Den svenska industrins segertåg

Den traditionella tillverkningsindustrin, inte sällan baserad på inhemska råvaror, var motorn i efterkrigstidens svenska ekonomi.

Det fanns också gott om exempel på att hela den industriella produktionskedjan – från råvara till färdig produkt – ägde rum på svensk mark. Ett enkelt men tydligt exempel är järnmalmen, som bröts av LKAB i Lappland, transporterades vidare till Grängesbergsbolagets järn- och stålverk i Oxelösund, en storskalig och högmodern anläggning som bland annat tillverkade fartygsplåt, varpå den färdiga plåten såldes till de stora varven i Göteborgsområdet, till exempel Eriksberg, Götaverken och Lindholmen, vilka var världsledande inom produktion av de allra största fraktfartygen. En stor del av fartygen såldes sedan utomlands, vilket gjorde Sverige till ett av de största varvsindustriländerna i världen.

Ömsesidigt beroende

Företag som befann sig i olika led av förädlingskedjan och som var lokaliserade i olika delar av Sverige var således intimt beroende av varandra. Det fanns också incitament för utvecklade samarbeten mellan företagen, inte minst avseende tekniska innovationer, forskning och utveckling, men också för ekonomiska och organisatoriska innovationer. Vi kan kalla detta för inhemska värdekedjor, i analogi med dagens debatt om globala värdekedjor. I den globala värdekedjan delas produktionen av varor och tjänster upp i olika arbetsmoment som utförs i olika delar av världen, allt beroende på vilka komparativa fördelar respektive land eller region har. Oftast handlar det om att arbetsintensiva moment utförs i låglöneländer och de mer kapital-, teknik- och kunskapsintensiva momenten i ekonomiskt mer utvecklade länder. Under efterkrigstiden fram till mitten av 1960-talet var det svenska löneläget ännu inte nämnvärt högre än i omvärlden, och kunde om så var fallet kompenseras med bättre och effektivare teknik. Därför kunde dessa inhemska värdekedjor uppstå i efterkrigstidens Sverige.

Utvecklingsblock och utvecklingspar

Ett annat sätt att beskriva den industriella utvecklingen i Sverige under efterkrigsdecennierna är att använda begreppen utvecklingsblock och utvecklingspar. Inom ett utvecklingsblock samarbetar flera olika aktörer – både privata och offentliga – för att skapa kommersiellt och samhällsekonomiskt hållbara lösningar, och ofta utgör tekniska innovationer grunden för ett utvecklingsblocks framväxt och utveckling. Det kanske mest välkända exemplet på utvecklingsblock uppstod i samband med el- och förbränningsmotorernas genombrott i slutet av 1800-talet. Dessa tekniker var en förutsättning för det stora industriella språnget i västvärlden och möjliggjorde en mångdubblad produktion där de nya maskinerna kunde ersätta arbetare. Arbetskraftsintensiv industri blev kapital- och teknikintensiv industri. Olika typer av industriella aktörer kunde dra nytta av varandras tekniska innovationer och kommersiella kompetenser. Inom ett utvecklingsblock kompletterar således de olika aktörernas kompetenser och förmågor varandra.

Ett utvecklingspar å sin sida är en långvarig relation mellan ett tillverkande företag och en av dess stora statliga kunder som samarbetar för att utveckla flera nya teknologier. Ett välkänt exempel på svensk mark är det statliga Vattenfall och det privatägda ASEA. Tillsammans utvecklade Vattenfall och ASEA den svenska elkraftsindustrin från och med mellankrigstiden och gjorde den till en världsledande svensk industribransch. Avdelningen för forskning och utveckling inom det offentliga Vattenfall samverkade med motsvarigheten inom det privata ASEA, och med de gemensamma resurserna kunde de två företagen nå resultat som de inte hade kunnat göra ensamma.

Efterkrigstidens glansdagar

På grund av återkommande omläggningar av industristatistiken och industrins ständiga omvandling, och eftersom det är välkänt faktum att företag över tid byter verksamhetsinriktningar både en och flera gånger, är det svårt att göra exakta longitudinella jämförelser. Tydligt är att ändå att verkstadsindustrin, i vid bemärkelse, hade sina glansdagar under efterkrigstiden. Men även andra industrigrenar, till exempel gruvindustrin, träindustrin och den kemiska industrin, presterade imponerande tillväxtsiffror under perioden (se tabell nedan).

Industriproduktionens utveckling 1950–1965. Vissa branscher samt hela industrin.

Bransch Årlig procentuell ökning
  1950–55 1955–60 1960–65
Verkstadsindustri 5,0 8,0 8,6
Varvsindustri 4,3 3,1 4,6
Trävaruindustri -0,7 3,7 6,5
Massa- och pappersindustri 5,1 6,6 5,2
Kemisk industri 4,1 5,9 8,1
Gruvindustri 5,2 4,6 7,1
Livsmedelsindustri 2,1 3,0 3,3
Tekoindustri -2,0 4,7 2,2
Hela industrin 3,5 5,7 7,0

Källa: SOU 1966:51, s. 52.

De olika industrigrenarnas relativa betydelse skiftade avsevärt under perioden 1945–1965 (se tabell nedan). De stora ”förlorarna” i relativ bemärkelse var livsmedelsindustrin och textil- och konfektionsindustrin (tekoindustrin). Dessa arbetskraftsintensiva branscher fick uppleva betydligt hårdare utländsk konkurrens än tidigare, inte minst från låglöneländer runtom i världen. Verkstadsindustrin, och vissa av dess delbranscher, till exempel bilindustrin som var koncentrerad till västra Götaland med de välkända bilmärkena Volvo i Göteborg och Saab i Trollhättan, fick däremot betydligt större relativ betydelse inom den totala svenska industriproduktionen. Även gruvnäringen, med framför allt de enorma malmfyndigheterna i Lappland – i Gällivare/Malmberget och Kiruna – hade en stark blomstringsperiod efter kriget och faktiskt långt in i våra dagar. Det sedan 1957 statligt helägda LKAB (Luossavaara-Kirunavaara AB) är ett av de storföretag som den norrländska regionala ekonomin varit uppbyggd kring och som under långa perioder levererat miljardinkomster till både regionen och den svenska staten.

Industriproduktionens sammansättning i procentandelar 1946 och 1965.

Bransch 1946 1965
Verkstadsindustri 28 38,1
däribland Järn- och stålindustri (4,5) (7,1)
Metallvaruindustri (6,2) (7,5)
Maskinindustri (12,2) (12,5)
Elektroteknisk industri (4,0) (6,6)
Bilindustri (1,1) (4,4)
Varvsindustri 2,5 2,8
Trävaruindustri 7,6 7,1
Massa- och pappersindustri 11,7 13,2
Kemisk industri 6,4 8,0
Gruvindustri 0,9 3,8
Livsmedelsindustri 23,3 9,5
Tekoindustri 13,4 7,4
Övrig industri 6,0 10,1
Summa 100 100

Källa: Dahmén, E & Carlsson, B (1985), ”Den industriella utvecklingen efter andra världskriget”, i: Svensk industri. Stockholm: Industriförbundets förlag, s. 49.

Anm.: Fördelningen 1946 avser saluvärde medan 1965 avser förädlingsvärde.

Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del III: 1945–1965 Samhälle och näringsliv med gemensamma mål. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.

Författare: Tom Petersson

Dela med dig av dina tankar