Hemmadottern Elise Sahlqvist kämpade framgångsrikt för att skaffa sig en egen försörjning. Hennes liv som egen företagare började med karamellkokning och kycklinguppfödning och hon slutade som fabrikör av halmhattar. I den rollen var hon både en för sin tid modern arbetsgivare och Hallsbergs näst största skattebetalare.
Elise Sahlqvist föddes i januari 1843, dotter till handlaren Lars Sahlqvist. Familjens fyra döttrar och son fick alla en god utbildning och Elise hade gått i flickpension, alltså en internatskola för flickor. Hennes tre systrar gifte sig: Hilda med handlande Adolf Bergöö, Augusta med konstnären och den blivande bankdirektören Rudolf Gagge i Västerås, medan Ida gifte sig Pripp och flyttade till Stockholm. Brodern dog ung och när fadern dog 1862 var Elise ensam kvar hemma med modern.
Efter några år flyttade änkefru Sahlqvist och Elise till Hallsberg, dit dottern Hilda Bergöö flyttat med man och dottern Karin. Adolf Bergöö lockades av att Hallsberg fått en järnvägsstation, när stambanan Stockholm – Göteborg byggdes.
Stationen var på byggd på en sandig och närmast öde höjd där en gammal landsväg gick fram, men utvecklades snabbt till en viktig knutpunkt för samfärdseln.
Adolf Bergöö såg och utnyttjade möjligheterna till framgångsrik handel på den nya orten, där traktens bruk hade magasin och där militärförläggningen vid Sannahed gav möjlighet till stora leveranser. Bergöö etablerade sig redan innan järnvägen var helt klar genom att 1864 bygga ett stort hus nära stationen. ”Vita huset” fungerade både som familjens hem och firmans speditionskontor med en välsorterad handelsbod som sålde allt från specerier till järnvaror. Runt den nya stationen byggdes hus och startades företag, av vilka Thermaenius Tröskfabrik blev det största. I början skedde tillväxten under ganska oordnade former, eftersom den lilla landskommunen inte hade stora möjligheter att styra en tätortsbebyggelse. Adolf Bergöö kom att spela en stor roll i det nya samhället och hans handel blomstrade.
Elise Sahlqvist nöjde sig inte med att vara hemmadotter utan försökte på olika sätt skaffa sig egen försörjning. Av systerdottern Karin Bergöös brev till föräldrahemmet, hon gick på Slöjdskolan i Stockholm, framgår att Elise Sahlqvist hade startat karamellkokning 1873. Möjligen går det också att dra slutsatsen att hon under en tid även födde upp kycklingar. Hennes ekonomi tillät att hon reste till Stockholm och besökte sin syster Ida. Hon gladde också systerdottern Karin genom att möta henne utanför Slöjdskolan. Karin fick också låna lite pengar för att köpa ytterkängor i det nymodiga materialet gummi.
Bildkälla: Örebro läns museum/Wikimedia Commons.
Viktigare för framtiden var Elise Sahlqvists handel med halmflätor. Den sandiga jorden i Hallsberg gav ganska magra skördar, men utgjorde en utmärkt jordmån för råghalm, som länge bidragit till försörjningen i socknen. Så tidigt som 1814 skriver landshövdingen i sin femårsberättelse att de fattiga i Hallsberg ”förtjäna sitt bröd” genom halmhattsarbete. Av långa halmstrån tillverkades, ofta med hjälp av barn, långa flätor som såldes till kvinnor som sydde hattar av dem. På våren kunde dessa så bjudas ut i Örebro eller fraktas till Stockholm med ångbåt och säljas på Munkbrotorget i Gamla stan.
Exakt när Elise Sahlqvist började sin fabrikation av halmhattar är oklart. Det tycks ha börjat med att hon, som hade goda kontakter i socknen genom sina karameller, började köpa upp halmflätor. Hon förmedlade flätorna till hattsömmerskor och sålde sedan hattarna i egen butik. Verksamheten expanderade när hon 1878 fick beställning på halmflätor från en grosshandlare Flohr i Stockholm.
