En arkitektskapelse på vänskapens grund

Ferdinand Boberg om bakgrunden till NK-bygget

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1940:9 (årgång 14).

Det uppdrag att utan tävlan ställa mig som arkitekt för elen av Nordiska Kompaniet planerade nybyggnaden vid Hamngatan, som jag 1912 fick mottaga av vännen Josef Sachs, kom givetvis som en följd av det mer eller mindre intensiva samarbete med honom, som jag haft lyckan att få genomföra alltsedan förberedelserna till elen stora utställningen i Stockholm 1897. Denna utställ­ning blev också elen definitiva utgångspunkten för min omfångsrika och ytterst intressanta arkitektverksamhet, vilkens avslutning från ena dagen till den andra dessut­om sammanföll just med invigningen av Nordiska Kom­paniets stora varuhus 1915.

När förarbetena till den nämnda utställningen bör­jade hösten 1895, var jag givetvis sedan några år bekant med Josef Sachs men det var först då, som vårt direkta samarbete började. Närmast kom så mitt förslag och mina ritningar till den svenska paviljongen vid världsutställningen i Paris 1910, och efter denna tidpunkt blev vårt samarbete under olika former mer eller mindre per­manent. 1902 hade jag i uppdrag att ordna elen svenska avdelningen vid en internationell konstindustriutställ­ning i Turin, dit vi reste två gånger, sista gången i sam­band med utställningens öppnande, och 1908 voro vi ge­mensamt engagerade för en liknande utställning i St. Petersburg, dit vi reste tre särskilda gånger.

Josef Sachs satte tydligen stort värde på min arbets­förmåga och mina uppslag och visade indirekt detta en gång, då han mig ovetande på förfrågan av bankdirektör K. A. Wallenberg anvisade mig som elen lämplige arki­tekten för elen av honom påtänkta Saltsjöbadskyrkan, ett ingripande för vilket jag är honom särskilt hjärtligt tack­sam, enär den ifrågavarande uppgiften, som jag direkt av Wallenberg per telefon fick mottaga på min 50-års­dag 1910, av alla mina arkitektarbeten blev elen som djupast och hjärtligast fängslade mitt intresse.
Och så kom då slutligen 1912 uppdraget att göra rit­ningarna till Nordiska Kompaniets nybyggnad vid Hamngatan.

För att studera några av världens förnämsta varuhus, innan arbetet med ritningarna sattes i gång, fick jag att börja med nöjet att tillsammans med Josef Sachs och Tore Grönvall göra min tredje resa till Nordamerika, där vi skulle inhämta lärdomar och intryck för den bästa möjliga lösningen av det stora problemets alla detaljer och där Josef med Grönvall dessutom ville studera de invecklade frågorna rörande driften och organiserandet av ett stort varuhus med avseende på den vidlyftiga per­sonalfrågan och andra viktiga administrationsproblem, praktiska och ekonomiska.

Den resan blev en rik upplevelse med avseende på in­hämtade kunskaper och uppslag i olika riktningar. Jag hade ju redan varit i U. S. A. två gånger förut, 1893 på stipendium från kommerskollegium för att studera »Public Librairies» och 1904 för att övervaka färdig­ställandet av elen svenska paviljongen i St. Louis, till vilken jag gjort ritni11garna. Och jag hade från dessa båda resor ett överväldigande och eggande intryck av amerikansk framåtanda och initiativrikedom, vilket gjorde att jag med entusiasm antog uppdraget att för tredje gången beträda elen »Vilda Västerns» märkliga jord.

En detalj i fråga om den studiefärdens praktiska ge­nomförande vill jag här omnämna, enär resan därigenom ur en viss synpunkt blev en bland de egendomligaste av de över 130 resor utom Sverige, som jag antingen ensam eller med min härliga maka haft elen otroliga lyckan att få företaga, och av vilka ej mindre än 29 stodo i samband med direkta uppdrag för vissa ändamål, offentliga eller enskilda, svenska eller utländska.

Josef Sachs hade nämligen ordnat för resan bland annat så, att vi skulle förlora elen minsta tänkbara tid på sådant, som kunde klaras upp av ett lämpligt rese­biträde. Han hade därför engagerat en betjänt, som hela tiden följde oss, samtidigt med att Grönvall hade åtagit sig alla uppgörelser beträffande biljetter, hotell och restauranger m.m. Vilket allt gjorde, att jag aldrig un­der de två månaderna behövde tänka på någonting som helst av vanliga resebestyr: både uppackning och in­packning samt bokstavligen alla dagliga utgifter för resor, hotell, vivre och nöjen sköttes så att säga automa­tiskt utan att jag någonsin behövde ägna dem en tanke! Det var fantastiskt flott!

Resan i Amerika gick från Boston till Los Angeles med mellanstationer i New York, Philadelphia, Buffalo, Chicago, Salt Lake City och San Francisco. Och det
säger sig självt, att vi samfällt gjorde allt vi kunde för att från de många varuhus vi studerade taga vara på alla de uppslag, idéer och anordningar, vilka frapperade oss som lyckade och möjliga eller lämpliga att omsätta för NK :s räkning. Vi dryftade tillsammans plananord­ningar, skyltningar, inredningsdetaljer av alla olika slag, belysningsanordningar, skyltfönster, trappor, his­sar, toalettanordningar, restauranger både för personal och for kunder eller annan allmänhet, diskar, källarloka­ler, lagerrum, ventilationsanordningar, brandskydd -allt med ett ord som kunde vara att dra nytta av för det blivande varuhuset i Stockholm, om vilket vi självfallet voro på det klara med, att det måste bli så tip-top som möjligt.

