Skidor och lyftkranar låter inte som en logisk företagskombination. Men Eric Sundin gjorde sig först ett namn inom skidtillverkning – för att sedan bli stor med de hydraulverktyg han tagit fram bland annat för att göra just skidor. Sundins skidor, HIAB och Sunfab är alla Hudiksvallsbolag som Eric ligger bakom.
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Eric Sundin föddes 1900 i Arbrå, mellan Bollnäs och Järvsö, i Hälsingland – och visade tidigt tecken på att han kanske inte skulle bli jordbrukare som sin far utan något mer uppfinnaraktigt. Han byggde egna leksaker och gjorde ibland små miniatyrindustrier i traktens bäckar. Men som del av en jordbruksfamilj förväntades han ställa upp. Eric fick inte gå färdigt den sexåriga skola som då fanns, utan fick när han var 14 år helt avstå från det sista skolåret eftersom pappan behövde hjälp i jordbruket. På vintrarna betydde det även att köra timmer. ”Att i köld och snöyra lyfta den tidens grovtimmer upp på timmerkälkarna, var ett övermänskligt slit,” skulle han senare i livet berätta.
Men något skulle ändå leda honom bort från jordbruket. ”Jag hade gripits av träslöjden,” summerade han senare i livet hur han vid 21 års ålder tog en kurs i Bollnäs, och under ett studiebesök hos skidfabrikören och skidåkaren Anders Persson förstod hur skidtillverkning gick till. ”Då jag studerade tillverkningsmetoderna och såg att man gjorde allt för han, kom det för mig att med mekaniska hjälpmedel skulle skidorna kunna tillverkas mycket billigare.”
Där vid 1920-talets början var skidtillverkning en relativt stor industri i Sverige. Detta trots att skidor fortfarande främst var ett transportmedel, inte ett idrottsnöje. (Vasaloppet, till exempel, skulle grundas först 1922.) Inte minst var skidor viktiga för att ta sig fram i områden där det inte fanns underhållna eller banade vägar. Själva skidtillverkningen var fortfarande något som gjordes hantverksmässigt och ofta i mindre familjeföretag. Bara i Erics hemby Arbrå fanns hela fyra skidtillverkare.
I andra branscher hade industrialiseringen som nu svepte över Sverige, driven av ångturbiner och alltmer tillgänglig elektricitet, skapat mer storskaliga tillverkningssätt för andra produkter. Men skidtillverkningen hade inte kommit dit än.
Eric började tillverkningen hemma på gården, i en lada med snickeriverkstad som fadern annars använde för att laga jordbruksredskap. Det första paret skidor, som hade lite olika längd, såldes till drängen på gården för 5 kronor. Ambitionen blev att tillverka skidor snabbare och enklare och därmed billigare – utan att kvaliteten blev sämre. Sakta växte verksamheten i omfång och Eric utvecklade parallellt även nya verktyg för att göra själva skidorna.
Men verksamheten i Arbrå fick ett abrupt slut: trettondagen 1927 brann ladan ner med verkstad och allt.
”Kanske till min lycka,” sa Eric många år senare. ”Jag hade följt skidsportens utveckling och funnit att Hudiksvall på den tiden gått framåt.” Där, sju mil bort vid kusten, fanns ett stort intresse för skidåkning och många duktiga skidlöpare, nu när skidåkning även började bli ett stort idrottsintresse. I Hudiksvall fanns även bättre kommunikationer för någon som ville sälja sina produkter över hela landet, inte minst järnvägsnätet med ostkustbanan som gick mellan Sundsvall och Stockholm.
Så Eric lassade den brandskadade maskinparken, tillsammans med sina privata tillhörigheter, på en lastbil och flyttade till Hudiksvall.
I Hudiksvall hittade han ett gammalt tunnbinderi på Hudiksbacke, med en källarvåning där han nu, 1927, kunde starta upp tillverkningen igen. Det blev långa arbetsdagar med mycket slit. ”Jag åt strömming och pörscha (pölsa) och jobbade dag och natt,” berättade han senare i en intervju.
