Svensk handel har haft ett komplicerat förhållande till konkurrens. Samverkan, konkurrensens motsats, har ofta präglat verksamheten. Konkurrens innebär ju att företag tävlar om kunderna. Effekten blir att företaget drivs effektivt. Något som leder till att kunden får betala lägsta möjliga pris.
Handeln organiseras
Fram till mitten av 1800-talet var handeln hårt reglerad. Det fanns ett generellt förbud mot handel utanför städer. Ett annat hinder för fri konkurrens var skråväsendet. För att kunna verka som handlare måste man ha s.k. borgerskap. Vem som fick borgerskap beslöt redan verksamma köpmän och hantverkare.
I mitten av 1800-talet ändrades statsmaktens inställning till näringspolitiken. Med stöd av bl.a. industrin och större köpmän upplöstes skråväsendet 1846 och handel på landet blev tillåten. År 1864 infördes total näringsfrihet. Andra hälften av 1800-talet innebar ökad konkurrens inom handeln. Nackdelen var att många gick i konkurs.
Vid 1900-talets början var handelsföretagen ofta fortfarande små. Framväxten av konsumentkooperationen blev därför en stor utmaning för den enskilda handeln. För att hantera detta bildades handlarägda grossistföretag som Hakonbolaget och S.V. (Essve), vilka utgjorde grunden till ICA. Den enskilda handeln införde från 1920-talet, med statens goda minne, också frivillig etableringskontroll. Motivet var att skapa goda möjligheter för den etablerade handeln att överleva och växa för att på så sätt stå emot kooperationen.
Under perioden 1930–1950 fanns det s.k. bruttoprissystemet. Detta innebar att producenter bestämde det lägsta pris som detaljhandeln kunde ta ut för olika varor. Möjligheten att konkurrera med låga priser begränsades.
Samverkan mellan företag
Ända till efter andra världskriget var samverkan inom handeln accepterad och uppmuntrad av politikerna. Att enskilda handlare och större handelsföretag var nöjda med detta bottnar i konkurrensens avigsida. Den som inte var effektiv slogs ut eller blev uppköpt. Det förekom därför att den etablerade handeln önskade förbud eller kontroll för att på så sätt bromsa konkurrensen.
Fram till slutet av 1940-talet accepterade och t.o.m. uppmuntrade staten många konkurrensbegränsande åtgärder. År 1953 fick Sverige sin första egentliga konkurrenslagstiftning. Bruttopriser förbjöds men samverkan var fortfarande tillåten så länge den inte var skadlig. Ett generellt förbud mot karteller kom inte förrän 1993.
I praktiken har det fram till 1990-talet fortsatt att finnas konkurrensbegränsande företeelser inom handeln. Bruttoprissystemet ersattes av det snarlika riktprissystemet med rekommenderade priser som i många fall följdes. Likaså fanns även efter 1953 en form av lokal etableringskontroll inom dagligvaruhandeln – kommunernas planmonopol. När politiker i samråd med det lokala näringslivet beslutade om vilka som skulle få rätt att bygga affärer, innebar det i praktiken att KF fick den ena lokalen och ICA den andra. Detta system försvann i början av 1990-talet.
Verklig konkurrens
På många sätt är det först från 1990-talet som ”verklig” konkurrens inom handeln skapats. Ny lagstiftning, som bottnar i en ideologisk omsvängning, har lett till en avreglerad ekonomi i allmänhet. Konkurrensen har också förbättrats genom att företagens storlek ökat och att utländska företag etablerat sig. Axfood och Lidl konkurrerar med Coop och ICA, El-Giganten med ONOFF etc. Resultatet har blivit sjunkande priser. I gengäld har utbudet blivit mer likartat – bra eller dåligt? Till slut är det kunden som bestämmer.
Dela med dig av dina tankar