Den nya arbetstidslagen

Den 8 januari 1940 hade försäljnings- och kontorspersonalen på NK kallats till samling i Ljusgården för att höra direktör Sachs kommentera den nya lagen för anställda i detaljhandeln. Det var ett NK-historiskt tal även i den bemärkelsen, att det var första gången direktör Ragnar Sachs såsom verkställande direktör talade till den församlade NK-personalen i Ljusgården.

Artikel ur NK:s personaltidning: Kompanirullan 1940:1

Direktör Sachs inledde sitt anförande med att tacka samtliga medarbetare för det intresserade och förtjänstfulla arbete, som ådagalagts under det gångna året. Därefter övergick han till att beröra den ovissa framtiden och uttryckte en förhoppning om:

att ur det nuvarande läget en bättre tid skall utveckla sig, och att vi skola bli förskonade från de olyckor, som för närvarande övergå andra folk i världen.

Vidare yttrade direktör Sachs:

Så mycket är dock visst att en nattsvart pessimism icke förhjälper oss till en bättre ställning, medan däremot en stark förtröstan om framtiden kan ge oss den kraft, som vi alla i så hög grad behöva för att skapa en bättre värld än den vi för närvarande leva i. Trots sin dystra början hoppas jag därför, att 1940 skall utveckla sig till ett förhållandevis gynnsamt år, och Er alla önskar jag allt det goda, som ett sådant år kan ge.

Direktör Ragnar Sachs talar för första gången från Ljusgårdstrappan. Bild ur NK:s arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Ett tvång som vi tidigare ej känt

Fortsättningen av direktör Sachs tal var ägnat den lag som i och med årsskiftet trätt i kraft för detaljhandelns olika företag:

En lag, som i princip har till syfte att begränsa arbetstiden, men som därigenom ålägger oss alla, företagare och anställda, ett tvång, som tidigare icke känt.

Direktör Sachs kommenterade den i fortsättningen bl.a. sålunda:

Vi ha visserligen alltid varit medvetna om vår moraliska skyldighet att gentemot Er och alla övriga anställda ordna arbetsförhållanden och arbetstider och genomföra de förbättringar härutinnan, som våra ekonomiska resurser ha möjliggjort. Denna känsla av förpliktelser ha vilat på en allmänmänsklig grund. Det har varit ett moraliskt tvång, men som sådan vida behagligare och mindre tryckande.

Det som för oss hittills gällt såsom god ordning och klok sedvänja har emellertid från och med den 1 januari 1940 blivit skriven lag. Det kan ju tyckas, att om allting tidigare varit fördelaktigt ordnat som man kunnat önska sig, ingenting skulle behöva förändras, därigenom att denna ordning lagfästes, men det kan icke hjälpas, att en lag alltid medför en viss formalism och en fastlåsning till regler, som icke kunna ruckas Detta gäller de flesta lagar, och det gäller i hög grad denna arbetstidslag för detaljhandeln, som nu trätt i kraft.

En detaljbild från Ljusgården under direktör Sachs tal. Bild ur NK:s arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Bestämda regler för arbetstid och övertid

I princip föreskriver denna lag, att arbetet inom detaljhandeln skall uppgå till högst 48 timmar per vecka. Vad som härutöver är, räknas såsom övertid, och skall såsom övertid särskilt betalas. Som Ni alla veta, kan man inom detaljhandeln icke undvika en viss övertid, eftersom det alltid finnes kunder, som yrka på betjäning även efter affärens stängning, om de vid denna tidpunkt befinna sig i affären.

Detaljhandelns arbetsförhållanden äro alltid och komma alltid att bliva beroende av handelns uppgift, nämligen att betjäna och att betjäna en allmänhet som alltid kommer att ha pretentioner. Om vi såsom företag skola bestå, så måste vi ha klart för oss denna vår huvuduppgift, och vi måste rätta oss efter allmänhetens önskemål. Vi måste kunna betjäna våra kunder under den tid, som myndigheterna medgiva att affärerna få hållas öppna, och vi måste räkna med att efter denna tid ha vissa mindre arbeten kvar att utföra.

Vi har alltid hävdat den uppfattning, att en försäljare eller försäljerska inom detaljhandeln anställdes för att fullgöra en viss uppgift och icke endast för ett visst antal timmar.  Denna uppgift är icke slutförd, förrän den sista kunden är betjänad och de nödvändigaste uppstädningarna efter dagens arbete äro undangjorda. Att vi icke velat onödigt uttänja denna tid, därom vittna de regler, som vi hittills tillämpat.

Den nya lagen drager emellertid en gräns efter vissa timmar, även om denna kommer att gå mitt igenom en arbetsuppgift, och den tid, som faller på andra sidan om denna gräns räknas till en annan klass. För sådant arbete utöver de 48 timmarna per vecka gälla numera vissa bestämda regler. För förberedelse- och avslutningsarbeten må sålunda icke uttagas mer än 1 ½ timmer per dag eller högst 7 timmar per vecka. Vad som härutöver går, räknas såsom allmänt övertidsarbete, vilket får utgöra högst 48 timmar under loppet av 4 kalenderveckor och därutöver begränsas till ett maximum av 200 timmar per år.

Mot själva tanken som sådan, att övertidsarbetet skall begränsas, ha vi ingenting att invända, och vi ha heller ingenting att invända mot principen att övertidsarbete skal särskilt ersättas. I stor utsträckning ha vi redan gjort detta, ehuru under andra former än de, som nu åläggas oss.

Lagen nödvändiggör noggrann kontroll

I och med att allt detta fastställes i en lag, inträder emellertid för oss liksom för andra företag skyldigheten att noggrant hålla reda på de tider, under vilka var och en av Er arbetar. Liksom vi ha försökt förstå Era synpunkter så ha vi också hos Er alltid märkt en stark vilja att försöka förstå våra synpunkter, och därför inse Ni också säkerligen alla att i en situation som denna, då en lag ålägger oss att särskilt betala efter lagens bokstav varje minut om går utöver de 48 timmarna, så måste vi också veta, att vi ha Er för vår räkning under de 48 timmar, som lagen medger.

För all övertid äro vi skyldiga att föra särskild redovisning, och om vi brista i denna redovisning hemfalla vi under lagens straffbestämmelser. Vi måste därför veta, när denna övertid börjar, och när den slutar, och som en följd härav måste vi också veta, när villkoret beträffande veckans 48 ordinarie arbetstimmar är uppfyllt. För oss är denna kontroll långt ifrån angenäm – jag tvekar icke att framhålla detta – och vi skola självfallet icke driva den längre än som tvunget är.

Vi ha därför för att fullgöra våra lagstadgade skyldigheter ansett oss böra från och med den 1 januari 1940, som Ni redan har erhållit kännedom om, företaga vissa omläggningar av arbetstiderna på så sätt, att för alla här församlade i varuhusets försäljnings. Eller liknande avdelningar anställda tjänstgöringstiden börjar klockan 8.55 och slutar tre dagar i veckan klockan 6 och tre dagar i veckan kl.6.20. Med Arbetsrådets medgivande ha vi fått behålla vårt hittills tillämpade system för matrasterna. En mindre justering har dock gjorts för att utjämnade fem minuter, som uttagas av Er om morgnarna, varför lunchrasterna förlängts till 45 minuter mot förutvarande 40 minuter.

För den tidigare indragna kafferasten kommer fortfarande en ledighet av två timmar per vecka att beviljas, och härtill kommer tills vidare i avvaktan på en eventuell 5-stängning på lördagarna att läggas ytterligare en timme såsom ersättning för de 20 minuter, som arbetstiden tre dagar i veckan utsträckes efter klockan 6. Denna utsträckning är i viss utsträckning skenbar, eftersom den grupp, som har tjänstgöringsskyldighet till klockan 6.20 får lämna sin arbetsplats klockan 6.10, därest icke avslutningsarbeten härvid lägga hinder i vägen. Varje avdelning skall dock härvid ha en vakt med skyldighet att kvarstanna tills sista slaget gått.

Genom detta tidsschema, som för veckan uppgår till högst 48 timmar, räkna vi med att inom ordinarie arbetstid hinna uträtta även de reguljära avslutningsarbetena såsom betjäning av kunder efter stängningstid, uppstädning inom avdelningen etc.

Personalköp på arbetstiden fortfarande tillåten

Den frihet, som vi hittills lämnat var och en för verkställande av privata inköp, kommer fortfarande att bestå. Jag vill emellertid i detta sammanhang betona, att varje bortavaro från respektive avdelningar för detta ändamål skall anmälas till respektive chefer, och den tid, som utnyttjas, bör icke göras längre än som erfordras för fullgörande av inköpen.

Längre ledigheter, såsom besök på Damfriseringen vare sig inom företaget eller utom eller för andra uppgifter, måste däremot begränsas och när de beviljas ha vi ansett det ur ordningssynpunkt nödvändigt, att permissionssedlar utfärdas, vilka innehålla den reservationen, att den för ledigheten använda tiden får avdragas från eventuellt förekommande övertid under samma vecka. Denna bestämmelse innebär icke, att sådan ledighet till varje pris skall tagas igen. Den innebär blott, att om arbete förekommer utöver den gängse tiden, denna tid sålunda icke skall betraktas såsom övertid utan som ordinarie tid.

