Den ursvenska hästen

Få leksaker flyttar in i vuxenvärldens finrum. Kan man till exempel tänka sig att några legobitar skulle vara en lämplig present från danske statsministern till USA:s president? Eller låter det rimligt att ett FN-sändebud från Japan avslutar sin fredsbevarande insats med att ge alla kollegor i krigszonen varsin Hello Kitty-figur?

Dalahästen har genomgått en sådan förvandling. Göran Persson har gett en till Bill Clinton och Carl Bildt delade ut 400 dalahästar när han avslutade sitt uppdrag i Bosnien. Listan på exempel kan göras mycket längre. Men i början av 1900-talet var det fortfarande en omöjlig tanke. Svenska Akademiens ordbok förklarade till exempel vid den tiden att en ”dalhäst” är ”en i Dalarna tillverkad och i bjärta och onaturliga färger målad leksakshäst af trä”. Dalahästen var med andra ord fortfarande bara en leksak för barn. Fast inte bara. Den hade – som den häst den faktiskt är – redan börjat resa både kors och tvärs genom landet.

Fungerade som resvaluta

Det var nämligen vanligt redan under 1800-talet att dalahästar följde med som ett slags resevaluta när dalfolk gav sig ut på marknadsresor. De små hästarna tog minimal plats i packningen och kunde till exempel fungera som betalning för husrum och mat vid övernattning. Också värdshusvärdar hade ju barn som behövde leksaker. Någon organiserad tillverkning var det ännu inte tal om. Men så hände något i byn Bergkarlås utanför Mora. Hans Erik Mattsson öppnade 1886 en handelsbod i byn. En tidig dalahästgrossist hade därmed etablerat sig, vilket också stimulerade tillverkningen. Ett första tecken på detta syns i kassaböckerna 1889, då ett inköp av 50 dussin hästar finns registrerat.

Styckpriset var tio öre. Hans Erik Mattsson såg uppenbarligen potentialen i hästarna. I en tid när självhushållning och bytesekonomi var det normala för vanligt folk, kunde en handelsbod inte räkna med att folk hade pengar nog att betala kontant för allt de behövde i en handelsbod. Hans Erik Mattsson lanserade därför idén att låta folk betala med trähästar. Handelsboden blev snart ett centrum för dalahästarna, som inte bara användes som betalningsmedel. Boden blev också en förmedlingscentral mellan täljare och målare.

Olika hantverkstraditioner

Att det var just byn Bergkarlås som blev ett centrum var knappast någon slump, men det innebär inte att dalahästarna nödvändigtvis härstammar härifrån. Den äldsta bevarade hästen från Dalarna kommer till exempel från Västra Fors, tio mil bort i Västerdalarna, och har daterats till mitten av 1500-talet. Nej, att dalahästbyn skulle ligga utanför Mora hade snarare att göra med hantverkstradition. De olika byarna runt Mora hade utvecklat sina speciella hantverksuppdelningar: måleriet var Leksands och Rättviks signum, Östnor hade hand om klockgjutning, medan Nusnäs och Bergkarlås var snickeribyar som bland annat gjorde fodralen till klockorna. Just klocktillverkning och trähästtillverkning verkar följas åt, med klocktillverkningen steget före i utveckling mot alltmer industrialiserad och organiserad tillverkning.

Men fortfarande var dalahästarna bara en biinkomst för allmogen, något att byta mot andra varor eller dryga ut sin inkomst med. Fast produktionen ökade. Hans Erik Mattssons inventariebok visar att han vid årsskiftet 1904–1905 hade så mycket som 2 736 hästar i sitt lager. Och på sina håll började skickliga hantverkare faktiskt kunna försörja sig på att tälja och måla hästar. En av dem var Vik Olof Hansson som också sålde till järnhandlare Weijsenburg i Mora. Traditionen berättar att Vik Olof försökte sälja så många hästar till järnhandlaren att denne protesterade – hur skulle han kunna få avsättning för allt? Vik Olof lär då ha svarat att ”trähästar kommer att gå så länge vaggan går”.

