Eskilstunaaffären och bildandet av Pripps

När Pripp & Lyckholm köpte Eskilstuna Bryggeri innebar det en regelrätt krigs­förklaring mot Stockholms Bryggerier – och snart var ölkriget i full gång.

Efter femtio år av kartellsamarbete hade den svenska bryggeriindustrin vid mitten av 1950-talet påbörjat en omfattande strukturomvandling. De tidigare skyddade försäljningsområdena som bryggarkartellen Bryggeriidkareförbundet hade organiserat hade nu formellt försvunnit, då samarbetet hade upphört vid årsskiftet 1956. Bryggeriidkareförbundets upplösning var ett uttryck för de institutionella förändringar som skedde i Sverige under efterkrigstiden, förändringar som tog sig uttryck i kartellövervakning och en framväxande konkurrenslagstiftning. Det övergripande syftet var att öka konkurrensen inom det svenska näringslivet och på så sätt skapa effektivare branschstrukturer. Denna utveckling styrdes av statsmakten, arbetarrörelsen och delar av det svenska näringslivet.

De tre regionala blocken

Efter krigsslutet bestod fortfarande bryggeriindustrin av 138 skattepliktiga bryggerier, där flera bryggerier tillhörde olika koncernbildningar runt om i landet. De koncerner som hade de största marknadsandelarna var AB Stockholms Bryggerier (StB) med ca 40 % av marknaden och AB Pripp & Lyckholm (P & L) i Göteborg med en marknadsandel på ca 14 % år 1948. Under mellankrigstiden hade de genom bryggeriförvärv successivt ökat sin regionala dominans, men på grund av strikta försäljningsregleringar och kartellens preventiva inverkan på regional konkurrens, hade expansionen i stort sett begränsats till Mälaregionen och Västsverige. De två koncernbildningarna i Skåne, Skånebryggerier och Malmö Förenande Bryggerier, hade en näst intill total regional dominans, medan Sveabryggerier kontrollerade marknaderna i Värmland, Dalsland och delar av Dalarna. I Linköping var Nya Centralbryggeriets marknad främst inriktad på Östergötland och det angränsande Småland, men bryggeriet hade inte uppnått någon total dominans på sin hemmamarknad. Vid sidan av dessa koncerner fanns det ett stort antal fristående bryggerier, som med mycket få undantag var organiserade i Bryggeriidkareförbundet fram till upplösningen vid mitten av 1950-talet.

Efter krigsslutet startade koncernbryggeriernas expansion på allvar. StB förvärvade bryggerier i Västerås och Nyköping samt fick en stark ställning i östra Småland och Blekinge. Under andra halvan av 1950-talet köpte Stock­holms­koncernen ytterli­gare bryggerier i Småland, Östergötland (där det vikti­gaste var Nya Centralbryggeriet i Linköping) och i Askersund. Göte­borgs­koncernen inriktade sig på Värmland, Dalsland och Dalarna när man år 1951 köpte Sveabryggerier. Samtidigt försökte man stärka sin relativt svaga ställning i Västergötland, vilket man för tillfället inte lyckades med. Strate­giskt viktiga förvärv gjordes även i Jönköping och Örebro. I Skåne hade de två nämnda koncernerna redan delat upp marknaden mellan sig, och 1959 valde man slutligen att fusionera under det gemensamma namnet Malmö Förenade Bryggerier.

De tre regionala blocken hade redan under sent 1940-tal inlett ett samarbete för att stärka den svenska ölexporten genom det gemensamma försäljningsbolaget Swedish Beer Export Co. AB. Tillsammans skulle de lansera exportölet Three Towns, en satsning som inte gav några större resultat. Någon konkurrens mellan de tre blocken förekom inte, och när motboken avskaffades 1955 och starköl åter gick att köpa hos Nya Systembolaget var det Three Towns (TT) som skulle bli det gemensamma rikstäckande varumärket.

Ökad konkurrens mellan Stockholm och Göteborg

Under 1950-talets avregleringar hade flera bryggerier som inte hade kopplingar till kartellen tagit sig in på marknaden, vikigast av dessa var Kooperativa förbundets Wårby Bryggeri, Förbundsbryggerierna Kopparbergs bryggeri och Förbundsbryggerierna Södra Sverige i Skruv (senare Banco bryggerier), samt Tingsryds Bryggeri. Även om de i detta skede inte utgjorde något större hot mot de större koncernerna var de viktiga för den rikstäckande konkurrens som på sikt ökade. Även koncernerna i Stockholm och Göteborg hade i mindre skala börjat söka sig in på varandras marknader. De regionala områdesindelningar som kartellen tidigare stipulerat hade i stor utsträckning övertagits av de tre blocken. Även om justeringar gjordes, hade eventuella förvärv godkänts av samtliga berörda parter. Vad som utmanade denna koncensus var P & L:s expansion, då företaget 1961 köpte Malmökoncernen och Eskilstuna Bryggeri. För StB:s del var detta en obehaglig överraskning och den dåvarande vd:n Bertil Elmfeldt uttryckte sin oro:

P & L:s förvärv av bryggerierna i Eskilstuna och Skåne skapade en förtroendekris, som kom att medföra en serie olika konsekvenser, vars följder ännu ej kan övverblickas.