Det finnes vissa avdelningar, där ledighet för dylika ändamål redan tidigare av mycket naturliga skäl måst begränsas, enär arbetet inom avdelningen icke medgivit längre bortovaro. För att skipa största möjliga rättvisa är det önskvärt, att alla de ärenden och göromål, som kunna förläggas till de tre ledighetstimmarna per vecka, utföras så, så att särskild ledighet icke behöver ifrågakomma.

Lagen tillkommen för de anställdas skull ej företagens

Jag för förvissad m att inom denna stora krets en hel del finnas, som uppfatta dessa nyantydda ordningsregler såsom störande. När Ni själva bedöma verkningarna av denna nya lag, måste Ni emellertid komma ihåg och taga hänsyn till att alla dessa paragrafer, som nu satts i kraft, icke tillkommit för företagens skull utan för de anställdas.

Redan på ett mycket tidigt stadium, medan ännu denna lagstiftning låg i sin linda, försökte vi liksom andra större företag göra våra synpunkter gällande för att få denna lag att anpassa sig smidigt som möjligt efter de för detaljhandeln rådande förhållandena. Vi ha sålunda genom yttranden och inlagor delgivit utredningskommitterade vår uppfattning i olika hänseenden. Såväl de sakkunniga som alla de insatser, genom vilka lagförslaget sedermera passerat, ha emellertid underlåtit att taga hänsyn till våra synpunkter.

Om Ni sålunda i den mån Ni ställas inför dessa lagparagrafer och dess konsekvenser komma till den uppfattningen, att den gamla tiden var bättre än den nuvarande, så skall Ni inte lasta oss för detta. Ni ha visserligen icke själva kunnat inverka på lagens utformning i någon större utsträckning, men N måste besinna, att det icke är vi som varit den drivande kraften. För vår del hysa vi en bestämd önskan att göra det bästa möjliga utav den situation, i vilken vi försatts, och med den resonans, som vi alltid känt, att vi haft hos Eder, så äro vi också övertygade om att vi så småningom skola komma fram till ett system, som ganska bra passar oss allihop. Den första tiden måste vi emellertid räkna med vissa störningar, som kanske kunna verka irriterande.

Den tid, som stått till vårt förfogande för de omläggningar lagen förutsätter, har varit ytterligt knapp. Detta kommer att förorsaka vissa störningar. Andra komma att uppstå därigenom att vi själva måste samla en viss erfarenhet ifråga om tillämpningen, och att olikheten i arbetet inom de olika avdelningarna här i huset kräver en mängd speciella hänsyn. För att kunna ordna allt detta på ett sätt, som i första hand står i överenskommelse med de formella bestämmelserna samt därutöver tillgodoser Edra berättigade intressen och önskemål, och som ytterligare tillgodoser det företag, inom vilket vi alla gemensamt arbeta, och som befrämjar i stället för att hindra detta företags uppgift att på ett ändamålsenligt sätt att betjäna allmänheten, måste vi påräkna en lojal och intresserad medverkan från Er alla.

Vi måste alla hjälpas åt för att anpassa oss

Sammanhållning är en paroll som ofta brukas, och som vid flera tillfällen ljudit från denna plats I dag går det icke att nå ett gott mål, därest var och en driver åt sitt håll. Endast genom samfällt arbete och förståelse för varandras uppgifter kan man hoppas på en gynnsam framtid. Det gäller i stort för vårt land, det gäller för alla och det gäller i smått, när vi ni skola anpassa vårt företag efter de nya villkor, som lagstiftarna uppställt för vår verksamhet. Att tvingas till en sådan anpassning i dessa dagar är olyckligt. Det hade varit bättre, om tillämpningen av denna lag kunna uppskjutas, intill dess normala tider åter inträda men då så icke blev fallet, äro vi alla nödsakade att göra det bästa möjliga av situationen. För varje handtag, som Ni alla och envar härvid kunna lämna oss inom Direktionen, äro vi Er tacksamma, och vi äro också förvissade om att Ni i detta hänseende skola ge allt det bistånd, som Ni kunna, och Ni skola icke behöva de detta utan att vara förvissade om vår innerliga strävan att gentemot Eder göra detsamma.

Ur NK:s personaltidning: Kompanirullan 1940:1 hos Centrum för Näringslivshistoria.

Dela med dig av dina tankar