Tack vare envishet och tro på sin idé skapade Eric Hanner den moderna svenska glassindustrin. Först övertygade han ledningen på Mjölkcentralen om att glass kunde bli en storsäljare också i ett kallt land, och ledde därefter utvecklingen av dotterbolaget Glace-bolaget (GB) till ett av Sveriges mest kända varumärken. En entreprenörsgärning – inom en stor organisation.
– – –
Denna text ingår i ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ett samarbetsprojekt med IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Eric Wilhelm Hanner föddes 1908 – och nästan direkt in i mejerinäringen. Hans pappa, Axel David Hanner, var en av direktörerna på Mjölkcentralen i Stockholm. Mjölkcentralen (förkortat MC) var en kooperativ organisation, där mjölkbönderna gått ihop och tillsammans bildat ett bolag för att samordna och effektivisera Stockholms mjölkhandel som hittills bestått av många olika mejerier och små mjölkbutiker. Idag känner vi Mjölkcentralen, som redan då var en dominerande aktör i mejeribranschen, under namnet Arla som företaget bytte till 1975.
Eric följde sin pappas fotspår. Efter avslutade studier vid Bröderna Påhlmans handelsinstitut 1926 vidareutbildade han sig vid Alnarps mejeriinstitut och praktiserade sedan mejerinäring i Europa och USA. Det var i USA som han först kom i kontakt med portionsglass, som där var en säljsuccé som fabrikstillverkades i stora mängder. Eric tog vara på möjligheten att studera tillverkningsindustrin och marknadsföringen kring glass på plats, innan han återvände hem.
Glass var redan en populär produkt också i Sverige – men det var ingen vardagsvara, utan något man bara beställde på restaurang eller på konditorier. Men i takt med att de elektriska kylskåpen med fryslådor började komma på 1930-talet öppnades en möjlighet att göra glassen till en lättillgänglig konsumtionsvara också här, tyckte Eric. Han presenterade sin idé om glasstillverkning för ledningen på Mjölkcentralen, men de delade inte hans övertygelse om att glass skulle kunna bli en försäljningssuccé även i Sverige. Landet var för kallt under en stor del av året, tyckte de.
Att det redan såldes förpackad portionsglass av några mindre aktörer övertygade inte heller. Sedan 1928 sålde till exempel konfektyrföretag som AB Choklad-Thule och i Uppsala sålde företaget Fyris portionsglass. På varuhuset PUB och vid entrén till Fenixbiografen såldes ”Eskimo Pie” från Fyris som enligt instruktionerna skulle ätas som en banan. Flera små konfektyrfabriker började tillverka egen glass och erbjöd bland annat glass för avhämtning i termos.
Annons för Puck-stångblock, en blockformad glasspinne 1934. Bild ur Unilever Sveriges arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Eric fortsatte argumentera för sin sak. Han menade att Mjölkcentralen hade en stor fördel jämfört med konfektyrfabrikerna, nämligen obegränsad tillgång till grädde, själva råvaran för att göra glass.
Mjölkcentralen satt ju till och med på stora överskott av grädde, eller mer specifikt mjölkfett. Sverige hade nämligen länge dragits med ett mjölköverskott. I takt med att landets järnvägar byggts ut vid 1900-talets början hade mjölkproduktionen övergått från att vara helt lokal till att kunna transporteras i större mängder till mejerierna. År 1932 infördes också en prisreglering som garanterade ett fast pris som mjölkbönderna kunde sälja sin mjölk för, men inget tak sattes på själva produktionen vilket hade lett till att det producerades mer mjölk än vad som egentligen efterfrågades.
Överskottsmjölken försökte branschen sedan ändå använda på olika sätt. Man gjorde till exempel torrmjölk som lagrades och exporterades. En del av grädden, mjölkfettet, som skummades bort från mjölken, gjordes det smör av. Men trots sådana insatser fanns det kvar ett stort överskott som fick slängas i brist på användningsområde.
Just möjligheten att göra något med – och kunna tjäna pengar på – det stora överskottet på mjölkfett visade sig vara det vinnande argumentet för att göra verklighet av Erics idé. 1934 gav Mjölkcentralens ledning till slut Eric klartecken för att starta glasstillverkning i stor skala.
