Det isländska äventyret

Handelskompaniernas betydelse för Sverige har beskrivits i många sammanhang. Det Ostindiska kompaniet är det mest välkända. Men det fanns tidigare kompanier – till exempel det isländska.

Året var 1601 och Malmö, då en del av det danska kungariket, etablerade ett Islandskompani. Detta Islands­äventyr, vilket pågick i 20 år, kan sägas vara det första organiserade handels­utbytet mellan dagens Sverige och Island. I början av detta år deltog två av Malmös borgmästare i ett möte med borgerskapen i Köpenhamn och Helsingör för att diskutera hur man skulle kunna utestänga den tyska, närmast monopollika handeln med Island. Ett år senare utfärdades ett kungligt brev i vilket de tre städerna successivt skulle få monopol på Islandshandeln. Borgarna förplikti­gades att förse Island med vad som beskrevs som goda, oförfalskade och ofördärvade köpmansvaror. Särskilt nämndes mjöl, öl, malt, vin, mjöd, brännvin, kläde och lärft. I privile­gierna fastslogs att varorna skulle säljas till ett »rättfärdigt och kristligt« pris. Köpmännen fick inte sätta priserna efter eget tycke. Dessutom skulle de rätta sig efter lokala sedvänjor och använda sig av isländska mått enheter. Vidare stipulerades att köpmännen skulle umgås på ett vänligt och hövligt sätt med islänningarna. Intentionerna var goda, men det skulle visa sig att utmaningarna var stora.

Ett kompani bildas

Malmös borgerskap utformade ett program för Islandshandeln. Utma­ningen var att man i stort sett inte hade någon tidigare erfarenhet av Island. Ett kompani bildades för ända­målet. Nära femtio Malmöbor skrev under överenskommelsen. I förteck­ningen finner man dåtidens främsta borgare, bland annat nio förut varande borgmästare samt tio rådmän. En av dessa borgare var den energiska och kraftfulla änkefrun Beritta Gurris. Utöver sitt engagemang i Islands­handeln bedrev hon odling av humle och spannmål på ett område väster om Malmö. Än i dag påminns man om henne eftersom hon fått ge namn åt en gata, en förskola och en HSB-­förening i Malmö.

Malmö tilldelades handeln på sju isländska hamnar, med ett fartyg på varje hamn. Där skulle kompaniet anställa en köpman, två handels betjänter, en kock och en tunnbindare. Dessa fick inte stanna på Island under vintern då man ville undvika att fresta lokalbefolkningen till onödig handel utanför mono­polet. De tilldelade hamnarna var Vopnafjörður, Berufjörður, Holmen, Riv, Grundarfjörður, Stykkishólmur och Patreksfjörður.

Sigill från Islandskompaniets handling daterad 20 maj 1610. Foto: Malmö stadsarkiv.
Kartor från Islands och Danmarks Nationalbibliotek

Islandskompaniet hade stora ut ­maningar. Man saknade kapital, manskap, skepp och erfarenhet. Första året kunde endast fyra hamnar be­sökas. Dessutom var Malmö beroende av den tyska exportmarknaden för att finna avsättning för de isländska varorna – i huvudsak fisk, tran, ejder­dun och vadmal. Skulle borgarna strikt följa det kungliga privilegiet borde alla varor transiteras i Malmö till dryga kostnader. Det visade sig enklare och billigare att sända retur frakterna från Island direkt till Hamburg. Överhuvudtaget kom Malmö att i stor utsträckning förlita sig på tyskarnas erfarenhet av att bedriva handel med Island. Relationerna mellan Malmö och Hamburg var omfattande, vilket inte var populärt i Köpenhamn.

