Den svenska kodknäckaren

Den mest spridda kryptomaskinen är en svensk konstruktion. Uppfinnaren Boris Hagelin kom att förse både svenska och utländska intressenter med sina kodknäckande apparater.

Samuel Morse elektrifierade tele­grafen under 1830-talet och gjorde det möjligt att skicka meddelanden över längre avstånd. Hans andra uppfinning, morsealfabetet, gjorde att bokstäverna kunde förvandlas till signaler som gick via de elektriska kablarna. Signalerna gjorde det lättare att sända meddelanden men också lättare att avlyssna dem eftersom signa­lerna gick att uppfatta av andra än dem de var avsedda för. Kryptering av meddelanden var därför nödvändigt för att skydda affärshemligheter eller för att främmande makt inte skulle uppfatta innebörden i myndigheternas kommunikation. Den manuella kryp­teringen som förekom var tidsödande och behovet av krypteringsmaskiner ökade, speciellt i samband med första världskriget. Svensken Arvid Damm tog patent på sin Cryptotyper 1914 och 1918 togs det första patentet på krypteringsmaskinen Enigma av tysken Arthur Scherbius.

Arvid Damm inledde 1915 ett patentkonsortium med kommendörkaptenen Olof Gyldén. Året efter startade Aktiebolaget Cryptograph med ekonomiskt stöd av Gyldén. Damm fick flera patent och utvecklade prototyper, men försäljningen gick dåligt, utvecklingskostnaderna översteg intäkterna. Trots marknadsföring så minskade företagets tillgängliga kapi­tal.

Den nedåtgående trenden vände när Damm konstruerade och tog patent på Elektrokryptografen B1, ett krypteringssystem med roterande skivor, år 1919. Elektrokryptogra­fen modell B1 var företagets viktigaste modell som senare kom att utvecklas vidare av uppfinnaren Boris Hagelin.

Nobel och Hagelin

Kryptoindustrin var en småskalig bransch på utvecklingsstadiet men den väckte intresse. 1920 gick Emanuel Nobel in i företaget tillsammans med sin vän Kurt Wilhelm Hagelin. De såg den kommersiella potentialen i att använda krypteringsmaskiner inom affärskorrespondens. Emanuel Nobel var chef för Branobel, bröderna Nobels oljeföretag i Baku. Han föddes i Ryss­land och var brorson till Alfred Nobel. K W Hagelin var också född i Ryssland och arbetade på Bröderna Nobels olje­företag i Baku. Vid tiden för den ryska revolutionen 1917 fick familjen Nobel överge sina investeringar i Ryssland och både K W Hagelin och Emanuel Nobel flyttade hem till Sverige.

Kurt Wilhelms son Boris Hagelin, som hade en ingenjörsexamen från Kungliga tekniska högskolan, anställ­des som controller i företaget 1922. När Damm flyttade till Paris för att konstruera kryptoutrustning för tele­graftrafik år 1925 tog Boris Hagelin över driften för företaget.

Boris Hagelins far K W Hagelin (till häst ovan) och Emanuel Nobel (bilden nedan)
såg krypteringsmaskinernas kommersiella potential för affärskorrespondens och gick därför in som intressenter i AB Cryptograph. Foto: Carl Pietzner och Tekniska Museet.

Samma år hade den svenska generalstaben beställt ett exemplar av den tyska krypteringsmaskinen Enigma som hade marknadsförts på Världspostkongressens utställning i Stockholm, 1924. Boris uppvaktade generalstaben och påvisade fördelarna med det svenska företaget AB Cryptograph. Generalstaben gav honom sex månader att framställa en fungerande prototyp i samma storlek som Enigma till den svenska militären. Boris fort­satte arbeta på Damms modell B1 och förenklade den något. Generalst­aben accepterade prototypen och den gick i produktion under beteckningen B21. K W Hagelin och Emanuel Nobel fick se sina idéer om att kryp­teringsmaskinerna skulle användas i affärssammanhang förverkligade när LM Ericsson beställde B21 för att kryptera sin korrespondens med dotterbolagen i Sydamerika.

B21 hade precis som Enigma en panel med lampor som visade den avkodade texten, och drevs med hjälp av ett ficklampsbatteri. Modellen gjorde att den avkodade texten fick skrivas ner för hand, bokstav för bokstav. Den franska militären var intresserade av B21 men ville ha en modell där den avkodade texten skulle skrivas ut direkt från maskinen. Boris Hagelin konstru­erade en sådan apparat till den franska militären och den stod klar 1932. Modellen fick beteckningen B211.

The quality of a machine depends largly on its user.

-Boris Hagelin

Apparaten drevs fortfarande av ett ficklampsbatteri men var också försedd med en vev så att den gick att använda manuellt. Den franska mili­tären beställde 500 exemplar som skulle tillverkas inom landets gränser. Uppdraget gick till LM Ericssons dotterbolag i Colombes utanför Paris. Samma år som tillverkningen av B211 rullade i gång dog Emanuel Nobel. Nobelfamiljen ville inte behålla sina intressen i firman så far och son Hagelin tog över och bytte i samband med det namn på firman till AB Ingenjörsfirman Teknik. 1939 bytte företaget namn igen, nu till det mer beskrivande AB Cryptoteknik.

