Jorden runt är Alfred Nobel känd som en av världens främsta företagare och innovatörer. Färre känner till den plats där han byggde världens första dynamitfabrik. Företagshistoria har rest till sydligaste Frankrike i Nobels fotspår och besökt dagens industrimuseum i naturreservatet Paulilles.
Att det var Alfred Nobel som uppfann dynamiten i slutet av 1860-talet, det är bekant för de flesta. Mindre välkänt är dock det första företag han skulle komma att grunda efter genomslaget av uppfinningen: Dynamite Nobel i det sydfranska Paulilles.
Alfred Nobel hade etablerat flertalet laboratorier och fabriker för produktion av det oljelika, ytterst instabila sprängämnet nitroglycerin. Han hade också sett de flesta av dem flyga i luften, både en och två gånger. Experimenten hade lett till flera dödsfall, däribland hans egen brors, 21-årige Emil Nobel, och säkerligen var det inte minst dessa tragedier som inspirerade vetenskapsmannen till att försöka ta fram en säkrare metod för hanteringen av sprängstoff. Snilleblixten kom i tyska Krümmel 1866 – samma år som fabriken totalförstördes i en explosion. Marken under den tyska fabriken Alfred Nobel & Co (i dag Dynamit Actien Gesellschaft) bestod till stor del av så kallad kiselgur, eller diatomacéjord – en mycket finkornig jordart som skapas av sedimentering av kiselalger. Kiselgur visade sig vara optimalt för att absorbera nitroglycerin. Vätskan kunde på så vis omvandlas till en typ av deg som fylldes i rullar av paraffinerat papper, vilka gav sprängningsarbeten betydligt större precision. Dynamit, tillsammans med en annan av svenskens uppfinningar, tändhatten, skulle göra Alfred Nobel till en oerhört förmögen man.
Partner i Frankrike
Patentet gick igenom 1867. Uppfinningen spred sig dock inte direkt som en löpeld. Vid en tid före mobilkameror, YouTube och företagssidor på webben, var det Alfred Nobel själv som reste land och rike runt för att demonstrera sin nya produkt. Under ett besök i Frankrike året efter patentet, befann sig den entusiastiske Paul François Barbe (1836–1890) bland åskådarna. Barbe blev Nobels partner och högra hand i landet och kom även att bidra till Nobels succé i både Italien, Spanien och Schweiz. Deras relation var dock inte överdrivet kärvänlig. Nobel beskrev senare sin partner som en man med ”lysande arbetsförmåga, men vars samvete är mer elastiskt än gummi. Det är beklagansvärt, eftersom hans kombination av förnuft och energi är så sällsynta”. Barbe skulle för övrigt komma att ta livet av sig 1890, efter att det avslöjats att han hade ägnat sig åt illegala penningspekulationer och orsakat enorma ekonomiska förluster för Alfred Nobel.
1870 var Paul Barbe dock fortfarande den framfusiga företagare som var drivkraften bakom Nobels etablering i Frankrike – och det var Barbe som fann platsen för den första ”riktiga” dynamitfabriken i världen: Paulilles, där företaget Dynamite Nobel skulle generera arbetstillfällen åt hela fem generationer franska katalaner från 1870 till 1990.
Paulilles utvecklades till ett litet samhälle med bland annat bostäder, kontor, skola och laboratorium.
”Europas rikaste vagabond”
Paulilles var på grund av risken för olyckor beläget relativt långt från närmaste stadsbebyggelse samtidigt som hamnstaden Port-Vendres norr om Paulilles låg på behändigt avstånd för att skeppa ut dynamit till de franska kolonierna, i synnerhet Afrika. Faktum är att produktionen i Frankrike kom att gå så bra att Nobel flyttade sitt huvudkontor från Hamburg till Paris 1873. Arbetarna i Paulilles tillverkade den dynamit som användes för bygget av Panamakanalen, Mont Blanctunneln mellan de franska och italienska Alperna och ESA:s rymdhamn i Kourou, Franska Guyana. Det var ungefär vid denna tid som den franska författaren Victor Hugo utnämnde Alfred Nobel till ”Europas rikaste vagabond”, medan vetenskapsmannen själv menade att ”mitt hem är där jag arbetar, och jag arbetar överallt”.
Det tidigare obebyggda Paulilles utvecklades till ett helt litet samhälle, med arbetar- och direktörsbostäder, skola, kontor, laboratorium, tryckeri, lager, packhus och kantin. Och Paulilles privata strand, förstås. Som ett av arbetarminnena i anläggningens lilla men givande museum i dag illustrerar:
”När jag ser foton nu, minns jag de goda tiderna. Vi var unga, kära och utan några bekymmer i världen. Vid lunchtid brukade vi äta snabbt och gå till stranden. Det var vår egen privata strand, även om det inte var meningen att vi skulle gå dit eftersom ’materialet’ tillverkades i närheten, och om det uppstod något problem eller risk för fara, skulle alla valv öppnas och allt hällas ned i havet.”
”Det var väl inget Eldorado, men det var ett arbete, och det var bättre än att arbeta med jordbruk eller fiske, de enda andra alternativen i området. Vi tjänade dessutom lite mer eftersom det var en industri, och vi hade ett socialt skyddsnät […], pensioner och sjukförsäkring, men det berodde egentligen bara på den höga risken för explosioner som vi arbetade under varje dag.”
