Entreprenörens drivkrafter

Olof Stenhammar är framför allt känd som finansiell entreprenör och riskkapitalist. År 1984 grundade han Optionsmäklarna OM (idag en del av NASDAQ OMX), Sveriges första marknadsplats för aktieoptioner och världens första privatägda och vinstdrivande börsverksamhet. Olof Stenhammar menar att vinst är det ultimata kvittot på ett framgångsrikt företag och därmed också en av de viktigaste drivkrafterna för en entreprenör.

Begreppet vinst

I grunden är vinst en måttstock på framgång. Vinst är, enkelt definierat, det som blir över när alla kostnader är betalda i en verksamhet. Försäljningskronor minus kostnader, då uppstår vinst. Sedan kan det handla om en mängd olika kostnader, som rörliga och finansiella kostnader och andra kostnader.

Men man måste komma ihåg att det naturligtvis finns andra värden än den monetära vinsten. Det är inte en oviktig diskussion. Aktievärdet är en sekundär vinst för aktieägarna. Om värdet i bolaget ökar kan aktieägarna sedan tillgodogöra sig det genom att göra en vinst på aktieförsäljning eller få utdelning. Om värdet på företaget ökar, blir det också enklare att förvärva andra bolag.

Det går också att utvidga begreppet till att omfatta inte bara aktieägarna utan även stakeholders, som anställda och leverantörer. Ett företag har ju en ganska stor infrastruktur omkring sig. Man kan därför skilja på den rent monetära vinsten och kvalitativa vinstbegrepp av olika slag som kan beröra olika människor. Att ha ett arbete till exempel, är en vinst för en människa.

Vinsten är en förutsättning för att företaget ska utvecklas. Den är också det enda kvittot på att företaget är framgångsrikt. Att man uträttar någonting som fungerar, som har en funktion i samhället därför att det finns en efterfrågan på företagets produkter och tjänster.

När vi startade OM var börsbranschen inte vinstdrivande, vi skapade världens första vinstdrivande börs. Då fick vi höra många gånger att ”så där gör man inte”. Hans Werthén som var min första styrelseordförande menade att jag skulle formulera det så här: ”This is a not for profit company, it was not the way it was meant to be. It was the way it turned out to be.”

Ett företag kan gå med förlust – det kan gå med medveten förlust en kortare tid därför att man ser det som en investering för framtiden. Men ett företag kan inte kontinuerligt eller under någon längre tid gå med förlust, utan måste visa vinst. Annars har inte företaget något berättigande.

Kortsiktiga vinster

Det finns en skillnad i tidshorisonten mellan börsvärlden å ena sidan och entreprenörsvärlden, familjeföretagande och även private equity å andra sidan. På Ratos, där jag har jobbat många år, hade vi en ganska lång tidshorisont. I mina egna investeringar har jag en väldigt lång tidshorisont.

Men vad är en bra tidshorisont? Det beror på vad det är för företag. Vad driver man för verksamhet? Vilken fas i utvecklingen befinner sig företaget i? Är det ett entreprenörsföretag som kanske måste se fem eller tio år framåt i tiden? Eller är det en mogen koncern som måste se till att vara rationell och producera vinstkronor? Rent generellt är tidshorisonten kortare för börsnoterade företag. Aktieägare i börsnoterade företag är mer otåliga.

Det finns en fara med kvartalsseendet. Där har jag för länge sedan ändrat åsikt. Jag tror att kvartalsrapporter leder till en kortsiktighet. Du måste visa upp ett kvartalsbokslut, och då vidtar du kanske åtgärder som inte är desamma som om du hade haft två års horisont eller ett års horisont. Kvartalshysterin är ett klart dilemma för att den föder suboptimering och en hets som jag inte tror är nyttig. Företagsledning och analytiker kan inte bara utifrån kvartalsresultatet avgöra företagets situation.

Vad vinsten ska vinsten användas till?

