Entusiasm, entusiasm!

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1927:2 (årgång 1).

Detta är historien om en försäljare, som i ett nu blev en ”överdängare”, efter att långa tider haft en mycket medelmåttig framgång. Förändringen kom plötsligt, och det var en alldeles särskild händelse, som öppnade hans ögon för vad som fat­tades honom. Han var •helt enkelt ute och gick tillsammans med sin hustru för att köpa henne en hatt. Själv berättar han, hur det gick till, på följande sätt:

”Liksom de flesta försäljare hade jag blivit uppfostrad att tro på entusiasm. Jag antar, att jag hade, vad man skulle kunna kalla normal entusiasm för den vara, jag sålde. Men elen kvällen, när jag var ute med min hustru, lärde jag mig förstå, vad det betydde att lägga in verklig begeistring i försäljningen. Min hustru gick till icke mindre än tre olika ställen, innan en hatt verkligen blev såld till henne. Så vitt jag kunde bedöma, voro alla tre affärerna ungefär lika till­dragande. Expediterna såg ganska lika ut, och ingen var klädd på något särskilt sätt. Ej heller höll någon affär ett bil­ligare pris an de andra. Men skillnaden i de tre expediternas sätt var avsevärd. Den, som stod i elen första affären, var nog sa entusiastisk och kände väl till sitt lager. Men sedan min hustru provat ett halvt dussin hattar, uttryckte hon sin leds­nad över att inte kunna finna, vad hon ville ha, och lämnade boden. Flickan i nästa bod var under all kritik. Hon ploc­kade fram hattar och gav oss dem på ett uttråkat, likgiltigt sätt och var tyd­ligen lika glad, att kunden reste sig och gick, när hon inte kunna finna något, som passade.

Så kom den tredje affären. Och här var det, som jag helt plötsligt fick mina Ögon öppnade för en möjlighet att förbättra min egen försäljningsteknik. Boden äg­des av en medelålders dam, tydligen av fransk börd. Fram kommo hattarna med en fart. Och så kom entusiasmen! Jag kan inte återge det ord för ord, men ni ha säkert stött på hennes typ någon gång. Hon var entusiastisk för varje hatt. Hon var begeistrad över sin kund, och hon blev nästan hänförd vid tanken på den möjliga kombinationen av båda. Hon höj­de sina ögonbryn. Hennes ögon spelade, hon var hänförd alltigenom. Och hon fick min hustru hänförd. Och hon lyckades även göra mig hänförd. Och hela tiden var hon absolut uppriktig och allvarlig.

Jag behöver väl icke säga, att det blev hon, som sålde en hatt till min hustru, och att min hustru gick därifrån belåten och lycklig med sitt köp.
Den kvällen begrep jag, att vad jag sak­nade i mitt eget arbete, var just något av denna fransyskas ”hänförelse”.

Så är det. Varje försäljare, som verk­ligen förmått känna hänförelse för vad han säljer eller för sin firma, kan vittna att denna hänförelse stimulerar hela hans själ och skapar nya möjligheter och ny förmåga att sälja. Det kan hända, att det ser ut, som om vikten av entusiasm och hänförelse något överdrivits härovan. Men gör följande experiment. Gå bara till närmaste brandstation och säg i lugn, omsorgsfullt dämpad ton:

Elden är lös! Mitt hus håller på att brinna upp.” För­sök därefter att vara upprörd! Sväng med armarna! Låt upphetsningen riktigt gripa tag i er! Ropa så: ”Elden är lös! Mitt hus håller på att brinna upp!

Se sedan vilket sätt att framställa saken, som tar skruv och får brandstegar och sprutor att fara iväg utför gatorna.

Entusiasm hår många fördelar. En, som icke hör till de minsta, är att den verkligt entusiastiske försäljaren helt en­kelt inte får tid att hugga på konkurren­terna. Föres ämnet på tal av kunden, skju­ter han helt enkelt undan det, kanske litet otåligt, vilket i det här fallet inte skadar och sällan sårar kunden.

Endast den chef, som själv är verkligt entusiastisk, kan emellertid få sina för­säljare fulla av entusiasm och hänförelse. Men lyckas han det, är han säker på alt hans avdelning får obegränsade möjlig­heter att utvecklas och gå framåt.

Alltså! Låt oss släppa lös vår entusi­asm och hänförelse I Men låt oss liksom fransyskan göra det uppriktigt och all­varligt.

Text: ”Gröna Hatten”

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1927:2 (årgång 1).

Dela med dig av dina tankar