Världens mest sålda

Under 1930-talet var den franska orderstocken firmans största inkomst. Bland annat ledde fransmännens ordrar till att modell C36 utvecklades och blev världens mest sålda kryp­tomaskin. Fransmännen ville ha en modell utan batterier som klarade utskrifter och samtidigt var liten nog att rymmas i en uniformsficka. Denna modell kallades C35 och de maskiner som därefter tillverkades i flera vari­anter kallades C36. Modellen blev en världssuccé och var den kryptoapparat som var störst i antal tillverkade appa­rater under den här tiden. C-modellen utvecklades hela tiden och när den kom i större produktion utrustades den med en bottenplatta så att maski­nen kunde fästas med remmar på låret. Remmarna satt så bra att operatören utan problem kunde förflytta sig med apparaten på kroppen. Maskinen sköttes manuellt utan batterier och användes för fältbruk men det fanns även en elektrifierad modell med tangentbord, som kallades BC543. C36 kom att säljas till över 50 länder. Vid krigsslutet hade 140 000 exem­plar licenstillverkats i USA, men då omdöpta till M-209.

Tre kryptografer av olika modell. Från vänster: A1, tillverkad 1919 av LM Ericsson. M 209, som användes av den amerikanska armén under andra världskriget. Kryapp 301, tillverkad på 1950-talet av Transvertex. Foto: Peter Häll, Tekniska Museet/The Central Intelligence Agency/Armémuseum.

Efter andra världskriget avtog behovet av fältmodellerna men intres­set för själva kryptomaskinerna fanns kvar. När andra världskriget tog slut tog det kalla kriget vid. Efter kriget fanns det utrymme att utveckla C-modellen ytterligare. Hagelin ville göra en kryptomaskin som var avsedd för diplomatisk korrespondens, och skulle vara svårare att forcera. En av modellerna han konstruerade var CX52 där skivorna var utbytbara.

1948 flyttade Hagelin till Schweiz och startade fyra år senare firman Crypto AG där han utveck­lade och sålde flera modeller av sina kryptomaskiner. AB Cryptotekniks verksamhet flyttades över till den nya firman. Boris Hagelin pensionerade sig 1972 och skrev The Story of the Hage­lin-Cryptos året innan han dog 1982, vid en ålder av 90 år.

Här kunde historien ha slutat…

…men dokument släppta 2014 av amerikanska National Security Agency, NSA, visade på ett samarbete mellan Crypto AG och NSA som pågått sedan början av 1950-talet. Något som kom att kallas för århundradets underrättelsekupp. Det blev känt när NSA släppte dokument från The Friedman Collection. I William F. Friedmans brev kan vi följa utvecklingen av det så kallade »gentlemen’s agreement« som inleddes 1951. Friedman och Hagelin var goda vänner sedan 1937, och hade mycket gemensamt, bland annat intresset för krypto och att de båda var födda i Ryssland. Friedman var också namnkunnig inom kryptofältet i USA. Hagelin skrev till sin goda vän Fried­man och beklagade sig över att de äldre fältmaskinerna börjat säljas som mili­täröverskott – det skulle ruinera hans affärer.

Två sidor ur det andra utkastet av en rapport som William F. Friedman skrev om sitt besök hos Crypto AG 1955. I rapporten nämns bland annat det »gentlemen’s understanding« som fanns sedan tidigare och den äldre Hagelins uppskattning för vad byrån gjort för hans familjemedlemmar.
Foto: NSA/CSS Archives.

Vid den här tiden var Crypto AG det enda företaget som sålde sina maskiner på den öppna marknaden och USA såg möjligheten att täppa till det hålet och knyta firman närmare sig. I Friedmans dokument går det att följa rapporteringen om de löpande förhandlingarna som pågår fram till Friedmans död 1969. Förhandling­arna innefattar att Crypto AG inte ska sälja till »proscribed countries« (länder som räknas som fiender till den amerikanska staten) och Hagelin skulle få kompensation för de osålda maskinerna. Avtalet utvecklas till att Crypto AG fick sälja maskiner till icke-sanktionerade länder och till länder utanför NATO, men de skulle vara lättforcerade. Varje kryptomaskin till­verkas nu i tre olika versioner med tre olika säkerhetsklasser. Beskrivning­arna skulle medvetet utelämna »best practice« så att misstag i krypteringen skulle begås. Högsta säkerhetsklassen skulle säljas till västländer, länder inom NATO och NATO-vänliga länder, mellanklassen skulle säljas till neutrala länder och den lägsta säkerhetsklassen skulle säljas till Mellanöstern, Asien och Sovjetanknutna länder.

Boris Hagelin dog omedveten om avslöjandet av århundradets underrättelsekupp som gör att slutorden i hans The Story of the Hagelin-Cryptos klingar lite illa: «The quality of a machine depends largly on its user.«

Ur Företagshistoria 2021:3

Text: Jenny Stendahl. Jenny är arkivarie hos Centrum för Näringslivshistoria med stort intresse på teknikhistoria.

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.