Josef Sachs och Grönvall gjorde naturligtvis dessemel­lan på alla ställen specialstudier i frågan om ekonomiska och finansiella angelägenheter och spörsmål samt angå­ende den komplicerade fråga, som i ett sådant fall rör den oerhört invecklade bokföringen och ständiga kon­trollen. Vidare allt som rör den talrika personalen av olika kategorier, allt under det jag samtidigt på egen hand gick vidare med mina observationer och anteckningar rörande byggnadstekniska detaljer av alla slag och som på de olika varuhusen blivit lösta på skilda sätt. samt med avsikt från min sida att i alla hänseenden försöka aptera eller omsätta för Stockholmsförhållanden allt som föreföll efterföljansvärt. Vi gjorde med ett ord var i sin stad vad vi någonsin kunde för att av denna omfattande studieresa dra elen största möjliga nytta be­träffande den ansvarsfulla och fordrande uppgift, som
hemma väntade på sin lyckliga lösning.

Och jag vågar ju verkligen anse det känt och erkänt att Nordiska Kompaniets varuhus är i allt huvudsakligt mycket lyckat. Jag tänker då i första hand alldeles särskilt på byggnadens centralrum, stora ljusgården, vars anordning och uppresning på lyckligt sätt tjänat och alltjämt tjänar sitt speciella ändamål, att lämpa sig for de ofta under ledning av en idérik reklamchef anordnade festliga, populära och briljanta specialanord­ningarna för att vid olika tillfällen framhäva och an­nonsera vissa varor eller varugrupper eller prononcera och illustrera vissa allmänt kända händelseförlopp och nyheter, varpå det senaste exemplet är statsrådet Bagges ryktbara »svenska igelkott».

Och det förefaller likaledes att denna ljusgård ingått i stockholmarnas medvetande som en mötesplats, omgi­ven av allt köpbart mellan himmel och jord och där ofta verkligt roande och fantasifyllda överraskningar vänta den besökande allmänheten. Likaledes synes hela bygg­nadens väldiga stomme väl fylla sin uppgift, då man ser hur i denna stora rymd undan för undan och av olika anledningar de mest genomgripande och överraskande omgestaltningar vidtagas och genomföras, dels till åstadkommande av nya avdelningar och dels till förbättrandet eller förfinandet av redan befintliga miljöer. ­

Och med allt detta betygar jag fullkomligt uppriktigt att jag ej ett ögonblick syftar till det särskilda framhä­vandet av någon som helst min speciellt personliga förtjänst. Jag betraktar mig tvärtom endast som det någor­lunda sakkunniga verktyget för realiserandet i ritningar och detaljer till både byggnadsstommen och inredningarna och allt detta som resultat i sista hand av alla de lärorika intryck, som vi tre deltagare i den ovan berörda studieresan förskaffade oss och gemensamt diskuterade. På samma gång som jag till min vän Josef Sachs alltjämt bringar min tacksamhet för det förtroende han visade mig efter bästa förmåga bidraga till den mycket krävande och omfattande byggnadsuppgiftens förverkligande.

Att mitt samarbete med honom liksom med kommit­, ten och ingenjören-konstruktören, numera professorn och rektorn Henrik Kreuger ur min synpunkt under de tre år arbetenas utförande krävde, var det allra bästa behöver jag knappt säga – jag hoppas endast, att mina medarbetare i någon mån hade samma intryck angående samarbetet med mig!

En ganska underlig ödets lek kan jag i samband med Kompaniets varuhus ej undgå att här poängtera.

Det första Stockholmsbygge som jag hade lyckan att få rita och leda var Stockholms stads första elektrici­tetsverk vid Regeringsgatan 38 och mitt sista blev Nor­diska Kompaniets varuhus – nåväl: det egendomliga är att de ligga vägg om vägg med varandra! Och än mera
egendomligt blev det att Elverket, som började med en liten ångmaskin på 250 hästkrafter, snart komplett för­lorade sin betydelse inför Elverket vid Värtan och sta­tens och Stockholms stads många kolossala vattenkraft­verk med hundratusentals hästkrafter samt numera tillhör NK, som för sina ändamål gjort nödiga föränd­ringar ifråga om inredningsanordningarna.

Till det jag ovan anfört angående byggnadsmassans ur olika synpunkter erkända lämplighet för sina olika ändamål, kan jag dessutom säga, att hela dess drift dess organisation och elen disciplin i minsta detalj, som ka­rakteriserar hela affärens skötsel, äro helt enkelt mönstergilla. Jag behöver i det hänseendet peka blott på en detalj, som är typisk: varenda morgon när NK öppnas är den totala städningen så perfekt genomförd, att man
icke på något enda ställe bland de till försäljning etal­erade varorna kan upptäcka ett dammkorn -alla eta­lagen äro grundligt putsade. När man därtill lägger, att
personalen är uppfostrad till mönstergill artighet och förekommande vänlighet och att allt annat är i samma stil välordnat, då kan man med fog säga, att NK som organisation är helt enkelt förebildligt.

Och detta förhållande står utan vidare i direkt sam­band med elen omutliga disciplin, som Josef Sachs städse lagt i dagen, och vilken tydligen gått i arv till hans äld­ste son, en av firmans nuvarande verkställande direk­törer, Ragnar Sachs.

Stockholm i juli 1940

– Ferdinand Boberg

Artikel ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1940:9 (årgång 14).

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.