Göteborgskoncernens stärkta ställning i Skåne var inte den främsta faktorn bakom nämnda förtroendekris, utan det var köpet av bryggeriet i Eskilstuna som sågs som ett svek från StB:s sida. Eskilstuna bryggeri låg mitt i deras ”naturliga försäljningsområde” och därför sågs intrånget som ytterst allvarligt. I de diskussioner som tidigare hade förts mellan parterna om en uppdelning av hela den svenska marknaden, hade Norrland och inte minst bryggeriet i Eskilstuna hört till StB:­s basområde. Än värre var att produktionen i Eskilstuna var betydande och uppgick till ca 85 000 hl (ca 10 % av P & L-koncernens totala tillverkning). Att ”Eskilstunaaffären” var startskottet på den ökade konkurrensen mellan Göteborg och Stockholm råder det knappast något tvivel om. Frågan är bara vilka konsekvenser den fick.

Genom expansionen under tidigt 1960-tal hade P & L nått en stärkt marknadsposition som i stort sett motsvarade Stockholmskoncernens marknadsandel. StB hade år 1961 totalt 27,5 % av marknaden, medan P & L hade 28,5 %. Tillsammans hade de ca 56 % av marknaden. Det var alltså Göteborgskoncernen som hade expanderat mest om man jämför med marknadssituationen under sent 40-tal. För de båda koncernerna hade expansionen handlat om att få tillgång till redan existerande marknader, och man hade inte från något håll genomfört några genomgripande strukturrationaliseringar genom nedläggningar av produktionsenheter. Effektiviseringar av distributionen och säljorganisationerna hade dock påbörjats i samband med detaljhandelns omfattande strukturomvandling under perioden. En viss konkurrens hade uppstått när P & L hade börjat sälja sitt premiumöl Pripps Special på Stockolmsmarknaden, detta då den s.k. varggruppen hade intensifierat sin fösäljningsverksamhet. StB var inte sena med att ta upp konkurrensen, vilken tidigare begränsat sig till en viss försäljning av bl.a. S:t Erik. Den viktigaste motåtgärden från Stockholms­koncernens sida var dock de bryggeriförvärv som gjordes under 1961–1962, då man köpte koncernen Lidköpings Bryggeri AB och Arboga Bryggeri AB. Lidköpingskoncernen låg nära P & L:s hemmamarknad, medan bryggeriet i Arboga var stra­tegiskt placerat mellan bryggerierna i Eskilstuna och Örebro.

Det fanns även mer eller mindre personliga faktorer som hade stor betydelse för att det som i den svenska pressen kallades ”det stora ölkriget” bröt ut. I P & L: ledning hade Oskar Frisén valts till vd år 1961, medan bolagets starke man Franz Hartmann hade blivit styrelseordförande. Oskar Frisén var motståndare till ett allt för omfattade samarbete och såg möjligheterna att stärka P & L:s position, medan Franz Hartmann insåg riskera i en okontrollerad konkurrenssituation. Det hade dock förekommit förslag om tekniskt samarbete, utökad försäljningssamverkan, konkurrensregleringar och upp­rättande av s.k. rationaliseringsområden, ambitioner som inte ledde till några resultat. I stället hotades samarbetet inom Swedish Beer att upplösas och tonen blev allt hårdare. Förtroendekrisen, som förvärvet av Eskilstunabryggeriet hade inneburit, var ett ständig återkommande tema. Genom Oskar Friséns försämrade hälsa och plötsliga bortgång sommaren 1963 intensifierades kontakterna mellan StB:s nya vd Nils Holgerson och Franz Hartmann. Initialt var läget spänt, viket inte minst tonen i korrespondensen vittnar om. Men på sikt ökade förtroendet mellan Holgerson och Hartmann vilket ledde fram till en del konkreta samarbetsförslag i både konkurrens- och strukturfrågor. Även om insikterna med fördelarna av ett närmare samarbete hade ökat fortsatte dock konkurrensen på varandras försäljningsområden.

Bildandet av Pripps

En vattendelare i förhandlingarna mellan koncernerna var tillsättandet av en oberoende utredning ledd av Ulf af Trolle. Under sommaren 1963 ledde detta fram till förhandlingar mellan parterna, och de samarbetsalternativ som presenterades var antingen ett gemensamt försäljningsbolag, ett totalt samgående genom fusion eller fortsatt konkurrens. Om parterna valde ökat samarbete var fusionsalternativet enligt af Trolles det enda realistiska, då detta på sikt gav de största stordriftsfördelar­na inom produktion, distribution och marknadsföring. En annan viktig faktor var att en fusion skulle stärka konkurrenskraften på den europeiska marknaden genom ökade  exportsatsningar, samtidigt som man bättre skulle kunna möta en förväntad konkurrensökning från utlandet.

Under förhandlingarna under sensommaren 1963 stod det klart att man från båda sidor hade valt fusionsalternativet och att man skulle utse en kommitté för dess genomförande. Av naturliga skäl rådde stor sekretess kring den planerade fusionen och först den 28 november 1963 var överenskommelsen formellt ratificerad. I januari 1964 antogs det nya namnet Pripp – Bryggerierna AB, med direktionen placerad i Stockholm och styrelsens säte i Göteborg. Den viktigaste förutsättningen för framtida strukturrationaliseringar var nu uppnådd.

Ur Företagshistoria 2007:1

Text: Peter Sandberg är fil.dr i ekonomisk historia, verksam som forskare vid Ekonomisk-historiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Vid sidan av fortsatt bryggerihistoriskt intresse bedriver han även presshistorisk forskning.

Dela med dig av dina tankar