Den (o)hållbara förpackningen

FÖRPACKNINGSHISTORIA. Överallt möter vi dem: i kylskåpet, på hyllorna i affären och i eller utanför containrarna vid återvinningscentralen.

Förpackningar kan, särskilt i lyxsammanhang, upplevas som läckra och till och med återanvändbara, men betraktas oftast som ett hinder för att nå fram till sitt innehåll, och därefter mest som ett förvaringsproblem. Alla har vi stött på problemet med att öppna en elektronikprodukt förpackad i genomskinlig hårdplast, så kallat blister. Vi ser den åtråvärda varan, men vi måste skära, klippa och slita så att vi nästan skadar oss innan vi kommer åt den. Lika svårt kan det vara att klämma ut de sista dropparna ur en youghurtförpackning med plastkork eller att återförsluta den tegelstensliknande Tetra Brik-förpackningen sedan vi har rivit av den perforerade hörnfliken. För att inte tala om hur svårt det är att veta i vilken container vi ska slänga vissa förpackningar som är tillverkade i olika materialblandningar. Samtidigt vet vi att förpackningar är nödvändiga för att underlätta transporter, skydda ömtåliga produkter och färskhålla maten. Förpackningar kan med andra ord vara både ett gissel och en välsignelse.

Vems syfte tjänar förpackningen?

Det är viktigt att veta vems perspektiv som gäller när man studerar förpackningar, vem som har tolkningsföreträde. Detta är en avgörande fråga för att förstå varför förpackningarna utformas och ser ut på ett speciellt sätt. Ta exemplet blisterförpackningar där det är väldigt tydligt att det är producentens, distributörens och detaljhandelns perspektiv som gäller, definitivt inte konsumentens. Varför? Jo, därför att för producenten är det viktigt att det är en väl tillsluten originalvara och inte en utbytt kopia som når slutkonsumenten. För distributören är det viktigt att varan är lättstuvad och kan levereras i oskadat skick. För detaljisten slutligen ska produkten vara så svår som möjligt att stjäla och i vissa fall lätt att kontrollera om förpackningen är bruten. För alla dessa är den hårda blisterförpackningen i plast närmast perfekt. För konsumenten däremot kan det minst sagt vara problematiskt att bryta den hopsvetsade förpackningen. Själva öppnandet av förpackningen kan till och med orsaka skador, vilket inte minst framgår av ett antal filmer i ämnet som är upplagda på Youtube.

Hygien och rationalisering

Intentionerna med förpackningsdesignen skiljer sig mycket åt genom historien. När konsumentförpackningarna slog igenom i Sverige på 1930-talet handlade det mycket om hygien och rationalisering. Genom att förpacka mjölk i förslutna glasflaskor i stället för att sleva upp den i medhavda mjölkhämtare effektiviserades distributionen samtidigt som hygienen förbättrades. Införandet av särskilda förpackningsmaskiner inom kvarnindustrin gjorde att mjölet kunde förpackas i fräscht vita, konsumentanpassade papperspåsar i stället för att som tidigare levereras till butikerna i stora, tunga jutesäckar. Skruvkorkar i metall och bakelit gav enkla och säkra förslutningar av läkemedelsförpackningarna jämfört med de gamla omständliga tekturhattarna där de inpressade naturkorkarna måste säkras med hjälp av en ombunden veckad pappershylsa som i sin tur förseglades med sigill. Inom läkemedelsindustrin gick man också ifrån dosor av papp och spån för att i stället packa piller i transporttåligare askar i oorganisk bleckplåt.

Förpackningar och marknadsföring

Under 1950- och 60-talen flyttades fokus mer mot marknadsföring och ökad bekvämlighet där det visuella uttrycktes med färg, form och grafisk extravagans. Öl i plåtburk är ett gott exempel. Den introducerades i Sverige 1955 och betraktades av ensamtillverkaren PLM som en triumf för förpackningsforskningen. Företaget gav ut en hel serie anslående reklamaffischer som tog fasta på det behändiga och praktiska med öl på burk i stället för flaska. Den tog lite plats, i kylskåpet kunde man stapla två burkar på samma utrymme som en flaska, och ute på sjön eller i naturen tålde burken hårda törnar. Det fanns även en annan finess som man på den tiden inte hymlade om, och det var att man slapp allt besvär med returspring och att släpa på tomglas. Ölburken blev också en starkt bidragande orsak till att Svenska Naturskyddsföreningen 1962 såg sig tvungna att dra igång kampanjen Håll Naturen Ren. De nya termoplasterna, i första hand polyeten, revolutionerade förpackningsbranschen.

