelsen av att trycka själve översteprästens näve i entrén där han lycklig välkomnade dem med snuset under läppen och den inre taxametern påslagen, indikerande Succé och Utsålt.
Efter frukosten och innan planet från Luleå skulle bära honom hem mot Schweiz skulle han före öppningsdags hålla ett tacktal till alla de anställda i varuhuset för deras heroiska insats när hyllorna på sina ställen nästan rensats (och skapat en unik brist på varor, som genast gjorde grundaren bekymrad: logistiken, det vill säga försörjningen av varor ska vara företagets stolthet). Därefter skulle han ”i lugn och ro” göra en klassisk rundtur med varuhuschefen, sin vana trogen för att slå ned på varenda pryl han inte tyckte stod rätt, lika intensivt berömma något som var mycket bra, dessutom krama alla i sin väg och därmed fullgöra sin plikt som möbelfirmans egen allt famnande resepredikant.
Det är när vi talar om allt detta som ska ske och om stämningen och nya djärva planer i hans lilla bolag som han gör en paus i sippandet av vårt svarta kaffe och lägger handen över min på bordet innan vi skiljs och säger: ”Du, det är tur att sådana som du och jag ännu är unga och har framtiden för sig”.
Folkets egen berättelse
Historien om Ingvar Kamprad, 82, och hans IKEA tillhör svenska folkets egen berättelse. Den identifierar vår efterkrigstid, folkhemmets uppbyggnad, välfärdsstatens framväxt. Där finns tron på framtiden, dådkraften och de obegränsade möjligheternas rike i rekordårens yra.
I denna vår gemensamma vandringslegend finns inget nytt att tillägga, kapitelrubrikerna är förutsägbara, historierna variationer på ett och samma tema och ändå – huvudpersonen i dess mitt fortsätter att överraska, som en guttaperkagubbe.
Ja, det är som om denne man fortfarande bara vore 17 år och än en gång måste cykla de sex kilometrarna upp till Johansson i Bankaboa i Agunnaryd och förklara för farbror Ernst som var överförmyndare att, och varför, han ville öppna eget, men behövde ett papper att skicka in till länsstyrelsen eftersom han ju var omyndig.
Det är som om han krävde denna nystart från 1943 varje dag av både sig själv och sitt företag och sina medarbetare och att det i grunden är den inställningen som ger honom hans livslust, hans ork och hans övertygelse att ”allting är möjligt, underbara framtid” – detta hans eget till leda upprepade mantra.
Det är då också denna förmåga till nytändning som förklarar det oväntade för att inte säga häpnadsväckande beslutet att placera ett varuhus i övre Norrland där människor måste fara tjogtals mil ibland för att nå civilisation, det vill säga riktig shopping. Där i denna omöjlighet såg spolingen/entreprenören från Elmtaryd något nytt:
Nordkalotten som tillväxtmarknad, ryssars, finnars, samers, norrmäns och svenskars egen iskalla träffpunkt på väg att bli ett hett nav, ett femfolksinitiativ som kommer att sätta spår …
Vad statliga biståndsbyråkrater misslyckats med i decennier, manifesterar sig efter knappt två år som ett av vårt lands stora och mest lyckosamma företagsunder.
Vad driver denne man?
Jag får frågan ofta och jag svarar: lidelse, det och mänsklig närhet och en aldrig sinande besatthet i detaljen, i visionen, i drömmars genomförande. Låt oss kalla det livslust.
I december 2006 mötte jag honom samma dag som han skulle hålla sitt jultal till de anställda i Älmhult som han gjort nästan varje år sedan rörelsen flyttade in till centrum 1953. Det lilla kärngäng (”å, vi älskade varandra”) han för mer än ett halvsekel första gången önskade god jul hade nu vuxit till 1 800 personer som förväntansfullt bänkat sig i en lagerbyggnad för att serveras skinkmacka, risgrynsgröt, julmust och kaffe – och chefens jultal.
Dessförinnan fick IK och jag en stund för oss själva i ett övergivet rum i det som kallas Blåsippan och som är den plats där morgondagens varor planeras och ställs ut och dit varuhusansvariga från hela världen kommer resande för att värdera om kollektionen för 2009 eller 2010 håller måttet som den gjorde 2006, företagets då hittills bästa år. Ingvar skulle läsa in en stump i den cd-box som skulle lanseras till våren av boken Historien om IKEA och som jag själv just läst in. Han läste allvarligt och utan att staka sig en enda gång – mannen som älskar att framställa sig som ordblind och gud vet vad … Vi tog det för säkerhets skull två gånger och han läste ännu bättre.
”Beröringens ledarskap”
Sedan gick vi runt i lokalerna och han utövade vad jag kallar ”beröringens ledarskap”. Överallt möter han människor och vill tala, uppmuntra, fråga om och granska nya produkter, nya priser, nya möjligheter och de flesta möten inleds och avslutas med en kram. Det skulle vara outhärdligt att beskåda detta om man anade en manipulation eller ett oäkta beteende men nej, detta är en sorts udda gemenskap mellan en legend och hans folk.
På väg ut på parkeringsplatsen tog jag en bild där han famnar tre kvinnor i ett enda grepp. Jag har inte sett någon liknande bild någonstans i något enda industriellt sammanhang: en av världens rikaste företagare står och kramar sina anställda ja, som om facket hade klubbutflykt.
Med ”beröringens ledarskap” ska i detta sammanhang inte bara menas allt detta kramande (som han förutom kindpuss mellan män lärde sig i Polen på 1960-talet när han först av alla svenska storföretag började lågprisproducera i ett kommunistland). Nej, med beröring måste här menas förmågan att komma nära också när det gäller att uttrycka företagets mål och mening – bäst exemplifierat i det ”möbelhandlarens testamente” som Kamprad skrev för fyrtio år sen och som ännu är rättesnöret för företagets och de anställdas sätt att vara.
Beröring är naturligtvis också talangen att uppträda som – människa. Att inte bära sig åt som en rik knodd, utan att som alla andra medarbetare välja lägstapris på flyget och bo på de billigaste hotellen i tjänsten (fast helst hemma hos någon anställd, som nyss i Vietnam).
Ingvar Kamprads beredskap att be om förlåtelse stärker också denna bild av ”vanlighet”, att erkänna sina egna misstag (det värsta i hans egna ögon: dragningen till det nazistiska i hans ensamma ungdom, omgiven av en Hitler-beundrande tysk farmor och en lika älskad fader med motsvarande fallenhet). Hans brev till personalen i sådana här sammanhang, publicerade i Älmhultsbladet (IKEA:s egen Pravda) är rörande och berörande om man inte bara vill se dem som mästerstycken i intern PR.
Vad händer sedan?
I dessa två komponenter – beröringens ledarskap och det ständigt pånyttfödda lustfyllda entreprenörskapet – vill jag gärna sammanfatta min vänskapsskiss av honom. Jag vet att följdfrågan föder sig själv:
Vad händer med företaget när denna magiska kraft inte längre verkar, detta allseende öga inte längre ser? När ingen längre kramar sig fram? Ja, hur ska IKEA överleva utan Kamprad?
Det finns givetvis inga svar. Men det tillhör hans egenheter att han i flera decennier förberett – som han säger – sin egen död. Organisationen är uppbyggd så att den dag det oundvikliga inträffar finns en beredskap som automatiskt utlöses.
I dess fokus står förutom hustru Margaretha vid sidan av ett par ytterst förtrogna direktörer givetvis de tre sönerna – Peter, Jonas och Mathias som alla tre växte upp med en fader som befann sig i ständig rotation i företaget, men med en moder som aldrig svek. Alla tre har genomgått en intensiv internutbildning inom både försäljning, inköp, produktion och design, som inte heller utelämnat någon aspekt av praktiskt ledarskap – ett exempel: just nu är yngste sonen chef för IKEA i Danmark.
Ska någon av dem ta över? Inte sannolikt men däremot kommer med största säkerhet samtliga att spela olika viktiga roller i det hjärta eller den grupphjärna av styrorgan som den förutseende fadern byggt in i organisationens svårdefinierade kropp. Ty evigt liv är vad han önskar av sitt IKEA.
Förstås.
Ur Företagshistoria 2018:3
Text: Bertil Torekull är författare (senaste bok: ”Uppbrottslingar” om bl.a. Kamprad), f.d. chefredaktör för t.ex. Svenska Dagbladet, grundare av Dagens Industri, vindkraftsentreprenör. Signaturen Mr Trend.
Dela med dig av dina tankar