EPA och kritiken mot den nya varuhandeln

Detaljhandelns genombrott sammanhängde med en omvälvande omorganisering av handeln i landet. Enhetsprisaffärerna på varuhuset EPA, Enhetsprisaktiebolaget, gick i bräschen för utvecklingen.

EPA-affärerna var organiserade på ett nytt sätt. De ingick i regel i en kedja av horisontellt integrerade företag, från filialer eller fristående dotterföretag till större företag. De köpte in stora varupartier av standardiserade produkter från massproducenter med så få mellanhänder som möjligt. Syftet var att vinna marknadsandelar, d.v.s. vinna kunder genom att skapa en stor försäljningsvolym.

En annorlunda organisation

Butikerna var annorlunda utformade än tidigare. Till skillnad från traditionella handlare lokaliserades affärerna centralt, varorna placerades på hyllor i affärslokalerna och prismärktes så att kunderna själva fick plocka de varor de önskade och betala i en kassa. En del av EPA-handlarna sålde även på postorder. Man strävade efter att ha så få prisnivåer som möjligt, därav beteckningen enhetspris. EPA-affärernas organisation gjorde stora besparingar i driftskostnaderna möjliga.

Argumenten

EPA-affärerna revolutionerade handeln på ett sätt som lämnade få oberörda. De låga priserna uppskattades av konsumenterna men en del reagerade med stor skepsis eller direkt negativt. År 1933 och 1934 väcktes inte mindre än fem motioner i riksdagen för att få till stånd en lag, som förbjöd EPA-affärerna och bibehöll den gamla ordningen.

EPA stötte på motstånd till en början. Rivning av en fastighet inför bygget av EPA-varuhuset i Malmö 1930–1931 med hakkorskampanj riktad mot ägarna. Bild och text: Wikimedia Commons.

Det var allvarliga argument som anfördes. Eftersom de traditionella butikerna riskerade att bli utkonkurrerade kunde EPA-affärerna leda till en monopolisering av marknaden. Om de traditionella butikerna lade ned skulle dessutom sysselsättningen och lönerna inom sektorn minska. EPA-affärerna ansågs inte vara lika kvalitetsmedvetna som de traditionella handlarna. Detta skadade både konsumenterna och i längden de svenska producenterna, som måste anpassa sin produktion till EPA-affärernas priskrav.

Invigningsbroschyr för nya EPA i Skara. EPA-reklam från 1960-talet.

Dessutom hämtade många av EPA-affärerna sina varor från utlandet och inte från svenska producenter. EPA-affärernas sortiment var sällan beständigt och därför var det svårt för de svenska producenterna att koncentrera och utveckla sin verksamhet mot någon särskild produkt. De kunde aldrig ta för givet att deras produkter skulle säljas i EPA-affärerna. Därigenom ansågs EPA-affärerna skada den inhemska tillverkningsindustrin. Ett annat argument som anfördes mot de nya affärerna var att de skapade köphysteri genom att de var så billiga. Konsumenterna kunde vilseledas att köpa smaklösa varor av ovärdig kvalitet.

De svenska föregångarna

En av pionjärerna på den svenska marknaden var Göteborgshandlaren H.G. Turitz som med Nordiska Kompaniet i Stockholm som medfinansiär startade Enhetspris AB, EPA. Under 1930-talet etablerades flera svenska EPA-företag. Bland dessa kan nämnas Tempo AB med Åhlen & Holm AB som förläggare. Ett annat företag som etablerades under detta decennium var Varuhuset för 88-öres artiklar. Denna verksamhet hade sin förebild i de s.k. 15-öresbasarerna i London. Som firmanamnet antyder strävade man efter att föra ett standardiserat sortiment med endast en prisklass (88 öre), men det visade sig med tiden vara svårt att hålla endast en prisklass. År 1935 fanns dock inga produkter som kostade mer än 1 krona. Under senare delen av 1930-talet expanderade EPA-affärerna. Försöken att få till stånd ett förbud mot dem var fruktlösa.

En internationell trend

EPA-affärerna var inget svenskt unikum. De var en naturlig följd av en internationell trend som var etablerad i andra länder redan vid sekelskiftet. En av de första affärerna som var organiserad på detta sätt stod att finna i New York, USA, där F.W. Woolworth öppnade en butik enligt nya former redan år 1879. År 1912 hade verksamheten expanderat till en koncern med närmare 600 filialer och en omsättning på 60 miljoner dollar (eller 225 miljoner SEK). År 1922 omsatte koncernen 167 miljoner dollar (ca 640 miljoner SEK) och år 1931 hela 310 miljoner dollar (1,24 miljarder SEK). Antalet filialer det sistnämnda året uppgick till 1.800.

Flera andra butikskedjor som S.S. Kresge & Co, McCrony Stores Corporation och S.H. Kress & Co expanderade parallellt med Woolworths. Dessa företag hade kommit för att stanna lång tid framöver. I Europa gick utvecklingen olika snabbt i olika länder. England var ett av de första länderna att introducera varuhuskedjor men Tyskland var det land där de fick störst genomslag. År 1926 introducerades varuhuset L. Tietz AG som grundade Ehape Aktiengesellschaft für Einheitspreise i Köln. Det påföljande året öppnade Woolworth filialer i Berlin och R. Karstadt AG etablerade ett varuhus i Hamburg. Därefter gick utvecklingen snabbt i Tyskland och de följande åren växte varuhusen snabbt.

En ny revolution på gång?

De principer som EPA-rörelsen utvecklade blev snabbt vedertagna. Det är samtidigt värt att notera att utvecklingen medfört att vissa av EPA-rörelsens idéer framstår som gammalmodiga. Idag har många detaljister hittat nya vägar för att förbättra sin konkurrenskraft, t.ex. genom att utlokalisera verksamheten till billiga lokaler i utkanten av stadskärnorna, mekanisera prismärkningen och samordna kostsam lagerhållning med leverantörer och andra affärer.

Text: Peter Hedberg för Handelns Historia

Dela med dig av dina tankar