En handelsplats för alla

Nämn ordet auktion och de flesta börjar tänka på handel med konst och möbler för miljoner eller på sommarens bondauktioner. I dag tänker man kanske också på livlig auktionsverksamhet på nätet. Oavsett vilket, så uppfattas auktioner ofta som ett komplement till vanliga affärer. Men så har det inte alltid varit.

För ett par århundraden sedan fyllde auktionerna en helt annan funktion för svenskarna, de var livsnödvändiga. Här såldes och köptes allt man kunde tänka sig: husgeråd, kläder, tyger och redskap, och här kunde man omvandla varor till kontanter. Stockholms auktionsverk är det äldsta kända i världen som ännu har verksamhet. Det grundades 1674 för att möta behovet av att kunna frigöra kapital från konkursbon. Genom att tvinga fram försäljning på auktion kunde borgenärerna få del av kapitalet. 1700- och 1800-talen igenom var försäljningarna av konkursbon en del av verksamheten.

Den andra marknaden

Auktionsverket blev en succé, och ganska snart vände sig även andra dit för att sälja där. Faktum är att huvuddelen av de auktioner som hölls under 1700- och 1800-talen var så kallade frivilliga och inte följden av konkurser eller dödsfall. En marknad uppstod med andra ord vid sidan av den reguljära handeln i staden, som ännu var reglerad av skrån och associationer och en merkantilistisk politik. På auktionsverket kunde man sälja varor mer fritt.

Auktionsverksamheten var även den omgärdad av restriktioner. Auktionisten hade till exempel monopol på auktioner innanför tullarna i Stockholm. Även om auktionerna konkurrerade med handelsmän, hantverkare och manufakturer, såg myndigheterna fördelarna. Kapital kunde frigöras, och människor – inte minst de fattigare i staden – kunde köpa varor till överkomliga priser. I auktionistens uppdrag ingick att upprätta protokoll vid varje auktion, där man förde in säljarnas namn, varornas typ, antal och pris, samt köparnas namn och titel. Verksamheten skulle kontrolleras, men framför allt behövdes protokollen för att auktionisten skulle ha möjlighet att kräva in skulder. Alla köp skedde på kredit, och betalningen kunde dröja flera månader. De efterlämnade protokollen är en ovärderlig källa för vår kunskap om andrahandsmarknadens utseende och funktion.

Välstånd och efterfrågan

Auktionsverk grundades i snart sagt varje stad under 1700-talet. Det finns två huvudsakliga orsaker till att auktionsmarkanden vidgades under 1700- och 1800-talen. Det första var ett allmänt ökat välstånd i samhället. Sverige genomgick en agrar revolution med en kraftig produktivitetsökning i jordbruket. Allt fler kunde försörjas utanför jordbrukssektorn samtidigt som välståndet steg hos både godsägare, bönder och även obesuttna, vilket drev på efterfrågan på varor. Produktionen specialiserades, och handelsutbytet ökade mellan stad och land och mellan slätt- och skogsbygder.

Viktiga bidrag till den växande ekonomin var satsningar på järnframställning, manufakturer och förlagssystem, liksom en mer liberal politik med avskaffande av handelshinder. Sverige blev samtidigt mer integrerad med världsmarknaden. Järn, timmer, fisk och spannmål fördes ut, och salt, tyger, te, kaffe och socker importerades. Under 1800-talets sista decennier industrialiserades landet.

Den andra orsaken till auktionernas popularitet var bristen på tillverkare och säljare som kunde tillgodose den ökade efterfrågan. Handelsmän och hantverkare kunde inte etablera sig fritt utan antalet reglerades av associationer och skrån. Auktionernas utbud fyllde helt enkelt gapet mellan tillgång och efterfrågan. Auktionshandeln blomstrade. På Stockholms auktionsverk hölls under 1700- och 1800-talen omkring 200 auktioner årligen. Vid 1700-talets slut såldes årligen över 100 000 varor på auktionerna, 100 år senare över 300 000 varor. Detta innebar att varje hushåll i Stockholm i genomsnitt köpte fem varor årligen på auktion. I mindre städer och på landsbygden, med en ännu sämre utvecklad marknad, kunde en betydande del av de årliga inköpen ske på auktioner. På den uppländska landsbygden köpte varje hushåll 10–14 varor per år och i lilla Enköping hela 24 varor per hushåll och år!

