Erika Aittamaa, en fattig skogsarbetarhustru från byn Lovikka i Tornedalen, skapade 1892 en ullvante med dubbel bård som fick namn efter hennes hembygd. Idag är Lovikkavanten världsberömd, och tillverkas fortfarande i Lovikka.
– – –
Denna text ingår i ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ett samarbetsprojekt med IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Erika Aittamaa, född 1866 i Junosuando i Norrbottens län, var redan vid 26 års ålder en gift flerbarnsmor. Hon bodde med sin man August och deras barn vid Sveriges nordligaste älv, Torne älv, i byn Lovikka mellan Pajala och Vittangi. Erika och August Aittamaa fick sju barn, varav tre överlevde till vuxen ålder. Precis som överallt annars i bygden pratade man hemma i familjen meänkieli, det språk med finsk-ugriska rötter som sedan 2000 klassas som ett av Sveriges officiella minoritetsspråk.
August jobbade i skogen och familjen var fattig. Som många husmödrar i trakten stickade Erika Aittamaa vantar, som hon sålde till de som hade det lite bättre ekonomiskt i byn. Ullvantarna stickades oftast för att passa som undervante till en lädervante. Det var rymliga tumvantar, oftast utan tydlig höger- och vänstervante, så att man skulle kunna byta hand utifrån vad som behövdes. Den extra inkomsten hjälpte till att dryga ut familjens kassa. Erika använde den ull som beställarna kom med, ull som hon själv bearbetade och sedan stickade med.
En man beställde en gång ett par extra tjocka ullvantar av Erika Aittamaa. Vantarna skulle hålla för hårt skogsarbete i sig själva och behövde därför vara tjocka, varma och slitstarka. Erika spann ett extra tjockt garn av ullen hon fick av mannen, och gjorde sedan två vantar som var så tjocka att de borde hålla i mer än bara en vinter, tänkte hon. Men mannen som beställt vantarna kom tillbaka med dem och var inte nöjd. De hade blivit stela och hårda av vätan och kylan när han jobbade i skogen.
Det blev ingen nöjd kund den gången – men Erika tyckte att hon var något på spåren. Hon ville få fram ett par arbetsvantar som skulle hålla för skogsarbete i sträng kyla och samtidigt vara mjuka. Hon prövade med att tvätta vantarna när de var färdigstickade, inte bara en utan flera gånger, för att därefter karda dem noga, vilket gav dem en ruggad yta, som borde hålla kylan borta lite extra.
Efter flera försök tyckte hon att hon fått fram ett par vantar som var precis så funktionella och hållbara som behövdes för skogsarbete. Hennes tumvantar var tjockare, varmare och samtidigt mjukare än vanliga ullvantar. Där och då föddes Lovikkavanten. Detta ska ha skett 1892.
Lovikkavantar 1976. Foto Kari Rainer Pulkkinen, Museiverket Helsingfors.
Många år senare, i en radiointervju 1948, fick Erika frågan om hur allt börjat. På meänkieli summerade hon flera års utveckling i några få meningar. Översatta lyder de:
”Jag började bara sticka och lämnade över två par som var otvättade. De var så fula. Fruarna skällde på mig då de tyckte att ’nu har du förstört vår ull’. Ja, då började jag tvätta vantarna och sedan kardade jag dem, sedan tog jag garnet i munnen och då tyckte de om dem. Sedan började hästkarlarna använda dem för värmen. Sedan kom hela byn och smygtittade på hur jag gjorde. Alla vantar jag stickade gick åt så det blev inga kvar till mig.”
Här kan du lyssna på intervjun med Erika på sr.se.
Den lite utförligare versionen av Erikas historia börjar med att den nya vanten först blev en lokal succé. Snart började även forbönderna köpa vantar när de passerade byn Lovikka på vägen. Forbönderna var bönder som vintertid drygade ut kassan genom att bland annat köra järnmalm från Kiruna till Haparanda. När de nu mötte andra fick de frågor om vantarna de hade på sig. Ryktet om de nya vantarna från Lovikkabyn spreds och beställningar började komma in från olika byar i Tornedalen och från samer i området.