Styrelsemöte på ICA:s huvudkontor i Stockholm i juni 1957. Bild ur ICA:s arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria

Styrelsemöte på ICA:s huvudkontor i Stockholm i juni 1957. Bild ur ICA:s arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria

Vinsten ska återinvesteras i verksamheten – så länge verksamheten lyckas att få en större avkastning än vad vinsten skulle åstadkomma på annat håll. Kapitalägarna vill självklart ha någon slags form av löpande avkastning. Men det kan ju räcka om man betalar ut en del av vinsten. I fallet med ett moget företag kanske det ger sämre avkastning att investera vinsten i verksamheten än vad det skulle ge om aktieägarna kan hitta alternativa placeringar. Det är ingen idé att investera i verksamheten om det ändå inte innebär en utveckling. Då kan man också prata om suboptimering – om man låter pengar stanna i verksamheten bara för att den ska stanna i verksamheten för att det är politiskt korrekt.

På OM funderade vi alltid på om vi kunde använda pengarna bättre än vad våra större aktieägare kunde göra. Om så var fallet fick pengarna stanna i företaget. Det tycker jag ska vara en vägledande princip. Men på OM tjänade vi väldigt mycket pengar, så det var nästan bra att dela ut dem.

Jag skulle vilja se den företagsledning och styrelse som vill behålla pengarna i verksamheten fast de avkastar mindre än om de satsas någon annanstans. Av olika skäl finns det naturligtvis vissa aktieägare som berikar sig mer än vad de kanske borde göra. Men jag tror att överlag är svenska aktieägare väldigt sunda i sin syn på vart vinsten ska ta vägen.

Vinster i välfärden

Hittills verkar det som om vinstutdelningen, förutom i något fall, har varit ganska måttlig. Men detta har gjort att alla dras över en kam. Det är naturligtvis så att aktieägarna till syvende och sist har kontrollen över vart vinsten ska ta vägen. Men plockar man ut vinster i överdos skadas företaget. Det kan man naturligtvis göra om tidshorisonten är väldigt kort och syftet är att sälja företaget.

Problemet ligger egentligen hos politikerna som har ansvaret för att handla upp en tjänst. Om de handlar upp en tjänst i välfärdssektorn måste de ställa krav. Det är först när de kraven är uppfyllda som företaget kan göra vinst. Om man plockar ut en vinst utan att ha uppfyllt de krav som har ställts, då gör man fel och borde straffas på något sätt. Men uppfyller företagen kraven och det blir ett överskott, då är det klart att man ska kunna ta ut den vinsten. Det är kravställandet som måste bli bättre.

Jag tror att politikerna som kravställare har varit rätt okunniga. Landstingen befolkas av människor som inte alls har någon erfarenhet av att leda en organisation med 50 000 anställda. Nu väljer vi politiker utan att veta om de har den kapaciteten. Vi väljer dem av andra skäl.

De riskkapitalister som har satsat inom välfärden har i större utsträckning än politikerna förstått sig på verksamheten. Kundnöjdheten är ofta högre i privata verksamheter än vad den är i kommunala. Men det varierar naturligtvis från riskkapitalbolag till riskkapitalbolag, på samma sätt som det varierar från kommun till kommun. Det är ändå människor som styr verksamheten.

På det stora hela tror jag att riskkapitalbolagen förstår exakt vad det är frågan om. Skälet till det är att de är så oerhört påpassade, vilket är bra. Men det finns också exempel på verksamheter som är otroligt dåliga skötta och de drar ner hela branschen. Det kanske är några enstaka exempel, men generellt tror jag att riskkapitalisterna kan det här väldigt bra.

Jag är osäker på om det verkligen förekommer någon utbredd kritik mot vinster i välfärden. Om vi tittar tillbaka på valet 2014 gick Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt till val väldigt tydligt med vinster i välfärden som huvudfråga. Om jag kommer ihåg rätt fick de 5,7 procent av rösterna. Nästan exakt detsamma som vid föregående val. [V fick i valet 2014 5,72 procent av rösterna jämfört med 5,6 procent i valet 2010. Red.]

