Döden som reklamargument

Skelett, sörjande änkor och föräldralösa barn kunde man förr möta i reklam för livförsäkringar. I dag är antydningarna om livets slut mer diskreta. Men frågan är om vi nu fjärmat oss allt för långt från dödens realiteter.

I alla tider har människor hjälpt varandra, trots envisa rykten om motsatsen. Har det inte varit familj och grannar, som ryckt in i stunder av kris, har det varit kyrkor och liknande organisationer, som hjälpt till att bygga upp det nedbrunna huset, att ta hand om änkan eller de föräldralösa barnen.

De moderna samhällen som utvecklats efter 1500-talet har emellertid blivit så socialt och ekonomiskt komplexa att det knappast går att förlita sig enbart på andras välvilja längre. Var och en är så illa tvungen att själv se om sitt eget hus, och försäkringar är det idag lika självklart att man måste ha, som det tidigare var att man gick i mässan om söndagarna.

Det började i London

Försäkringsbolagen i modern mening uppstod ur samma fruktbara miljö som modern filosofi, litteratur, handel, debatt och politik: på 1700-talets inrökta kaffehus. Särskilt de i London hade stor betydelse. Lloyd’s, som än idag är en global försäkringsjätte specialiserad på sjöfart, var exempelvis i sig själv från början ett kaffehus, grundat 1680, där sjöfarande samlades, nyheter cirkulerade och man kunde söka både besättning och nya uppdrag.

Länge ansågs försäkringar vara ett slags spel och dobbel, man ”slog vad” om att någon olycka eller ett dödsfall, en stöld eller liknande skulle inträffa, och skedde det verkligen fick man ut ett visst antal gånger den insats man själv betalat. Det där var naturligtvis ett missförstånd, en försäkring ska bara täcka den egna förlusten – men på grund av detta missförstånd var det faktiskt förbjudet med försäkringar i vissa länder, ända in på 1800-talet.

Den grymmaste avarten av detta förekom också i 1700-talets England. Det var de olyckliga utblottade, vilka planerade att hänga sig i förtvivlan, och som tog inträde till sitt självmord, för att familjen skulle kunna få det bättre efteråt med den lilla slant som på så sätt drogs ihop. En riktigt sjuk och obehaglig variant, och kanske en bidragande anledning, om än indirekt, till att livförsäkringar vanligen stipulerar att premien inte ska utfalla om försäkringstagaren själv tar sig av daga.

Döden i vardagen

Naturligtvis var 1700-talet en tid då man exempelvis ännu avrättade brottslingar offentligt – och inte sällan lät kropparna hänga kvar utmed vägarna, androm till varnagel. Det var en tid då döden var närvarande högst reellt i vardagen på ett sätt som vi knappast kan föreställa oss idag, åtminstone inte i fredstid.

Samtidigt som tv-underhållningen och nyheterna fyller vår vardag med flera skildringar av ond, bråd död än troligen någonsin i historien, lever de flesta av oss numera tryggt avskilda från döden.

Majoriteten av dem som växer upp i Sverige har knappast ens sett en avliden släkting, ingen farmor eller morfar, uppklädd i sängen inför begravningen, inga likvakor utan överallt stängda kistor, ett överskylande av detta yttersta som ju dock förenar oss alla och som är en oundviklig del av den mänskliga erfarenheten, hur långt vi än försöker skjuta ifrån oss den, med alltifrån operationer och gymnastik, till smink och fotoshop. Som det står i en klassisk vanitastext mellan skeletten i ett benhus i centrala Rom:

Det du är var vi, det vi är blir du

En trösterik tanke?

Livförsäkringen är på sätt och vis det yttersta ansvarstagandet. Den visar att du vårdar dig om dina efterlevande, din äkta hälft och dina barn, också bortom din egen existens. Ingen blir glad av att tänka på sin egen död, men av att tänka på att livet går vidare, och att man, också från andra sidan graven, kan göra något för de sina, kan kanske vara en trösterik tanke?