Men slitet gav resultat. Erics olika maskinuppfinningar gjorde dessutom att han kunde göra skidor inte bara i större volymer utan även med bättre kvalitet än till exempel huvudkonkurrenten Mikael Larsson i Hudiksvall. Mekaniseringen av produktionen var alltså en förutsättning för företaget att växa. När det sedan kom några stora kunder underlättade det också affärerna. Som att den svenska militären fick upp ögonen för skidtillverkaren och började beställa sina skidor därifrån.
Efter några år hade verksamheten växt så mycket att Eric kunde starta egen fabrik. Han köpte då Barnängens kemiska fabriks gamla lokaler, i den östra delen av hamnområdet – Varvet – i Hudiksvall. År 1936, ungefär tio år efter starten, flyttade verksamheten in ett ”ståtligt fabrikskomplex med imponerande fasad”.
Nu var det inte bara ”Sundins skidor” som gjordes i fabriken, utan allt annat i trä som gick att böja; björkparkettgolv, båtar, fritidsmöbler, serveringsbrickor och bandy- och ishockeyklubbar – och gunghästar. Eric hade nu gift sig och bildat familj, och de bodde alla i en lägenhet i en av fabrikslängorna, mitt i produktionen.
Eric fortsatte att utveckla många av fabrikens maskiner. I en artikel i lokalpressen beskrevs en av Erics specialmaskiner för skidtillverkning. I den kunde en björkstock sågas fyrkantig och sedan skivades stocken, som en ost av en hyvel, mellan två sågare. Varje dag gjordes 500–600 par skidämnen på detta sätt. Dessa lades sedan att torka i ett och ett halvt år innan de kapades till rätt längder, grovfrästes och fortsatte vidare till ”den Sundinska universalmaskinen”. Där lades de i en speciell mönsterform och matades in i maskinen av två vana arbetare. Till sist bockades och putsades skidan.
Hydrauliska Industri AB, Hudiksvall. Konsul Eric Sundin bredvid timmerbil. Foto Tekniska museet
Fabriken hade egen mekanisk verkstad med specialmaskiner, hydrauliska pumpar och pressar för limmade och laminerade skidor, som med tiden blev Sundins vanligast produkt. I de laminerade skidorna kombinerades träslag med olika egenskaper för att ge bästa möjliga kvalitet. Den limmade skidan bestod av ungefär 25 delar och varje par skidor blev exakt likvärdiga. För att limma ihop de tunna träkomponenterna konstruerade Sundin domkrafter och pressar. De första 25 åren tillverkades 2,5 miljoner par skidor i Sundins fabriker, rapporterade Hudiksvalls-Tidningen 1950.
För att göra skidor användes alltmer hydraulik, det vill säga maskiner som använde vätska för att få kraft i en rörelse. Just hydraulik var en av Sundins stora teknikpassioner. Utvecklingsarbetet med en skidpress för laminerade skidor, med hjälp av hydraulik, ledde dessutom fram till helt ett nytt bolag. År 1944 grundade Eric bolaget Hydrauliska Industri Aktiebolag, Hiab, tillsammans med Einar Frisk, en byggmästare med sinne för affärer och likt Eric också en självlärd bondpojke. Tanken var att bygga en riktig mekanisk verkstad, med fokus på hydraulikbaserade lösningar.
Den här gången behövde Eric inte låta företaget växa långsamt i takt med försäljningen, utan kunde gå in med eget startkapital för att sätta i gång verksamheten rejält. De två grundarna satsade 50 000 kronor vardera (ca två miljoner kronor i dagens penningvärde) för att Hiab skulle kunna starta.
