Klässbols Linneväveri är numera riksbekant. Nobelmiddagar och kungataffel borgar för det. Det har förstås inte alltid varit så. Länge var väveriet några Johanssöners kneg i en undanskymd by längs med en bäck i västra Värmland.
Det är försommar 1979. Det ringer. Det är från Stockholm. Man vill komma på besök. Tre personer. Det går bra. Bara tre. Inget besvär alls. Välkomna.
På Klässbols Linneväveri är man van vid besökare. Sedan 50-talet har man tagit emot ett ökande antal busslaster. Till en början ofta syföreningar. Redan långt före besöksnäringens tid. Då när folk ännu reste eller kanske turistade utan att bli registrerade som övernattningar eller portioner.
Celebert besök
Det här besöket blir speciellt. Bara det att man har ringt i förväg och anmält sin ankomst. Sven-Olof finner anledning att möta med bil vid stationen i Arvika, och Dick guidar de tre på stan. En vördnadsbjudande dam i svart och två herrar. Befälsordningen är något osäker, men herrarna förefaller vara damens adjutanter. En av dem köper en träspade i en av stadens antikvitetsbutiker och tågar med den på axeln. Dick bjuder sällskapet på lokal pizza. Herrn med spaden visar sig senare vara krögare och sannolikt van vid exklusivare spis.
Ute på väveriet i det lilla samhället Klässbol, ett par mil söder om Arvika, vandrar de tre länge omkring i maskinhallens 110 decibel. Något förundrade. Imponerade. Finns detta? Som om man har upptäckt något man trodde var förlorat. Inte bara väl vävda linnetyger. Rentav ett system av värden. Något som handlar om kvalitet och respekt för en tradition. Och så doften av lin. Och en glänsande färg.
De tre som förundras är Märta Österdahl med konstgalleri i Gamla stan och hennes entourage, den unge krögaren Carl-Jan Granquist och konstskribenten på Svenska Dagbladet Åke Livstedt. Innan de anträder återfärden har Klässbols Linneväveri fått en inbjudan att ställa ut sina alster på Märta Österdahls galleri. Det ska ske i adventstid om två år.
En milstolpe i Gamla stan
Utställningen LIN öppnar den första advent 1981 som utlovats, och dagen efter vernissagen, då ”alla” har varit där och nypt i det oblekta hellinnet, rubricerar Åke Livstedt sin artikel i SvD ”Väverikultur”. Och Klässbols Linneväveri går från en lantlig tillvaro i kulissen ut i rampljuset. Man börjar klättringen från en jumboplats i svensk textilindustri upp mot tätklungan.
Man talar på Klässbols Linneväveri om tiden före och efter Märta Österdahl. Om utställningen som en milstolpe. Och sträckan fram till den hade varit lång och inte sällan mycket mödosam. Det börjar 1920 då Hjalmar Johansson ställer upp en första vävstol i köket i Nystuga ovan Sörtjärn i Klässbol, inte långt från älven där småindustrier av allehanda slag har avlöst varandra ända sedan 1600-talet, kvarnar, snickerier, smedjor, vadmalsstampar, väverier … Där börjar han väva några traditionella s.k. drällmönster med lingarn som traktens husmödrar förser honom med. Mönstrade dukar, men även lakan och örngott och handdukar. Vävstolen får snart sällskap av en större i järn och en jacquard som är så hög att hål måste sågas i taket, varför barnen däruppe var kväll söves av rassel och dunk. Från 1924 driver han verksamheten med flera vävstolar på närbelägna Bostället, ett före detta soldattorp, lågt och litet.
En sjuttonåring tar vid
År 1928 går Hjalmar hastigt och oförmodat bort och efterlämnar hustru Augusta och åtta barn. Augusta och sonen Vitalis, den gången blott sjutton år, beslutar att fortsätta vävandet. De mönster han har ärvt efter fadern, Schackrutan, Stafnäsrutan, Citron, Vinrankan, Fiskmåsen och några till, fortsätter Vitalis att väva under de närmaste årtiondena med avbrott för kriget då Försvaret lade beslag på linet.
Vintern 1950–51 uppför Vitalis Johansson en ny fabriksbyggnad vid Gärdet några stenkast från Nystuga. Vävstolarna blir fler, ofta begagnade som inhandlas hos nedlagda textilfabriker, på skrotupplag eller hos fabriker som har lagt om sin produktion – vi passerar nu den tid då konstfibern hissar nylonskjortan och drar härjande fram genom tekobranschen. Till de traditionella mönstren – de är fortfarande desamma – läggs en stor produktion av handdukar med beställarens firmanamn i bården: Svenska Rayon, Billeruds bruk, Lövbergs, Scania-Vabis, Boliden och Gunnebo. Snart vaknar intresset även hos statliga inrättningar, Tullverket, Polisen, Kriminalvården och Systembolaget. Man kan med fog säga att denna massproduktion av linnehanddukar är det viktigaste skälet till att Klässbols Linneväveri överlever de här åren. Överlever, med näsan knappt över vattenytan.