Centrum för Näringslivshistoria har i sina arkiv ett antal anslående gamla livförsäkringsannonser, som inte väjer för det oundvikliga – för att inte säga det melodramatiska. Det är bilder från den tid då döden ännu erkändes som en del av livet, men som skulle vara helt omöjliga idag. Idag visas oftast lyckliga scener i annonserna, som knappast har något med det egentliga ärendet att göra, med en försynt fråga i brödtexten om vad som händer om någon kilar vidare i förtid …

Begravnings- och dödsboförsäkring. Broschyr från Brand- och  Lifförsäkringsaktiebolaget Skåne rörande begravnings- och dödsboförsäkring. “Sorgen får icke ökas av ekonomiska bekymmer. 1934”. Skandias historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

De äldre annonserna däremot visade gärna både, skelett, sörjande änkor och föräldralösa barn. På en av de allra makabraste affischerna syns ett festande följe med ungdomar som vandrar utmed landsvägen: flickorna går i armkrok och ynglingen spelar dragspel så det står härliga till – men bakom en sten utmed vägen lurar döden, ett skelett med timglas och lie, som på någon gammal kyrkmålning, och texten nedtill på annonsen säger:

Man går mot döden hvart man går

Tveksamt om den skulle sälja några försäkringar idag.

Tiden ilar – trygga familjen

En annan visar bara sanduret, med den handskrivna texten i gammal stil:

Tiden ilar/Stundglaset rinner/Trygga familjen i Skandia

Flera visar änkor, i dok och allt, och återkommande är naturligtvis de arma små. Sakligast en annons med en vacker lavering av en ung änka och den sakliga texten:

Sorgen får icke ökas av ekonomiska bekymmer

Alla annonser är inte fullt så makabra. Det finns också exempelvis på en bild ett gäng glada studenter som vandrar genom en park i sina vita mössor och påskriften:

En lycklig dag!/ Tack vare fadrens omtanke att försäkra sig i Skandia kunde barnen avsluta sina studier

De flesta försöker väl än idag att ordna det för sina efterlevande. Livförsäkringar säljs det nog lika många nu som då – eller fler. Men den större fråga dessa annonser väcker är den varför vi inte längre vill, eller kan, eller klarar av att se döden som den realitet den är? Det är nog unikt för vår tid att den så fullständigt osynliggjorts. Åtminstone i större delen av västvärlden – på andra håll kan det naturligtvis se radikalt annorlunda ut, och i exempelvis katolska länder hålls fortfarande ofta likvakor med öppen kista.

Döden en del av livet

Trots att kyrkbröllop och allehanda ärevördiga traditioner står så högt i kurs idag igen, och förtjusningen är utbredd inför alla typer av sant eller påhittat hel- eller halvgamla bruk, så lär väl troligen inte seden att lägga ut lik till beskådan inför jordfästningen kunna komma tillbaka igen. Frågan är om det ändå inte skulle vara bra med ett mera naturligt förhållande till döden. Om man vande sig vid att den faktiskt är en del av livet, något vi alla måste gå igenom, både då oss närstående går bort, och den dag vi så småningom själva gör det, skulle det kanske inte komma som en lika stor chock varje gång, och det traumatiska i varje enskilt dödsfall kunde kanske bli mera hanterbart.

Kan ett självbedrägligt förträngande av ett oundvikligt faktum verkligen vara detsamma som trygghet? Centrum för Näringslivshistoria samlingar av gamla livförsäkringsannonser är helt klart värda en stunds eftertanke.

Ur Företagshistoria 2008:1

Text: Torbjörn Elensky är författare. Hans senaste bok, ”Lauras tupp – 100 kubanska bilder” är en personlig skildring av landet, som hamnat utanför tiden. Medverkar även regelbundet som skribent i DN.

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *