Entreprenöriella uppfinnaren Mia Seipel

Mia Seipel vill bestämma, men inte vara chef där någon annan har det yttersta ansvaret. Därför var det inget alternativ att vara anställd utan fullkomligt självklart att starta eget. Genom att rådfråga andra undvek hon flera fallgropar och skyddade såväl sin egen ägarroll som sin affärsidé.

Andra skulle kalla det 30-års kris, men Mia Seipel säger att hon gav sig själv tid att fundera över vad hon egentligen ville göra. Hon är utbildad grafisk formgivare och art director och hade slutat sin fasta anställning på reklambyrå för att frilansa.

– Jag passar inte att vara anställd kort sagt. Som längst har jag varit på ett och samma ställe i fem år. Det var ett otroligt trevligt ställe, men jag kände hela tiden att det passar mig bäst att hålla i hela projekt och bestämma själv, säger Mia Seipel.

Trots det lockas hon inte alls av att vara anställd som chef, eftersom det då kan vara någon annan eller något annat som i slutändan ändå bestämmer. Strax före 30-årsdagen hade hon kommit hem efter en rundresa i Asien på fyra månader, fast besluten att bara tacka ja till uppdrag som kändes helt rätt att jobba med.

– För första gången hade jag tid att fundera på vad jag skulle göra. I och med att det fanns plats i hjärnan så började det poppa upp en massa idéer.

En blåsig höstdag fikade hon utomhus med sin syster Lotta Seipel, som drog upp tröjan för att amma sonen Emil.

– Det såg så evinnerligt kallt ut kring magen, så där såg jag ett behov. Jag gick hem och ritade en tröja med två streck på, därför att framstycket skulle vara delat i två delar. Sedan gick jag iväg och köpte trikå.

Hemma igen satte sig Mia Seipel vid symaskinen, sydde en tröja och provade den på sin syster som tyckte att idén fungerade. Finessen med den tvådelade framsidan är att överdelen går att lyfta över ett bröst under amningen, samtidigt som nederdelen smiter åt kring magen. Tio år senare, 2009, såldes tröjan i 25 länder och företaget Boob omsatte drygt 24 miljoner kronor. Den framgången var det nog ingen av systrarna som förutsåg, även om de inte alls var främmande för att driva företag.

– Mamma är superentreprenör och har alltid gjort nya saker och bytt karriär många gånger i sitt liv. Och min syster har haft restaurang.

Tips om stöd god hjälp

Men då, hösten 1999, bestämde sig Mia Seipel för att undersöka hur mönsterskydd och patent fungerar. Hon letade i telefonkatalogens gula sidor och ringde till Uppfinnareföreningen och hamnade av en slump hos Ung Innovation.

– Ska jag berätta vad det är jag hittat på eller, sa jag, men då sa de att eftersom de inte kunde garantera att linjen inte var avlyssnad var det bättre att boka ett möte.

Mia Seipel var övertygad om att mötet skulle bli pinsamt, eftersom Svenska Uppfinnareföreningen i hennes föreställningsvärld ville ha stora  maskiner som räddar världen.

– Men jag gick dit med en plastpåse med min första lilla prototyp i och togs emot av en jätteentusiastisk kille som tyckte idén var bra. Mötet blev första steget till att söka svenskt patent för amningströjan.

Hon fick även tips om att ansöka om innovationsbidrag från Almi, det statliga bolag som arbetar för att affärsidéer ska bli lönsamma företag. Bidraget var på omkring 30 000 kronor och behövde inte betalas tillbaka. Pengarna gick bland annat till att betala patentansökan och de första trycksakerna som behövdes för att presentera tröjan.

Mia Seipel berättar sin historia som om allt var ganska enkelt, och det är lätt att dra den förhastade slutsatsen att enkelheten bottnar i hennes erfarenhet från reklamvärlden. Hon är van vid den, men tycker själv att det handlar om att fråga sig fram och be om hjälp, en metod hon rekommenderar andra entreprenörer att använda.

– Rannsaka dig själv och din bekantskapskrets, alla har jättebra kontakter. Kanske finns det någon som är elektriker eller målare och som kan hjälpa en att bygga montrar, till exempel.

Mia Seipel tycker att det snabbaste sättet att lära sig något nytt är att fråga någon som har rätt kompetens.

– Jag brukar alltid fundera över vem jag känner som kan svara på en fråga. Om jag inte kommer på någon, vem känner jag då, som i sin tur känner någon som kan svara? Det är det absolut bästa sättet.

Mia Seipel jämför entreprenörskap med när hon som liten lekte i ladan på landet. Varje gång hon gick in där hittade hon saker att hitta på något med.

– Jag gräver där jag står. Tänker man till finns det alltid människor att fråga eller så kanske man själv har kunskap bak i hjärnbarken utan att tänka på det. Människor är som gamla lador, alla är fulla med potential och den ska man hitta och använda sig av.

Mamma inspirerar

I väntan på att få sitt patent arbetade Mia Seipel med varumärkesnamn och logotyp. För att ha minimala omkostnader och maximal frihet, satt hon hemma och arbetade.