Stafettöverlämning
När sommaren 1979 kommer och damen i svart upptäcker väveriet långt där borta i Värmland, är Vitalis Johansson i färd med att lämna över firman till fyra av sina söner: Sven-Olof, Torbjörn, Urban och Dick. De har alla tidigt gjort sina lärospån i väveriet, traditionen pekar ut fjorton år som den ålder man börjar trafikera landsvägen med paketkärran ner till poststationen en halv kilometer nedströms Klässbolsälven. När 80-talet går in har de gjort en rollfördelning: vävmästare, vävare och verkställande direktör, men utan vattentäta skott mellan sysslorna.
Bland prominenta besökare på vernissagen i Gamla stan märks representanter för Kungl. Byggnadsstyrelsen med den legendariska textildesignern Astrid Sampe i spetsen. Genom hennes försorg får väveriet uppdraget att förse svenska ambassader med linne, efter ett mönster som Sofia Widén ritade på 40-talet. Ett affärsmässigt genombrott som dessutom kommer att leda till en liknande beställning från norska Statens Bygg- og Ejendomsdirektorat. Denna kollektion formges av Ingela Berntsson, som under en lång följd av år sedan 1976 bidrar till att modernisera och förnya väveriet; den nuvarande butiken i Klässbol är hennes skapelse. Ytterligare en designer söker sig nu till Klässbol, Peter Condu, som på så sätt finner vävare för sin stora gardinbeställning till det nya riksdagshuset. Sedan dess har antalet namnkunniga designer mångdubblats.
Dukar till banketter
Nu följer framgångar på varandra. Efter ett decennium kommer de två uppdrag som gör väveriet i Värmland till en riksangelägenhet, de 500 meterna linneduk och de 1 400 linneservetterna avsedda för Nobelfesten 1991, och den duk och de 200 servetter som valda ombud för Sveriges folk ett par år senare beställer som present till konung Carl XVI Gustaf med anledning av hans 20-åriga regentskap. Bakom beställningen av Nobellinnet ligger Åke Livstedt, som har fått uppdraget att iscensätta jubileumsbanketten. Kungaduken, med sin ovanliga längd och bredd – nära 3×64 meter – och sin ytterst fina tråd, kan vävas sedan handvävare Hans Thomsson har lockats till Värmland och man har kunnat modifiera bredden i en mer än hundra år gammal vävstol – själva stolen ställer in väveriet i en succession ända från 1700-talets Vadstenafabrik. Thomsson låter sig fjättras vid uppgiften under hela fem år. Och med honom återknyter väveriet till den ursprungliga hantverkstradition som Vitalis Johansson slutligt lämnade med uppförandet av fabriken på Gärdet 1950.
Sagolikt, men inte en saga
Klässbols Linneväveris 90-åriga historia framställs ofta som en framgångssaga. Det är en kliché. Bokstavligt uppfattad inbjuder den till reflektion. Visst har Johanssönerna i Klässbol, där en fjärde generation tagit vid, Stefan och Andreas Johansson och Cenita Johansson Åsen, varit sagolikt framgångsrika, men en saga är det inte. Snarare är det en räcka realiteter som har fört väveriet fram till en tätposition. Laganda, förvärvad på fotbolls- och ishockeyarenor, en god portion envishet, ett fasthållande vid naturmaterial, en mönstertradition och ett ekonomiskt sinne som, om inte annat, satt skrotade maskiner i återbruk – mycket som utomstående har sett som halsstarrighet, otidsenlighet och återvändsgränder. Därtill, naturligtvis, ett gediget kunnande, ett handlag, kring att väva och att bygga och underhålla en stor maskinpark. Och, när det kom att behövas, en förmåga att knyta till sig personer med kunnande och, inte sällan, med inflytande i betydelsefulla kretsar.
Så en obruten tradition av småindustriellt företagande fortgår vid Klässbolsälvens vattenfall ända sedan 1600-talet och tycks kunna fortgå än ett tag – fjolårets internutbildning i lean production har lagt en modern bård kring traditionen, och en Klässbolsbutik öppnar i dagarna på Sveavägen i Stockholm, den första i sitt slag.
Författare:
Sven Smedberg är författare, poet, konstanmälare, dramatiker och regissör, med ett förflutet som rektor. Han utkom 2010 med boken ”Klässbols Linneväveri – att väva sin historia”. Han har utsetts till Årets Värmlandsförfattare 2011 samt Region Värmlands stipendiat. Artikeln är hämtad från Centrum för Näringslivshistorias tidning Företagsminnen 2011:5.
Dela med dig av dina tankar