Om väljarna hade tyckt att detta var en viktig fråga skulle Vänsterpartiet ha fått röster på det. Miljöpartiet, som i och för sig också drev andra frågor, gick även de tillbaka. Väljarna skickade på så sätt en mycket tydlig signal. De röstade inte på Sjöstedt. Så jag tror inte att det egentligen finns någon utbredd kritik, utan debatten förs av några väldigt högljudda kritiker från vänsterkanten.

Jag skrev en debattartikel om Löfven förra hösten i Dagens Industri, om hur en svag statsminister vek sig för Sjöstedts krav när det gällde vinster i välfärden. Jag skrev ganska raljant, Löfven är ju en gammal fackföreningsman så han borde ju kunna det där med procent.

Politiker och vinst

Politiker är opportunister. Därför hävdar de att det på något sätt är suspekt att göra vinst. Att någon gör vinst innebär att någon annan förlorar. Det har skapat en negativ aura kring ordet vinst. Därför är det viktigt att diskutera vad vinst egentligen är och att förstå begreppet vinst. Det är ingenting annat än ett kvitto på ett företag som är framgångsrikt. Ett företag som har skapat jobb.

Under 1980-talet då många marknader avreglerades fanns en friare och mer positiv syn på vinst. Men några år efter millennieskiftet förändrades detta. Vissa branscher, som banker, har blivit hatobjekt. Och gör de vinst så är den alltid för stor. Politiskt är vinst något man måste fjärma sig från. Vinstbegreppet tar för lång tid att förklara för att vara politiskt intressant.

Klimatet var i och för sig mycket värre under löntagarfondernas tid. Meningen var att vinsten i företagen skulle föras över till här fonderna. Om detta hade fått fortgå hade det i praktiken varit ett slags socialisering. Nu går det ändå att föra en diskussion. Men jag är särskilt glad över att väljarna inte gick på det här med vinster i välfärden. Jag tror inte att vi kan vrida klockan tillbaka och ta bort vinster i välfärden. Det skulle få väldiga konsekvenser för människors välfärd och det skulle också väljarna förstå.

Jag tror att politikerna mycket väl har förstått kopplingen mellan entreprenörskap, framgångsrika företag och den svenska välfärden, men de tar inte till sig informationen. De är faktaresistenta. Det handlar inte om fakta utan om ideologi. Politik handlar mycket om att vädja till känslor, och för politikerna kommer vinst aldrig att vara ett positivt begrepp. Väljarna har förstått att tar vi bort vinster i välfärden, då tar vi bort valmöjligheten. Det borde politikerna dra konsekvenserna av, men det gör de inte.

Även Alliansen togs på sängen och vågade inte gå emot vänsterns retorik. Frågan styrs för mycket av känslor och ideologier istället för av fakta. De partier som är mest positiva till näringslivet är Alliansen och Sverigedemokraterna, om man utgår från vad de har skrivit i sina valmanifest.

Det näringspolitiska klimatet håller nu på att försämras. Nu lägger man på ett antal skatter på näringslivet. Arbetsgivaravgiften för unga höjs och RUT och ROT begränsas. Hur kan politikerna tro att näringslivet utvecklas om de får högre kostnader? Det går inte ihop.

Magdalena Andersson är duktig och utbildad och borde förstå det här. Men det är en ideologisk syn, att vi ska samla in pengarna centralt för att sedan fördela dem. Det ligger en filosofi i det som jag tror är felaktig och som kommer att kosta det här samhället väldigt mycket pengar. Jag tror att vi är inne i en ond spiral här.

Nu, om jag får uttrycka det så, är politiken i koma. Politikerna reagerar bara på dagliga händelser i en form av reaktionspolitik. De ser inte framåt, att det här ska vi göra för att uppnå målen. Det tror jag är farligt. Politikerna måste lyfta sig, titta framåt och inleda någon slags idédiskussion. Jag vet inte vart vi är på väg. Jag tror ingen riktigt kan säga vart vi är på väg.