Vilken nytta hade du av att ha sett din mamma hålla på så där?  

– Hon är en av de viktigaste byggstenarna i företaget, därför att hon har varit och är den jag bollar allt med.

En annan styrka är, anser Mia Seipel, att hennes mamma alltid signalerat att ingenting är omöjligt.

– Sen kan man få jobba hårt och det kan vara läskigt, jobbigt och allt möjligt, men det går.

När patentet väl var säkrat fick Mia Seipel vara med på en starta eget-mässa i Göteborg. Skolad i reklambranschen, där armbågarna ofta är vassa och viljan att lyfta andra framåt minimal, tyckte hon det var fantastiskt att träffa andra innovatörer. Hon, med sin lågbudgetprofil, mötte plötsligt människor som spelade med helt andra insatser. Människor som sagt upp sig från sina jobb, pantsatt hus och hem, men generöst delade med sig av sina erfarenheter. Det handlade om allt från var det fanns pengar att söka till smällar som andra kunde undvika att gå på.

– Det kan jag uppleva med företagande över lag, att det handlar om att förverkliga sina drömmar och det triggar loss energi hos människor.

Nybörjarens misstag lärorika

Under den här tiden beslutade sig Mia Seipel för att göra ett försök att sy upp en kollektion med amningströjor. En designer hjälpte henne med mönster och kontakter med en svensk trikåfabrik i Estland som sydde upp 700 tröjor. Hälften kortärmade, hälften långärmade. I utbyte fick designern hjälp med reklamjobb av Mia Seipel. Med 700 tröjor hemma i garderoben började hon ringa runt till butiker som borde kunna sälja dem, där listan toppades av de större klädföretagen. Och där blev det tvärstopp.

– För det första hade jag problem med att det var en helt okänd produkt ute i handeln. Sedan var det problem därför att på större företag har de en inköpare för underkläder och amningsbehåar och en annan för damtrikå.  Och inte ens växeltelefonisten visste vem jag skulle kopplas till.

Mia Seipel bytte strategi och ringde till mindre butiker och mammaklädesbutiker. När inte heller de tog emot henne med öppna armar, insåg hon att de 700 tröjorna kunde bli kvar hemma i garderoben. Inför den hotbilden gjorde Mia Seipel ett gigantiskt pressutskick med en enkel pressrelease, en broschyr och en cd-skiva. Resultatet blev en liten blänkare i en affärstidning och sedan dök det upp notiser lite här och var.

– När jag tog nästa varv var det en annan femma, för då hade det redan varit mammor i butikerna och frågat efter tröjan.

Men just som tröjorna började komma ut i butikerna, upptäckte Mia Seipel att många av dem hade hål i nacken. Fabriken hade gjort fel där nacketiketten skulle sitta och klippt ett litet hål.

– Det var fullkomlig katastrof. Jag fick åka runt till alla butiker där jag sålt in tröjorna och plocka hem dem, syna dem och skicka tillbaka en massa tröjor till fabriken i Estland.

När tröjorna kom igen var de inte nya utan bara omsydda i halslinningen och inte alls okej att sälja. Under en period åkte tröjorna fram och tillbaka mellan Sverige och Estland. I efterhand kan Mia Seipel tycka att hon lärde  sig jättemycket om alla fel som kan uppstå i produktion av trikåplagg. Även om det var nyttigt, erkänner hon utan omsvep att det var en tuff period. Med ett förmånligt starta eget-lån i fickan kunde hon ändå finansiera ytterligare produktioner. Butikerna ropade efter tröjor och hon ville få ut dem så snabbt som möjligt

– Jag mötte upp estniska lastbilschaufförer i Frihamnen, lastade på tröjorna, åkte hem, lyfte upp alla paket tre trappor utan hiss, packade om, fördelade, lyfte ner, körde ut …

En dag, när hon för femte gången samma vecka var på posten, frågade en snäll kassörska om hon hade hört talas om företagspaket. Då insåg Mia Seipel att det faktiskt fanns en service där posten hämtar och lämnar paket. Hon jämför den här första, intensiva perioden med ett barn som börjar gå tidigt.

– Det var bara att försöka hänga med som ett torrt skinn, det blev en kamp för att försöka ta kommandot och sätta villkoren själv. Här är det lätt att förstå varför Mia Seipel inte bara lyfter fram oräddhet och optimism som viktiga egenskaper för att lyckas som entreprenör.

– Min viktigaste egenskap har varit, det ska jag inte sticka under stol med, att jag nästan aldrig är sjuk. Det krävs en stark fysik för att orka.

Mia Seipel kan inte svara på hur många tröjor det handlade om under den här tiden. Hon minns det mest som ett ständigt svart hål som hon skulle fylla eftersom butikerna skrek efter tröjor. En titt i pärmarna visar att hon första året sålde 4 600 tröjor. Samtidigt började det komma förfrågningar från utlandet. För att få kläm på hur agentavtal fungerar fick hon hjälp av en bekants bekant som arbetat med sådana frågor.

– Hans fru hade precis fått barn, så han sa ”perfekt, om jag får lite tröjor till min fru” och så körde vi också lite byteshandel.

Delägarskap med dubbla sidor

För att få ihop ekonomin gjorde Mia Seipel reklamuppdrag vid sidan av, men efter att ha kört i full turbo i nästan två år och fördubblat försäljningen var gränsen nådd. För att inte spräcka sig helt insåg hon att hon  behövde hjälp med ett affärsdatasystem. Lösningen blev att en god vän med sinne för affärer skulle gå in i bolaget och de tog hjälp av en affärsjurist för att skriva avtal. Mia Seipel var så angelägen om att få en delägare att hon sålde halva bolaget under marknadsvärdet, trots att juristen avrådde henne. Utan att förstå det stod hon inför ett vägskäl. Det förstod däremot juristen, som föreslog att patent och varumärke skulle ligga i ett aktiebolag med Mia Seipel som ensam ägare. Den nya kollegan köpte i stället in sig i det befintliga bolaget, där pengarna som behövdes till verksamheten fanns. Först senare skulle Mia Seipel förstå den fulla poängen medbolagskonstruktionen.

Nu insåg hon att tiden inte räckte till för reklamuppdrag och eftersom hon fått ett innovationsstipendium på 10 000 kronor skattefritt i månaden under ett halvår, vågade hon sluta med extraknäck.

Kollegan sa upp sig från sitt fasta jobb och satsade stenhårt på Boob. Mia Seipel berättar om att de tillsammans gav järnet, hade jättekul och belönades med att affärerna tog fart på allvar. Inte minst eftersom Mia Seipels fotarbete för att sälja in sig hos butikerna nu resulterade i kontrakt med några av de stora, rikstäckande kedjorna, som till exempel Åhléns och Polarn O. Pyret. Boob fick sina första agenter i Norge och Danmark och omsättningen ökade från 1,4 miljoner kronor till 3,3 miljoner. Produktionen flyttades till Polen och nu sålde Boob större delen mot order, vilket innebar ökad finansiell trygghet och företaget flyttade ut från Mia Seipels lägenhet till en egen lokal.

Efter ett år tillsammans, just när de anställt två medarbetare, förklarade kollegan att det kändes märkligt att bygga upp ett varumärke hon  själv inte ägde. Hennes förslag var att hon skulle gå in även som delägare i patent- och varumärket. Svaret blev nej och deras samarbete slutade med en snaskig tvist. Mia Seipels föräldrar pantsatte sitt hus för att hon skulle kunna lösa ut delägaren ur bolaget.

Vad är ditt råd till andra i en sådan situation?

– Att ta in någon utomstående. Jag skulle jämföra det med en skilsmässa. Vill man ha en skonsam skilsmässa är det kanske inte fel med lite terapi.

Mia Seipel är medveten om att sådana här konflikter är vanliga, och är i efterhand glad för att den i Boobs fall kom i ett tidigt skede. Det tvingade henne att reda ut vad hon ville och stå upp för sin företagsidé. Kollegan gick vidare och startade ett eget företag och efter en period av tystnad har de kontakt med varandra igen.

När ni hade separerat, hur ensam var du då i företagets strategiska beslut?

– Nej, ensam har jag inte känt mig. Ganska tidigt så satte jag ihop en bra styrelse med en fantastisk styrelseordförande som var ett jättebra bollplank.

Vad tycker du om stödet till nyföretagare?

– Det var fantastiskt när jag började. Jag tycker det var jättebra med de förmånliga lånen och startbidraget man kunde få från Almi. Det var också fantastiskt med det här stipendiet jag sökte och fick, men jag har ingen aning om hur det ser ut i dag.

Väljer helhetssyn på miljöarbetet

Trots konflikten med sin delägare 2002, fortsatte Boob att expandera samt anställa och hade 2003 en omsättning på 9,3 miljoner kronor. År 2009 arbetade tio personer, inklusive Mia Seipel, i företaget som omsatte 24,3 miljoner kronor. Större delen av produktionen görs i Portugal och en mindre del i Turkiet. Mia Seipel arbetar aktivt för en så miljövänlig produktion som möjligt och för att Boob ska ta ett stort socialt ansvar.

– Klädproduktionen är en del av miljöförstörelsen och kan vi göra kläder på ett så vettigt sätt som möjligt så måste vi göra det.

Boob har valt att inte göra en liten begränsad kollektion med ekologiska kläder och en större utan samma krav. I stället arbetar företaget med en kollektion där miljöpåverkan i material, produktion och transporter hela tiden kontrolleras och där det mest miljövänliga alternativet alltid ska prioriteras. Målet är att miljöarbetet och företagets sociala ansvar ska finnas på allas bord varje dag, i stort som smått. Det handlar om allt från att se över hur kläderna transporteras och valet mellan taxi och tunnelbana, till mötet nere på stan.

– Det handlar om att det faktiskt går att göra ett val.

Ur Stråhattar och batterier: En bok om kvinnors entreprenörskap då och nu (Förlaget Näringslivshistoria)

Text: Ulrika Beck-Friis

Dela med dig av dina tankar