Hur gammal är din brandsläckare? Försäkringsbolag brukar fråga det, men det nämns sällan att själva modellen för en kolsyresläckare är över hundra år gammal. Den var också en innovation som efter stort motstånd nådde marknaden.
Det svenska företaget AB Lux (”ljus” på latin) bildades 1901 för att exploatera den så kallade Lux-lampan. Det var ett sätt att skapa belysning som först hade uppfunnits av en David Kempe och därefter vidareutvecklats av ingenjören H. Rustige. Luxlampan var en typ av fotogenlampa där lågan fick en metallstrumpa att glöda och ge ljus. Själva fotogenen trycktes fram till brännaren av flytande kolsyra. Det starka skenet från lampan användes för gatubelysning men installerades också i fyrar, exempelvis i Landsorts fyr 1907.
Företaget Lux var helt beroende av denna enda produkt. År 1912 utvecklade Rustige emellertid också ett brandsläckningssystem som spåddes bli en revolutionerande produkt. Systemet var liksom de tidiga lampmodellerna baserat på kolsyra, i detta fall flytande minus 79-gradig sådan. Efter många och långa förhandlingar fick Rustige ett kontrakt med Lux som lovade honom 5 procent av intäkterna på försäljningen.
Kolsyresläckaren fick sitt genombrott som brandsläckare på fartyg i USA. Bild från en fartygsbrand 1928-1929. Ur Skandias arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Systemet var främst avsett för att bekämpa eldsvådor där det var svårt eller olämpligt att använda traditionella släckningslösningar med vatten, exempelvis på vindar, i lastrum på fartyg och vid släckning av brinnande olja, bensin och fotogen.
Framgångsrika försök
Efter vissa tveksamheter från flera skilda patentverk godkändes och patenterades uppfinningen i Sverige, Tyskland och Storbritannien. Därefter var det dags att introducera systemet för marknaden. För att övertyga försäkringsbolag, brandmyndigheter och vetenskapsmän om systemets förträfflighet, anordnade Lux demonstrationer i såväl Sverige som i Tyskland. Dessa översteg alla förväntningar och väckte stort uppseende bland branschens företrädare. Med rätta trodde Lux att produkten totalt hade revolutionerat brandsläckningsväsendet, vilket givetvis skruvade upp förväntningarna hos såväl Lux som ingenjör Rustige om framtida rikedomar.
Ytterligare ett försäljningsargument som användes av Lux var att systemet skulle reducera brandkårernas ”slaggprodukt” – det vill säga vattenskador. Dessa kostade ofta mer än värdet på den egendom som förstörts i bränderna. Men icke. Motståndet kom främst från två skilda håll, dels brandväsendet, dels från försäkringsinspektionen (som sedan 1991 är en del av finansinspektionen).
Eld och skådespel
Så hände det. Till Stockholms brandkårs förfogande hade Lux ställt en lastbil fullt utrustad med den nya tekniken. Av en ren tillfällighet – och anledningen till att historien finns bevarad – passerade en av Lux chefer brandkårens insatsstyrka vid en pågående vindseldsvåda på Strandvägen i Stockholm. Kolsyrevagnen från Lux hade också anlänt till platsen, och brandmännen var fullt upptagna med att dra slangarna uppför trapporna i huset. Men då anlände brandchefen, som hette Axel Svinhufvud. Han beordrade genast och högljutt undan kolsyrevagnen med orden ”bort med det där skräpet”. I stället restes stegar, och brandmän klättrade upp, högg hål i taket och attackerade brandhärden med rikliga mängder vatten.
Sent omsider släcktes branden. En stor del av vinden var nedbränd, taket demolerat och flera underliggande våningar helt förstörda av vattnet. Lux-chefen ansåg att det var uppenbart att dessa kostnader kunde ha undvikits om man i stället använt kolsyra för bekämpning av eldsvådan. Han drog slutsatsen att brandchefen tyckt att branden skulle ha släckts alltför snabbt och inte tillräckligt spektakulärt med den effektiva kolsyran. Eldsvådor var ett uppskattat skådespel hos allmänheten, och brandkåren ville gärna passa på med kombinerad ögonfägnad och styrkedemonstration inför den månghövdade publiken, och till det syftet passade vatten bättre än kolsyra.
Myndigheter tvekar
Även försäkringsinspektionen var tveksam till systemet, främst när det gällde att bekämpa bränder i lastrum på fartyg. Enligt en av brandingenjörerna på inspektionen kunde systemet inte tillåtas, eftersom det efter släckningen skulle vara omöjligt att avlägsna gasen ur lastutrymmet. Kolsyra var ju tyngre än luft och skulle därför stanna kvar på botten, resonerade han.
Brandsläckare förevisas på en brandövning 1971. Ur Skandias arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Chefen vid Lux åberopade emellertid den franske fysikern Gay-Lussacs lag, som säger att gaser diffunderar, det vill säga hastigt blandar sig med varandra. Om inte denna fysiska lag förekom skulle den stora mängden kolsyra i atmosfären sjunka ned till jorden och göra planeten obeboelig. Inte ens detta argument räckte för att övertyga försäkringsinspektionens representanter. Följden blev att Tarifföreningen inte beviljade någon premienedsättning för användning av kolsyresystemet, och den förväntade försäljningssuccén frös inne.
Framgång till slut
Trots allt motstånd lyckades Lux slutligen att introducera uppfinningen – men då genom att sälja den till USA. Där blev systemet obligatoriskt och infördes på alla fartyg, och tack vare detta fick ingenjör Rustige på gamla dagar äntligen utdelning på sin konstruktion.
Till historien hör också att den tidigare nämnde brandchefen Svinhufvud faktiskt ändrade sig med tiden och blev en av kolsyresystemets varmaste anhängare i Sverige. Axel Svinhufvud (1867– 1939) var chef för Stockholms brandkår 1911–1932 och en man med många talanger och erfarenheter. Tidigare hade han varit anställd vid Belgiska Kongostatens tjänst. Vid sidan av hans normala värv som brandchef agerade han också som skådespelare och medverkade 1922 i filmen Luffar-Petter, där han spelade – en brandchef.
Av episoden kan vi lära att reaktionära tendenser finns i de flesta samhällslager. Även brandkårer och inspektionsmyndigheter har tidigare varit ytterst konservativa i sin hållning till innovationer och ibland fördröjt utvecklingen på brandsläckningsområdet. Dessutom visar historien den gamla tesen att det är svårt att vinna erkännande på hemmamarknaden.
Det är inte lätt att gå från en briljant idé till en färdig produkt, men inte ens där slutar en innovatörs bekymmer. Det är möjligt att ha en helt revolutionerade produkt. Men det är många olika aktörer som måste övertygas före och efter lansering för att innovationen ska bli framgångsrik.
Företagshistoria 2014:3
Text: Mikael Lönnborg är førsteamanuensis, Senter for næaringslivshistorie (SNH), Institutt for innovasjon og økonomisk organisering, BI Handelshøyskolen (Oslo) och docent Avd. för företagsekonomi, Institutionen för samhällsvetenskaper, Södertörns högskola.
Dela med dig av dina tankar