År 1883 ställde Elise Sahlqvist ut halmflätor och hattar på Örebro, Vestmanlands och Södermanlands gemensamma industri- och hemslöjdsutställning i Örebro. Samma år firade hennes syster Hilda och Adolf Bergöö silverbröllop. Till festen målade svågern Rudolf Gagge i Västerås, som var en framstående akvarellmålare, en hyllning i bild och text med ett tåg av gratulanter.
Där återfinns Elise Sahlqvist med en stor elegant halmhatt i händerna följd av några kvinnor som bär på material för tillverkningen. Texten lyder:
Och med en stab aftjenstehjon nu syns en hattmamsell. Hon tjent bra med pengar, hon höjer glad sitt Hell
Systerdottern Karin Bergöö blev konstnär, reste till Paris, förälskade sig i kollegan Carl Larsson och gifte sig med honom. När den framgångsrike och konstintresserade Adolf Bergöö lät uppföra en ny och pampigare bostad till sin familj fick stockholmsarkitekten Ferdinand Boberg uppdraget att rita huset. Huset finns kvar, är klassat som byggnadsminne och är Hallsbergs största sevärdhet. Inte bara för att Boberg ritat det utan kanske ännu mer för att Carl Larsson dekorerat stora salen i övervåningen genom att fylla väggarna med bilder från gatulivet utanför: Hustrun Karin skyndar till stationen med kappsäckar för en långresa, brodern Per spatserar i halmhatt och med käpp, och moster Elise med händerna fulla av hattar skymtar förbi bortom en husar i grann uniform. Då har hon tagit steget över till hattproduktion i Hallsbergs Stråhattfabrik, ett loftgångshus som har fångats in på ett vykort från 1886.
Carl och Karin Larsson. Bildkälla: carllarsson.se
I fabrikslokalerna ersattes den hantverksmässiga tillverkningen av hattarna, då de fuktade halmflätorna syddes för hand och formades över stockar av trä i olika modeller, av moderna maskiner. Produktionen blev snabbare och antalet modeller ökade. En annons från 1888 visar en rikedom av halmhattar i olika färger, flättyper och former och dekorationer. Elise Sahlqvist reste själv till Paris för att se det senaste modet och föra hem nya idéer till Hallsberg. Även filthattar tillverkades i mindre skala.
Fabriken blev framgångsrik och sysselsatte vid sekelskiftet 1900 drygt 50 personer. Lokalerna hade utökats ett par gånger och i slutet av 1880-talet hade ägarinnan byggt om, eller kanske byggt ett nytt tvåvånings trähus, med sju fönsterbågar mot gatan och en vinkelbyggnad mot gården. År 1905 skildrar Stockholms Dagblad i ett reportage lokalerna som ljusa och luftiga och hela fabriken som idealisk. Personalen var helt övervägande kvinnlig, till och med en handelsresande, en av Sveriges allra första. Elise Sahlqvist tycks ha varit en god arbetsgivare och mån om sin personal. I fabriken införde hon att alla, kontorspersonal och arbeterskor, tog en rast på förmiddagen för att dricka elvakaffe, och årliga utflykter i naturen var en populär uppmuntran.
Elise Sahlqvists produktion blev mycket lönsam och 1899 var hon den näst största skattebetalaren i Hallsberg, bara knappt slagen av fabrikör Thermaenius på den stora tröskverksfabriken. Under en viktig period av samhällets uppbyggnad spelade fröken Elise Sahlqvists stråhattfabrik en viktig roll i Hallsberg. Hennes affärer sköttes av Skandinaviska banken och hon klarade stora investeringar, som den nya fabriksbyggnaden i sten.
När Elise Sahlqvist dog 1904 hade hon testamenterat sin fabrik och sin förmögenhet till systersonen Per Bergöö. Han drev firman vidare och utökade produktionen fram till första världskriget, då verksamheten lades ned.
Ur Stråhattar och Batterier: En bok om Kvinnors Entreprenörskap då och nu (Förlaget Näringslivshistoria)
Text: Ann-Marie Lenander Fällström
Dela med dig av dina tankar