Tvister och plundringsförsök

Det berättas även om andra utma­ningar. Vid ett tillfälle hade köpmännen i Helsingör under storm och dimma tagit sig till en av Malmö­köpmännens hamnar på Island, till stort förfång för handeln. Vid ett annat tillfälle visade det sig att kölen på ett fartyg som Islandskompaniet inhyrt från Köpenhamn var täckt av tång och musselskal under den ny målade vattenlinjen. Fartyget kölhalades och skrapades i Norge vilket ledde till en tvist. Ibland uppstod missförstånd mellan Islandskompaniets medlemmar. Vid ett tillfälle beskylldes borgmästaren Niels Hammer för att tillsammans med sin son ha använt manipulerade tunnor för Islandshandeln, av en annan storlek än den överenskomna. En borgarhustru i staden vid namn Gertrud Hollenders ska ha varit drivande i frågan. Samt­liga berörda vandrade tillsammans med ojäviga vittnen ner till hamnen för att besiktiga ett nyss inkommet fartyg från Island. Tunnor med isländskt smör, talg, lammkött, oxkött, tran och fisk gicks nogsamt igenom och man fann att alla tunnor var utformade enligt reglerna. Madamen rannsakades för sina anklagelser men frikändes med en varning om att i framtiden »hålla sin lögnaktiga tunga i styr«. Hon lär ha lämnat Malmö och flyttat till Helsingör efter detta.

Ett allvarligare ärende rörde en köpman som ertappades med att ha använt manipulerade tunnor i sin export av mjöl till Island. Kungen ska ha framfört sitt starka missnöje till borgerskapet i Malmö:

…slem­meligen oh svigaktigen bedraget Voris Under saatter der paa Landet.

Vid några tillfällen uppmärksammades att sekunda varor skeppats till Island. Det gällde bland annat Hamburgermjöl och surt tyskt öl. En av de mer drama­tiska episoderna inträffade i sundet utanför Helsingör. Ett Malmöfartyg utsattes för ett plundringsförsök men aktionen förhindrades av ett annat fartyg från Malmö.

Berget Esjan sett från centrala Reykjavik, handkolorerat kopparstick. Ur Geologischer Atlas von Island (1853).

Utmaningarna fick sammantaget till följd att Malmö endast fick sig till­delat två hamnar när privilegierna förnyades 1614. Malmös direkta engagemang i handeln med Island upphörde när det Nya danska Islands­kompaniet etablerades 1619. Några decennier senare blev Skåne svenskt och den danska monopolhandeln med Island omöjliggjorde all vidare direkt­handel.

Islandskompaniet gjorde emeller­tid ett varaktigt avtryck i Malmö. Borgerskapet hade under några inten­siva år byggt upp en kunskap om den isländska marknaden och handeln hade inbringat betydande bestående värden till Malmö, i form av såväl kapital som erfarenhet av att bedriva ett handelskompani. Detta bör ha gagnat Malmös borgerskap när man engagerade sig i den framväxande Ostindiehandeln.

Nya handelsrelationer

Under lång tid var handelsrelatio­nerna mellan Sverige och Island blygsamma. Från en svensk­brittisk forsknings expedition till Island 1772 konstaterades att den danska monopol­handeln inte gagnade islänningarna. Monopolet upphörde ett par decen­nier senare.

Med de klassiska snilleföretagen och dess uppfinningar fick den svenska industrin avsättning på Island. Tidiga exportframgångar omfattade fyrar, tele­foner och separatorer. På den svenska marknaden var Islandssillen under många decennier ett starkt varumärke, något som fortsatt lever kvar. En del av oss kommer fortfarande ihåg de stora tunnor där man fiskade upp sin sill.

I dag är handeln mellan dessa två länder stark. Den svenska varuexporten till Island är allsidig och större än till många stora tillväxtmarknader. Den svenska livsmedelsexporten har gått starkt framåt och svenska varumärken är vanligt förekommande i butikshyllorna. Ett slående exempel är Pågens Gifflar, av vilka islänningarna sägs äta nära en miljon paket årligen. Sverige är den största marknaden i världen för isländskt garn och ull. Vi är de näst största konsumenterna av isländska godsaker i världen, endast slagna av USA. Den isländska lakritsen är mycket uppskattad av oss svenskar. Islandshästarna har också en särskild plats i våra hjärtan. Sverige tar emot fler islandshästar än nästan alla andra länder i världen, endast Tyskland lär vara en större marknad. Men den absoluta huvuddelen av Sveriges import från Island består nu liksom förr av fiskprodukter. Där är islänningarna fortsatt oslagbara.

Island och Sverige är återigen starka handelspartners. I Sverige går islandshästar hem, på Island – Pågens gifflar. Foto: Cornelia Schneider- Frank/ Pixabay och Pågen AB.

Ur Företagshistoria 2022:1

Författare Pär Ahlberger. Pär är sedan 2020 Sveriges ambassadör på Island. Han har ett stort historiskt intresse, inte minst gällande hur handeln sett ut mellan olika länder.