De första vantarna som Erika gjorde var enfärgade. Hon vek vanten dubbel vid handleden, så den fick en tjockare bård där. Efter ett tag började hon pryda den dubbelvikta kragen med broderier i starka färger, ofta rött, gult och blått. Framför allt hennes samiska kunder uppskattade detta. Vid handledsöppningen la hon även till en tofs, så att vanten skulle kunna hängas. Erika fortsatte att utveckla arbetssättet. Hon började använda otvättat ullgarn, som var tjockt och mycket poröst, och dessutom stickade hon lösare än vanligt. När vantarna sedan tvättades drog de ihop sig och blev täta. Och så ruggade man slutligen upp dem, precis som vanligt.
Ekonomin för Erika Aittamaa och hennes familj blev bättre i takt med att hennes vanttillverkning växte. Beställningarna fortsatte komma in, och för att klara att leverera allt som efterfrågades började hon lära ut sina knep till andra kvinnor i byn. Sedan kunde hon anlita kvinnorna för att sticka vantar åt henne, vantar som såg ut precis som de Erika en gång skapat. Att sticka lovikkavantar blev nu en bra intäktskälla, inte bara för Erika Aittamaa utan för många kvinnor i stora delar av Tornedalen. I den folkräkning som gjordes 1930, när alla människor i landet skulle listas inklusive vad de jobbade med, står Erika Aittamaa upptagen som ”vantfabrikör”.
Lovikkavantar. Foto Ojan, Wikimedia Commons.
Lovikkavanten blev så spridd att den närmast blev ett allmänt kulturgods. Den gamla arbetsvanten för skogsarbetare började användas av allt fler, inte minst av barnen i deras vinterlekar. Ständigt nya tillverkare ville dela framgången, och eftersom vanten inte var varumärkes- eller patentskyddad började snart kopior dyka upp runt om i Sverige.
På 1930-talet hjälpte en lärare i byns skola till med att söka patent på Lovikka-vanten. Erika Aittamaa beviljades patent men hade inte de 30 kronor som det kostade att lösa ut patentbrevet, och ville inte heller ta emot pengar från byborna som sa att de kunde samla ihop till avgiften. Brevet gick så småningom i retur och Erika Aittamaa fick därmed inget patent eller varumärkesskydd för sin uppfinning.
”Det var Gud som gav mig en fingervisning och hjälpte mig, så att vi kunnat uppfostra barnen utan att anlita hjälp från andra”, förklarade Erika Aittamaa 1936, i en intervju på sin 70-årsdag. ”Nu är jag 70 år gammal och skall fortsätta arbetet så länge jag orkar.”
Vad hände sen?
Erika Aittamaa blev änka 1942 och dog själv 1952, vid 86 års ålder. Hon stickade vantar ända fram till sin död. Byborna fortsatte sedan att sticka hennes vantar och 1951 registrerade husmodersföreningen i byn till sist ”Lovikkavante” som varumärke. Det var dock bara varumärket som var skyddat, inte själva modellen. Många andra gjorde därför vantar efter Erika Aittamaas modell men kallade dem något annat. Under 1990-talet sålde Åhléns exempelvis en variant kallad ”Sverigevanten” – tillverkad i Kina. År 1994 startade Lovikkavanten AB fabrikstillverkning i byn, och fick också tillstånd att använda namnet, men företaget gick i konkurs 2007. Fortfarande säljer dock svenska butiker fabrikstillverkade kopior, under andra namn och med tillverkare i olika länder. Men husmodersföreningen i Lovikka stickar sina vantar för hand – och bara de får säljas under namnet Lovikkavanten.
År 2000 ställdes en 3,5 meter hög vante, stickad av Lovikkas husmodersförening, i en glasmonter utanför byns gamla skolbyggnad. Det hade gått åt 20 kilo stickgarn av ull och 2,5 kilo broderigarn för att göra den, och den kom med i Guinness rekordbok år 2002. Efter 20 år togs den till slut ned, då den höll på att falla samman av ålder.
– – –
Text: Anders Sjöman, Centrum för Näringslivshistoria
– – –
Denna text ingår i ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ett samarbetsprojekt med IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Mer att läsa
- Anneli Palmsköld, ”Maria Erika Aittamaa”, artikel i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.
- Bruno Söderberg, intervju med Erika Aittamaa, tidskriften ”Tornedalen”, 1936
- Radiointervju med Erika Aittamaa från 1948.
Dela med dig av dina tankar