Vinst som drivkraft för entreprenörer och innovation

När OM startade fanns aldrig tanken på att det kunde bli så stort, eller att det kunde ge så mycket vinst. Foto: Lars Nybom

När OM startade fanns aldrig tanken på att det kunde bli så stort, eller att det kunde ge så mycket vinst. Foto: Lars Nybom

Jag tror att väldigt få entreprenörer tänker att ”det här ska jag erövra världen med”. De vill komma på någonting som kommer att fungera och sedan utveckla detta. Inledningsvis är inte vinsten drivkraften. Men även för entreprenörer är vinsten ett kvitto på att det de gör är rätt. Vinsten är oerhört viktig, för det är ändå det ultimata kvittot på att jag gör rätt.

För mig personligen betydde vinst naturligtvis att jag hade åstadkommit något. Det var som jag sagt, ett kvitto på att det vi gjorde var rätt. Sedan har det inneburit att jag har kommit i en ekonomisk situation och fått en livsstil som jag inte ens hade kunnat drömma om.

När vi startade tänkte vi inte alls på att OM skulle bli så stort. Vi hade bara tänkt sätta igång här i Stockholm och hoppades på en verksamhet som vi kunde leva på. Sedan växte den och blev världsomspännande.

Efter att jag sålt mina andelar i OM har jag satsat pengarna på olika projekt, varav en del hittills inte har varit särskilt vinstgivande. Siggesta Gård har gått med förlust i 15 år. Jag är också den största delägaren i Hälsingestintan, det första mobila slakteriet. Det har delvis gått med vinst och delvis med förlust. Men vi utvecklar verksamheten och satsar som sjutton. Men den långsiktiga avsikten är självklart att rörelserna ska gå med vinst.

Jag är född och uppvuxen på en gård som mina föräldrar tyvärr tvingades sälja, eftersom den inte gick med vinst. Det var en väldigt traumatisk upplevelse att lämna gården. Och någonstans satte det sig i bakhuvudet, att skulle jag någonsin få råd så … Så bland det första jag gjorde när jag började få in pengar, det var att skaffa mig en gård. Jag brukar säga om Siggesta, att inte är det lönsamt men det är sällsamt trivsamt. Men någon gång måste det till sist också bli lönsamt, så att jag kan lämna över verksamheten till nästa generation.

Som riskkapitalist i Ratos och Ledstiernan agerade jag annorlunda, det var inte ”mina bolag” på samma sätt. Det var en finansiell investering. Då blev jag en annan person. En rationell person. Det ligger en fara i att älska verksamheten.

Det här är också svårigheten om man äger en aktie. Att köpa aktier är inte det stora problemet, det är att sälja dem. Man måste akta sig så att man inte förälskar sig i en investering, vilket jag har lite för lätt att göra.

En entreprenör måste tro på sin idé. När jag håller föredrag brukar jag säga: ”Kom ihåg att den enda som tror på din idé när du sätter igång, det är du själv. Sedan kommer du att leva i en värld som säger nej och det går inte.” Och där gäller envishet – en entreprenör måste vara envis. Men idén kan ju också vara dödfödd. Jag har lärt mig att som investerare måste man vara relativt okänslig och osentimental.

Något jag lärde mig under IT-yran vid sekelskiftet var att aldrig investera i något jag inte begriper. Jag arbetade på Ledstiernan på den tiden. Ledstiernan startade 1994 och hade sedan dess tjänat pengar på varenda investering under sex års tid. Jag kom in 1999 och tänkte ”vad kul att vara med här”, och så investerade jag. Jag tjänade inte pengar på en enda av 12 eller 15 investeringar. Jag ifrågasatte då hur man kunde värdera bolagen enbart på förväntningar, inte på någon prestation. Men då fick jag höra att ”du förstår inte det här, vi lever i en ny tid”.

Numera arbetar jag inte längre med riskkapital utan bara med mina egna investeringar. Jag har några kärninvesteringar och dem har jag ett väldigt tålamod med.

Texten är ett referat av en intervju genomförd i januari 2016. Hämtad ur Vinstbegreppet i samhälle och företagande, nr 9 i skriftserien Näringslivshistoria (Förlaget Näringslivshistoria).

Beställ Vinstbegreppet i samhälle och företagande från Centrum för Näringslivshistoria.

Dela med dig av dina tankar