Eric inledde utmaningen att ro MC:s glassprojekt i hamn med att resa på studiebesök till Danmark, som redan hade nått stora framgångar på området. Sedan började det byggas hemma i Sverige. I mars 1935 stod Mjölkcentralens glassfabrik färdig på Torsgatan i Stockholm. I sortimentet fanns lösglass, pinnglass och bägare för hemmabruk.
Det gällde sedan att namnge produkterna. Namnet ”Puck” kom att användas i olika varianter för alla glassar, till exempel Chokladpuck och Puckstång. Namnet hade inget med vare sig glassens form eller ishockeypuckar att göra, utan togs efter ett okynnigt naturväsen som omnämns i till exempel germanska folksagor och också är en figur i William Shakespeares pjäs ”En midsommarnattsdröm”. Framför allt var Puck ett namn som Mjölkcentralen redan ”hade på lager”: varumärket hade registrerats redan 1927 i väntan på att matchas med rätt produkt. Puckglassen gjorde premiär 23 mars 1935 på utställningen ”Vårt dagliga bröd” i Stockholm som invigdes av jordbruksministern, och där det också hölls ett föredrag om glassens användning i hemmet.
Efter premiären startade en omfattande produktlansering där både pinnglassen och lösglassen marknadsfördes intensivt. Pinnglassen skulle kunna köpas varhelst det fanns kylmöjligheter, både i kiosker och affärer. Den såldes också av ”glassgubbar” på stan med låda på magen, en trälåda som kyldes med kolsyreis som rök när lådan öppnades. Den lösa glassen skulle säljas till hushållen som dessert. Det gick också att få sin glass hemlevererad av Mjölkcentralen, som i annonser skrev ”Ring Mjölkcentralen och Puck kommer – glassen av kvalitetsundersökt grädde”. I marknadsföringskampanjen för pinnglass lanserades Puckfiguren i narrkläder och diverse kringprodukter skapades, bland annat pucknålen som blev populär bland barnen.
Puckglass delas ut 1937. Bild ur Unilever Sveriges arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Erics envishet och okuvliga vilja att satsa på glasstillverkning visade sig vara ett lyckokast, inte minst när det blev värmerekord till midsommar 1935. Under midsommarhelgen hade Mjölkcentralen producerat 200 000 glasspinnar, glassarna gick direkt från fabriken ut i handeln, det fanns ingenting att lägga på lager. Efter den lyckade satsningen blev Eric disponent – dåtidens ord för bland annat avdelningschef – och fick ägna sig åt glasstillverkning på heltid.
Mjölkcentralen fick snart utmanare i glassegmentet och konkurrensen mellan de storskaliga glasstillverkarna blev fort hård. Sakta började Mjölkcentralen köpa upp konkurrenter. 1942 slogs Glassfabriken Igloo ihop med MC och samma år gick MC och AB Choklad-Thule samman och köpte Alaska Glace, som var Pressbyråns glassmärke. Det nya bolaget, där de tidigare konkurrenterna nu ingick, fick namnet Glace-Bolaget – som populärt förkortades till GB. Självskriven som vd för Glace-Bolaget var Eric Hanner, mannen som skapade en folkkär och storsäljande vara av restprodukter och dessutom en hel industri omkring den.
Vad hände sen?
Eric Hanner satt kvar på sin vd-post fram till pensionen 1972. Under sin tid som vd såg han till att GB:s glass spred sig utanför Mjölkcentralens ursprungliga geografiska område genom uppköp och fusioner, för att till slut bli rikstäckande och Sveriges största tillverkare av glass. Idag är ungefär hälften av all glass i Sverige som säljs GB-glass. Sedan 1985 ägs GB av brittisk-nederländska koncernen Unilever.
– – –
Författare: Jenny Stendahl, arkivarie på Centrum för Näringslivshistoria. Redaktionell bearbetning av Anders Sjöman.
– – –
Denna text ingår i ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ett samarbetsprojekt med IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Mer att läsa
- Mats Wickman, ”Glassboken – Ett stycke glasshistoria” (1992, Sellin & Partner Förlag)
Dela med dig av dina tankar