Nio av de 80 byggnaderna har bevarats och restaurerats.
Nedläggning
Men även dynamit skulle komma att ersättas av andra sprängmedel. Efterfrågan på produkten minskade gradvis, till dess att fabriken lades ned i juli 1991, av företaget SNPE (ung. Nationella företaget för krut och explosiva ämnen). För att undvika att det natursköna Paulilles föll i händerna på exploaterande byggherrar såldes området till Frankrikes kustskyddsinstitution, som klassade såväl marken som havet som ekologiskt skyddsområde. Nio av de 80 byggnaderna bevarades och restaurerades, medan resten revs för att bereda plats för dagens behagliga park med tillhörande industrimuseum. I dag är det främst glada badgäster som lockas av Paulilles typiska medelhavsflora, medan havets botten utgör viktiga yngelområden för fiskar. Men även det lilla museet drar sin beskärda del av historie intresserade turister. Samlingen av fotografier och anekdoter – och till och med en gammal overall – ger en levande inblick i arbetarnas vardag:
”Vi sa alltid ’jag skall upp på berget’, vi sa aldrig ’jag skall upp till fabriken’. Du kunde inte röka där uppe, du var tvungen att lämna dina cigaretter hos kontrollanterna. Vi kontrollerades innan vi gick in för att säkerställa att ingen hade med sig tändstickor eller tobak.”
”Vi fick nya overaller var sjätte månad. Jag minns att jag alltid var extremt noga med att inte spilla någon syra, men droppe efter droppe fick min overall fler och fler hål!”
Ändå – trots museets fina beskrivningar, muralmålningen på direktörsvillans vägg och de omsorgsfullt restaurerade byggnaderna – är det inte helt lätt att föreställa sig dåtidens industriella Paulilles. Det är alltför behagligt att strosa längs de murade små vägarna och springbrunnen i parken, medan blommande agaver på den halvmåneformade stranden intill lutar sig ned över plaskande föräldrar och barn med glada flytkuddar. Trots att de vecklar ut sina strandmadrasser strax intill väl förseglade betongtunnlar, rostiga bitar av övergivet maskineri och den gamla järnvägsrälsen till packhuset, verkar de inte skänka någon närmare eftertanke åt vare sig dynamit eller Alfred Nobel.
Och det är kanske inte så konstigt. Man kan förstå flickan som levde ung och kär och ”utan några bekymmer i världen”, när man spejar ut över det glittrande, mörkblå havet. Då kände man ännu inte till de arbetssjukdomar som många av de anställda skulle komma att drabbas av, innan riskerna med hanteringen av de farliga, frätande ämnena var klargjorda och kunde åtgärdas. Sprängolyckorna var förstås ett faktum, men även de verkade te sig närmast overkliga. Och till och med när olyckor inträffade verkade arbetarna kunna ta det med ett visst mått av humor:
”Roliga episoder kan inträffa […] i de mest dramatiska situationer. Till exempel, när explosionen inträffade och förmannen för blandning var på sitt kontor. Taket rasade in, det var damm överallt, och han kunde inte se för hans glasögon var täckta av damm. Han kom ut med en filt över huvudet och undrade vad sjutton som hade hänt. Någon annan höll på att duscha just när det inträffade, han kom ut med en motorcykelhjälm på huvudet. Ingen förstod eller kunde förklara varför…”
———————————
NOBELKARTAN
Intressanta platser Europa runt –
SVERIGE Nitroglycerin Aktiebolaget i Vinterviken Adress: Vinterviksvägen 60, Stockholm. Alfred Nobels laboratorium och fabrik där 26 arbetare omkom vid två explosioner.
Nobelmuseet Adress: Stortorget 2, Stockholm. Museum om Nobelpriset samt pristagarna.
Alfred Nobels grav Adress: Norra begravningsplatsen, Solna kyrkväg, Stockholm.
Nobels Björkborn Adress: Björkbornsvägen 10, Karlskoga. Herrgården som var vetenskapsmannens sista ”hem” så klassat då han förvarade sina ryska importerade hästar här. Museum över Nobels liv.
TYSKLAND Industriemuseum Geesthacht (fabriken i Krümmel) Adress: Lichterfelder strasse 30, Geesthacht. Platsen för Alfred Nobel & Company där vetenskapsmannen uppfann dynamiten. I dag museum.
POLEN Leon Wyczolkowski District Museum Exploseum Adress: DAG Fabrik Bromberg, Alfreda Nobla, Bydgoszcz Lokalerna för företaget Dynamit-AktienGesellschaft (DAG), grundat av Nobel. I dag museum.
FRANKRIKE Alfred Nobels bostad i Paris Adress: Rue Poincaré 74 (då på Avenue Malakoff 59). Kan även ses på Google Maps!
Musée de la Poudrerie de Sevran-Livry Adress: Allée Eugène Burlot, Vaujours. Nobels bostad och laboratorium i Sevran (Paris). I dag krutmuseum.
Paulilles Adress: Väg D914 mellan Port-Vendres och Banyuls-sur-Mer.
ITALIEN Villa Nobel Adress: Corso Cavalotti 116, San Remo. Den eleganta bostad där vetenskapsmannen dog efter att ha nedtecknat sitt legendariska testamente. I dag museum.
Ur Företagshistoria 2018:2
Text: Kristin Pineda Svenske. Foto: David Pineda Svenske
Dela med dig av dina tankar