Det var med hjälp av polyetenförstärkt papper som Tetra Pak utmanade framför allt amerikanska och tyska tillverkare på den lukrativa dryckesförpackningsmarknaden. Polyeten medgav tillverkningen av kolorerade, mjuka förpackningar som snart blev allvarliga konkurrenter till glas. En formblåst polyetenflaska är lätt, stötokänslig och gick att sammanpressa. Det är nu de så kallade klämflaskorna introduceras, för näsdroppar, puder och liknande dispenseringsformer. Märkligast var kanske de små klämflaskorna innehållande snabbverkande lavemang som Pharmacia lanserade under namnet Microlax. Flaskorna var försedda med lång pip och var tänkta att förvaras i västfickan för att vid akut behov kunna stickas in i stjärten. Innehållet skulle mjuka upp fekalierna och efter 5–15 minuter utlösa den så kallade defekationsreflexen. I reklamen riktade man sig till både barn och vuxna i vad som närmast kan betecknas som en veritabel lavemangsboom med förpackningen som en viktig drivkraft. Orsaken till intresset för det rektala kan förmodligen kopplas till en bristfällig toalettstandard i kombination med tidens fiberfattiga, processade mat.

Vilken förpackning ska man välja? Shopping på varuhuset Tempo i Vällingby, Stockholm ca 1952-1954. Bild: ur Åhléns arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Engångsförpackning

En annan förpackningstyp som nu gjorde entré var engångsförpackningen eller styckeförpackningen. Som mycket annat kom idéerna från USA, och i Sverige var det Åkerlund & Rausing som 1948 lanserade första styckeförpackningen. Det var en
värmeförseglad tryckkarta av aluminiumfolie och plast som gick under benämningen Enpac. Engångsförpackningens verkliga fördelar visade sig när p-pillren introducerades på svenska marknaden 1964. Styckeförpackningen förädlades då till en så kallad kalenderförpackning med vilken man kunde säkerställa den dagliga doseringen genom att exempelvis placera pillren i en tryckkarta som hade formen av en rund snurra med veckodagsmarkeringar. I detta sammanhang måste man också nämna doseringsasken Dosett som är en svensk uppfinning från slutet av 1960-talet. Med sina 28 fack för tabletter – fyra fack per dag, sju dagar i veckan – har den aktivt styrt upp mången tablettberoendes beteende och tidsuppfattning.

Under de senaste decennierna har branschen alltmer börjat snegla på möjligheten att minska förpackningarnas miljöpåverkan och öka tillgängligheten. I ljuset av den snabba ökningen av engångsförpackningar framfördes under 1970-talet krav på att totalförbjuda engångsförpackningar av dryck, något som av marknadsmässiga skäl avfärdades i en utredning. Situationen var dock ohållbar med tanke på att tre fjärdedelar av allt förpackningsavfall gick till deponi och resterande till förbränning vid den här tiden. Lösningen som framfördes handlade om sortering och materialåtervinning, dvs pant, avgifter, återvinningscentraler och utvecklandet av ekologiskt hållbara förpackningar.

En viktig åtgärd var övergången från stålplåt- till aluminiumburkar i början av 1980-talet, men än viktigare blev 1994 års förordning om producentansvar av förpackningar. Förordningen innebar att tillverkare, importörer och detaljister ålades att ta hand om och återvinna alla förpackningar efter konsumentens slutanvändning.

Segrar bekvämligheten?

Vad blev det då av utvecklingen av de ekologiskt hållbara förpackningarna? Ja, där befinner vi oss ännu, i ett ständigt pågående utvecklingsarbete. Vi får allt fler biologiskt nedbrytbara förpackningsmaterial, det satsas på materialseparering, och vissa detaljister utelämnar den kostsamma primärförpackningen eller har gått så långt att de helt exkluderar förpackningar. En sak är dock säker, engångsförpackningen regerar och det kommer den att göra länge än. Trots alla överfulla återvinningscentraler och testandet av nya retursystem tycks bekvämligheten alltid segra över resursslöseriet och miljömedvetenheten.

Ökad tillgänglighet hänger delvis samman med ökad bekvämlighet, åtminstone inom livsmedelssektorn där det har satts ett tydligt fokus på öppningsbarhet och återförslutning. Även på läkemedelssidan har det handlat om att underlätta åtkomsten av förpackningens innehåll men också om ökad patientsäkerhet genom märkning och doseringsnoggrannhet; det är ingen tillfällighet att mediciner i engångsförpackningar kom att benämnas endosförpackningar. Den stora utmaningen har varit att lösa läkemedelsförpackningarnas verkliga dilemma, nämligen att de på en gång ska vara lättöppnade för hand- och synsvaga och svåröppnade för barn. Det är i hög grad en fråga för framtiden, och det är även många andra förpackningsdilemman, som detta med blister och olika materialblandningar.