Från grevar och borgare…

Auktionsverket i Stockholm var under 1700-talet främst borgerskapets och adelns marknadsplats. Förutom den stora mängden frivilliga försäljningar, som till en del bestod av utförsäljningar av grossistlager av tyger, livsmedel och porslin, var sterbhus och konkursbon ofta förekommande. I Stockholm, liksom i andra städer och på landsbygden, var det kutym att sälja ut hela sterbhus efter dödsfall. På så sätt fick man en marknadsmässig värdering av boet, och arvingarna kunde ropa in det de önskade. Att varor ärvdes i generationer tillhörde definitivt ovanligheten under 1700- och 1800-talen – allt såldes ut.

Varorna var överlag högt värderade, eftersom de var produkten av en mycket arbetsintensiv framställningsprocess. Högst betalda var kläder och tyger, varor som sköttes väl och återanvändes gång på gång. Husgeråd av tenn, järn och koppar var tunga, otympliga och ohygieniska, men hade lång livslängd.

Adelsmän och högre borgerskap var flitiga säljare och köpare, men det är uppenbart att de sålde mer än köpte. De stora köparna under 1700-talet var handelsmän och hantverkare. Här fanns även professionella handlare liksom en rad klädmäklare, som både köpte och sålde. Många av dem var kvinnor. Mot slutet av 1800-talet minskade dock auktionernas betydelse överlag genom övergången till näringsfrihet och industrialisering. Utbudet av varor ökade markant på den reguljära marknaden; varor av god kvalité och till låga priser gjorde auktionernas begagnade varor mindre intressanta.

…till drängar och pigor

Borgerskapet började nu överge auktionerna för sina inköp. Utbudet på auktionerna började även bestå av industriellt masstillverkade varor. Den nya tidens husgeråd av porslin, glas och metall var mer funktionella och hygieniska, men hade ofta en mycket kortare livslängd och var därför mindre attraktiva som begagnatvaror.

I stället blev auktionerna mer och mer de obesuttnas marknad. Redan under 1700-talet förekom betjänter, drängar och kuskar som köpare. Under 1800-talet blev de allt vanligare både som säljare och köpare. En anledning var naturligtvis att antalet arbetare, drängar och pigor växte så starkt – deras antal fyrdubblades i Sverige under loppet av ett sekel – och att de fick större köpkraft. De blev även marknadsberoende på ett helt annat sätt än de besuttna grupperna. Adel och borgerskap övergav dock inte auktionerna helt. Det växande antikintresset under 1800-talet skapade ett nytt intresse. Henri Bukowski etablerade kvalitetsauktionerna, och under sommarvistelserna på landsbygden besöktes bondauktioner med hopp om att göra fynd. Därmed togs klivet in i en ny era för auktionsverksamheten i Stockholm. Men det är en helt annan historia.

Hösten 2013 såldes Alfred Sisleys Le Parc
för 16,6 MSEK på Stockholms Auktionsverk.

Ur Företagshistoria 2014:2

Text: Göran Ulvhäng är docent vid Ekonomisk historiska institutionen Uppsala universitet och Avdelningen för Agrarhistoria, Sveriges Lantbruksuniversitet. I januari 2013 utkom boken ”Den glömda konsumtionen. Auktionshandel i Sverige under 1700- och 1800-talen” på Gidlunds förlag som han skrivit tillsammans med Sofia Murhem och Kristina Lilja.

Dela med dig av dina tankar