Hemslöjd blev utställningsobjekt

Delvis skulle Vik Olof få rätt. Fast hästarnas naturliga koppling till vaggan var inte längre helt självklar – nya dalahästanvändare än barnen började kliva fram, när folkkonst och hemslöjd uppmärksammades alltmer under slutet av 1800-talet. Dalahästarna med sina krusmålningar i ”bjärta och onaturliga färger” väckte intresse hos berömdheter som paret Zorn och Artur Hazelius, grundaren av Skansen och Nordiska Museet. Emma Zorn engagerade sig i Mora Hemslöjdsförening, och 1906 var hon ansvarig för en hemslöjdsutställning i Mora där 180 dalahästar från Morabyarna Vattnäs och Bergkarlås fanns med.

Dalahästarna täljs fram ur ”hästämnen” hos Nils Olsson Dalahästar i Nusnäs. Bild: Holger Ellagaard/ Wikimedia Commons.

Just utställningarna blev dalahästarnas väg till berömmelse. Föreningen Svensk Hemslöjd deltog i internationella världsutställningar i Chicago (1933–34), Paris (1937) och New York (1939). Hästarna väckte ingen speciell uppmärksamhet i Chicago, men Paris blev något av ett internationellt genombrott för dem. Hästar från familjen Nisser i Vattnäs gav tidningsrubriker som ”Dalhästen erövrar världen” och ”Dalhästen har blivit en dundersuccé på Expo”. När turen kom till New York 1939 blev därför dalahästen rentav frontfigur för den svenska paviljongen. Även om den tre meter höga hästen som prydde ingången tillverkades på en NK-ägd verkstad i Nyköping, hade Mora Hemslöjd också ett finger med i spelet. De levererade omkring 15 000 hästar till utställningen, och familjen Nisser i Vattnäs var central aktör, även om en uppstickare från Nusnäs – Grannas Anders Olssons Hemslöjd – också bidrog med 38 dussin hästar.

Grannas Anders Olsson

Utställningen innebar inte bara internationell uppmärksamhet för dalahästen. Försäljningen i Sverige tog också fart. I den här situationen drog uppstickaren från Nusnäs det längsta strået.

Att Grannas Anders Olssons Hemslöjd i Nusnäs bildades och fick dalahästinriktning var inte alldeles självklart. Anders Olsson kom från en fattig familj med nio syskon, och eftersom han var äldst fick han tidigt bidra till försörjningen. Han provade sig fram som handelsresande, men det var när snickaren Bränd Lars Andersson i samma by behövde en kompanjon för att ro i land en stor snickeribeställning som Anders Olssons nya bana tog sin början.

Beställningen handlade faktiskt inte om dalahästar, utan om 2 000 hjulburna trähästar av den typ som Bröderna Ivarsson i Osby (Brio) hade tillverkat sedan början av 1900-talet. Med hjälp av dessa ”skånska hästar” och andra hemslöjdsprodukter kunde Anders Olsson 1922 dra i gång sitt eget företag, och för att underlätta produktionen skaffade han tidigt en bandsåg, något som skulle visa sig vara nyckeln till framgång.

De yngre bröderna Nils och Jannes hjälpte snart till med produktionen, och i slutet av 20-talet verkar också regelrätta dalahästar ha ingått i företagets sortiment, med leverans till bland annat NK i Stockholm. De yngre bröderna fick blodad tand, och på uppmaning av sin storebror grundade Nils och Jannes konkurrenten Nils Olssons Hemslöjd 1928. Likt sin storebror satsade också de på mekanisering och bandsåg för att underlätta tillverkningsprocessen.

Större efterfrågan efter världsutställningar

När världsutställningarna på 1930-talet sedan väckte en efterfrågan av tidigare aldrig skådat slag, stod de båda Nusnäsföretagen redo att svara på efterfrågan. Tack vare sina bandsågar kunde de tillverka volymer som ingen konkurrent var i närheten av. Dalahästbyn framför andra var nu inte längre Bergkarlås, och inte heller Vattnäs, utan Nusnäs.

Och där tycks den förbli. Både Grannas Anders Olssons och Nils Olssons hemslöjd ligger tryggt kvar, sida vid sida i byn, och fortsätter att förse världen med hundratusentals hästar varje år. Och fortfarande sker tillverkningen i princip som på 20-talet – med bandsåg, täljkniv, pensel och färg.

Den minst femhundraåriga leksaken lever vidare. Visst betraktas den som Sverigesymbol, och visst hamnar den ofta på spiselkransar och i vitrinskåp. Men precis som de ryska dockorna trivs dalahästen nog ändå bäst i händerna på ett lekande barn.

Text: Johannes Ståhlberg

Dela med dig av dina tankar