Lyx av vardagsvaror

En annan sida av förpackningsutvecklingen har varit att göra lyx av vardagsvaror. Det började strax efter andra världskriget med Kavlis färggranna, sinnrika Raketost och fortsatte tjugo år senare med Margarinbolagets representativa Floraask; den representativa asken med sitt bredbara margarin var utformad för att kunna ställas fram direkt på matbordet. Bortsett från en period präglad av blåvita ekonomiförpackningar under 1970/80-talet är det en dock ohållbar med tanke på att tre fjärdedelar av allt förpackningsavfall gick till deponi och resterande till förbränning vid den här tiden. Lösningen som framfördes handlade om sortering och materialåtervinning, dvs pant, avgifter, återvinningscentraler och utvecklandet av ekologiskt hållbara förpackningar. En viktig åtgärd var övergången från stålplåt- till aluminiumburkar i början av 1980-talet, men än viktigare blev 1994 års förordning om producentansvar av förpackningar. Förordningen innebar att tillverkare, importörer och detaljister ålades att ta hand om och återvinna alla förpackningar efter konsumentens slutanvändning.

Segrar bekvämligheten?

Vad blev det då av utvecklingen av de ekologiskt hållbara förpackningarna? Ja, där befinner vi oss ännu, i ett ständigt pågående utvecklingsarbete. Vi får allt fler biologiskt nedbrytbara förpackningsmaterial, det satsas på materialseparering, och vissa detaljister utelämnar den kostsamma primärförpackningen eller har gått så långt att de helt exkluderar förpackningar. En sak är dock säker, engångsförpackningen regerar och det kommer den att göra länge än. Trots alla överfulla återvinningscentraler och testandet av nya retursystem tycks bekvämligheten alltid segra över resursslöseriet och miljömedvetenheten. Ökad tillgänglighet hänger delvis samman med ökad bekvämlighet, åtminstone inom livsmedelssektorn där det har satts ett tydligt fokus på öppningsbarhet och återförslutning. Även på läkemedelssidan har det handlat om att underlätta åtkomsten av förpackningens innehåll men också om ökad patientsäkerhet genom märkning och doseringsnoggrannhet; det är ingen tillfällighet att mediciner i engångsförpackningar kom att benämnas endosförpackningar. Den stora utmaningen har varit att lösa läkemedelsförpackningarnas verkliga dilemma, nämligen att de på en gång ska vara lättöppnade för hand- och synsvaga och svåröppnade för barn. Det är i hög grad en fråga för framtiden, och det är även många andra förpackningsdilemman, som detta med blister och olika materialblandningar.

Lyx av vardagsvaror

En annan sida av förpackningsutvecklingen har varit att göra lyx av vardagsvaror. Det började strax efter andra världskriget med Kavlis färggranna, sinnrika Raketost och fortsatte tjugo år senare med Margarinbolagets representativa Floraask; den representativa asken med sitt bredbara margarin var utformad för att kunna ställas fram direkt på matbordet. Bortsett från en period präglad av blåvita ekonomiförpackningar under 1970/80-talet är det en lyxifieringstrend som snarast har förstärkts fram till våra dagar. Bortsett från alla excesser inom traditionella lyxkategorier som parfym, sprit och choklad kan vi notera det genom den segmentering som har skett av våra basvaror. Salt, socker, mjöl, kaffe och till och med vanligt vatten delas upp i olika prissegment och förpackas därefter. Coca-Cola är ett bra exempel på hur exakt samma produkt kan prissättas på helt olika sätt med hjälp av förpackningarna. Drycken förekommer i minst fyra olika förpackningar där den dyraste traditionella glasflaskan betingar närmare tre gånger så högt literpris som den stora PET flaskan. Med lite förädling av innehållet kan skillnaderna göras än större. Falks flingsalt i en liten transparent plastburk är till exempel över 40 gånger så dyrt per kilo som en enkel kilosförpackning i kartong. Natriumklorid som natriumklorid kan man tycka, men som sagt, förpackningen är och har alltid varit en spegel av det samhälle vi lever i.

Ur Företagskällan 2015:3

Text: Det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Den (o)hållbara förpackningen resulterade våren 2015 även i en bok med samma namn, utgiven av Balkong förlag. Redaktörer är Lasse Brunnström och Karin Wagner.

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *