Det stora språnget i Stockholms industriutveckling ägde rum under perioden 1890-1910. Det var då Ericsson tog ledningen i stadens och landets industri och nådde en betydande position även internationellt.
Under genombrottstiden för Stockholmsindustrin lokaliserades en mycket stor del av fabrikerna till innerstaden, och vid sekelskiftet 1900 präglades stadsbilden ännu av de många rykande fabriksskorstenarna. Det gällde framför allt de företag som arbetade för en lokal marknad, till exempel livsmedelsindustrin och tryckerierna. Den tyngre och storskaliga verksamheten förlades till ett halvperifert band, vilket gjorde Kungsholmen och Södermalm till utpräglade industriområden. Längs järnvägarna uppstod industrienklaver, bland annat vid Liljeholmen och i Sundbyberg.
Behovet av arbetskraft åstadkom ett sug som drog till sig inflyttade från hela landet. Med reservation för statistikens växlande tillförlitlighet kan man i grova drag konstatera, att antalet arbetare inom industri och hantverk steg från 18 000 år 1860 till 65 000 år 1910 – sistnämnda år var det 50 procent av yrkesarbetarna. I förhållande till landet i övrigt hade Stockholm dock minskat sin andel industrianställda från 15 till 10 procent – utvecklingen gick alltså ännu fortare ute i landet.
Den genomsnittliga företagsstorleken ökade kraftigt under samma period. 1860 sysselsatte småföretagen 60 procent av de industrianställda i Stockholm, 1910 bara 20 procent. Samtidigt hade de största företagen ökat sin andel från 5 till 34 procent.
I de tidiga industriföretagen utfördes mycket av arbetet hantverksmässigt, men med tilltagande mekanisering blev behovet av individuell yrkeskunskap mindre och arbetsmomenten mera monotona. Samtidigt ökade produktionen per anställd.
En stigande andel av industriarbetarna var kvinnor, som dominerade i textilindustrin och intog en betydande plats också inom tobaks-, bageri- och bryggerinäringarna, grafisk industri och skofabriker.
I en storstad med differentierat näringsliv medför konkurrensen om arbetskraften och anspråken på byggnadstomter att arbetslöner och markpriser blir högre än i andra delar av landet. För Stockholms del innebar det att låglöneindustrierna, bland annat textil, tvingades bort från stan. Även sockerbruken flyttade.
En annan konsekvens var att utvecklingen här gick mot mera avancerad teknologi och en högre grad av förädling. Väverierna ersattes av skrädderier och konfektionsfabriker, garverierna av skofabriker, tändsticksfabrikerna av företag för tillverkning av tändsticksmaskiner. Bryggeri- och tobaksnäringarna koncentrerades efterhand till vardera ett företag. Inom verkstadsindustrin gick tendensen mot ökad mekanisering och specialisering, och både på svagströms- och starkströmsområdet intog elektrotekniken en alltmer framskjuten plats. Den yttersta konsekvensen av denna trend är att Stockholm blivit ett centrum för elektronik- och IT-företag, i främsta linjen även internationellt.
Ångkraften var ännu vid sekelskiftet 1900 den förnämsta energikällan i Stockholmsindustrin och svarade för två tredjedelar av behovet, mer än dubbelt så mycket som gas och el tillsammans. Under 1900-talets första decennium fördubblades industrins energiförbrukning, samtidigt som elkraften snabbt slog igenom och kom att täcka mer än halva behovet. Elmotorerna tillät rationalisering genom individuell drift av varje maskinenhet, till skillnad från ångmaskinerna vilkas kraft via genomgående axlar och remtransmissioner överfördes till många maskiner.
Den halvperifera förortsringen kom genom Stockholms tillväxt att införlivas med innerstaden, och pressen ökade på de stora industriföretagen. 1920-talet blev särskilt dramatiskt med hänsyn till industrilokaliseringen: alla de gamla och stora verkstadsföretagen försvann genom flyttning eller nedläggning, Bolinders till Kallhäll och Atlas till Nacka medan Bergsund och Södra varvet upphörde. Rörstrands porslinsfabrik, den enda stora keramiska industrin, flyttade via Göteborg till Lidköping.
Samtidigt öppnades på kommunalt initiativ nya industriområden – Hornsberg, Ulvsunda, Hammarbyhamnen, Frihamnen och Västberga. Här uppfördes sammansättningsfabriker för importerade bilar, glödlamps- och textilfabriker, kabelfabriker, nytt storbryggeri som ersättning för de gamla etc. Av storindustrierna låg Ericsson och Separator ännu kvar i innerstaden för att under den följande perioden flytta ut till Midsommarkransen respektive Tumba. Electrolux fabrik på Lilla Essingen växte ut till centrum i en världskoncern.
Dela med dig av dina tankar