Hiab, med sina första tio anställda, fick lokaler bredvid skidfabriken. Och började tillverka manuella och hydrauliska pressar för verkstadsbruk. Bland annat ville Eric se om han inte kunde bidra till att lösa ett problem han själv kände väl från sina timmervintrar: att lyfta upp stockar på lastbilar ute i skogen. Som det var nu krävdes ett antal skogsarbetare som tillsammans använde vinschar, hävstänger, block och talja för att få upp stockarna på lastbilsflaket. Erics vision var att en man ska klara att göra jobbet. En kran skulle kunna monteras på lastbilen och hämta sin kraft från lastbilens motor och sedan styrdes med ett handtag från lastbilshytten. Det skulle inte krävas mer än ett par handgrepp för att lyfta timmerstocken, manövrera den över lastbilsflaket och sänka ner den.
Resultatet blev HIAB19, världens första hydrauliska vajerkran för lastbilar, med en lyftkapacitet på ett ton. Från den första prototypen till lanseringen 1946 tog det två år – och det dröjde inte länge förrän det satt en Hiab-kran på varannan lastbil i norra Sverige.
Nu hade Eric två företag att marknadsföra parallellt. För Sundins skidor engagerade han duktiga och kända skidåkare i Hudiksvallsområdet. Den framgångsrika Hudiksvallstrion Martin Matsbo, Herbert Sehlberg och Nils Englund – de två senare även anställda i fabrikerna – gjorde reklam för skidorna ute i spåren. Sveriges skidkung, Sixten Jernberg, vann VM-guld i Lahtis 1958 på Sundins skidor. Med tiden togs fler OS- och VM-medaljer på Sundins skidor.
Ett femtiotal av Sundins konstruktioner fick egna patent både i Sverige och andra länder. En av nyheterna var ”fingerskarvningsmaskinen”, som gjorde att det gick att ta vara på spillvirket. Andra uppfinningar hade inte alls med skidtillverkningen att göra, som hydrauliska biltippar, avdragare och verkstadspressar. Nu började Eric sälja sina tekniska innovationer till andra nordiska och europeiska fabriker.
Typiskt för Sundins fabriker var att det var betydligt fler fabriksarbetare än kontorsanställda. 1966 hade skidtillverkningen ett 60-tal anställda, men bara en sjättedel var tjänstemän. Det sägs också att han kunde namnet på alla sina anställda, och att han plötsligt kunde tilltala en nyanställd maskinist vid förnamn och be om en snus.
På 1950-talet flyttade krantillverkningen i Hiab till ett eget fabriksområde vid Köpmanberget. Fabriken invigdes 1952 och blev den största i Hudiksvall, näst Håstaholmens sågverk. Den växte snabbt och gav arbete till hundratals anställda. Fabriken sålde lasttippar och hydrauliska apparater till en rad länder i Europa, men också till Australien, USA, Brasilien och Indien. Arbetet med att förbättra Hiabs kranar ledde till ytterligare ett företag. År 1952 startades Sunfab, som tillverkade hydrauliska produkter som komplement till skidtillverkningen. Både Hiab och Sunfab ingick i Sundins fabriker.
Vad hände sen?
År 1965 sålde Eric och hans kompanjon Hiab till ett investmentbolag. Skidfabriken fanns kvar och blev senare en del av Sunfab.
Eric Sundin fortsatte att arbeta på Sunfab fram till sin död 1975, då han var 75 år gammal. Sundins skidor fortsatte att göras ett tag till, men 1989 lades skidtillverkningen ned. Sunfab ligger idag kvar i Hudiksvall, ägs av ättlingar till Eric, och har satt staden på världskartan som ett av världens ledande företag inom hydraulik.
Hiab ingår idag i finska logistik- och maskinkoncernen Cargotec.
– – –
Författare: Anders Wesslén, Arkiv Gävleborg, med redaktionell bearbetning av Anders Sjöman, Centrum för Näringslivshistoria
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Mer att läsa:
- Viksten, Alberg, ”Konsul Eric Sundin, Hudiksvall. Bondpojken som blev industripamp”, kapitel i Hälsingerunor. En hembygdsbok (1967).
- Aronsson, Yngve, En bok om Hudiksvall och Hudiksvallsbor, del 1, Ljusdal 1993.
- Söderholm, Bengt och Nilsson, Ulf C, HIAB 75 years. Från skidor till HIAB, Hudiksvall 2019.
Dela med dig av dina tankar