Ett nationellt identitetsbygge: Kiruna

Kassakon som levererar. Miljardvinster i form av järnmalm som lämnar Norrland för att bättra på statens finanser. Visst kan LKAB beskrivas så, men stabila företag behöver stabila samhällsförhållanden och säkra arbetsplatser. Det fick man tidigt lära sig när Kirunas framtid skulle stakas ut.

Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag − LKAB − har sedan det bildades 1890 varit involverat i flera samhällsbyggen, i både Sverige och Norge. Ingenstans har företaget satt sin prägel så som på staden Kiruna, grundad vid sekelskiftet 1900. Anledningarna är flera. Kirunamalmen är kärnan i företagets råvarubank och en nationens skattkammare. I Kiruna fanns ingen tidigare bebyggelse, och – kanske framför allt – här fanns vid grundandet en platschef som var pionjär i att förstå strategiskt varumärkesbyggande.

Företag, städer och länder har alltid byggt varumärken. Den internationella benämningen City branding är däremot relativt ny. Begreppet har i dagens konkurrensutsatta värld blivit allt viktigare. Det bygger på flera komponenter, där det materiella kulturarvet ger grunden för att förmedla kontinuitet och framtidstro men där även immateriella och emotionella värden spelar central roll.

Nationellt identitetsbygge

Vad konstituerar då varumärket ”Kiruna”? Tre byggstenar framstår tydligare än andra.

Den första består i skapandet av ett nationellt identitetsbygge, ett arbete som inledningsvis knappast sköttes med finess eller hänsyn. Dragningen av nuvarande Riksgränsbanan upp till Kiruna och vidare till utskeppningshamnen Narvik innebar ett hårt slag för den samiska ursprungsbefolkningen. Lappmarken skulle annekteras till varje pris, och järnvägsbygget betraktades som en banbrytare där varken traditionella renflyttningsvägar eller renbetesland fick stå i vägen. I den fosterländska kulturgärningen ingick även att samiska och finska namn skulle översättas till svenska vid de nya stationerna och mötesplatserna.

Integrationspolitiken var obeveklig. Den kunde inte ens LKAB:s ovanligt humanistiskt sinnade platschef disponenten Hjalmar Lundbohm hindra. Denne hade en relativistisk kulturuppfattning och drev tesen att ”lapp skall vid lapp förbli”. Han respekterade den samiska befolkningen som de fria viddernas naturfolk vilket inte var ämnat åt tungt, ensartat gruvarbete. Han utövade mecenatskap och såg till att väcka intresse för samisk kultur genom att bl.a. understödja pionjärarbetet Muitalus sámiid birra, en bok om samernas liv av samen Johan Thuri 1910.

Samtidigt insåg Hjalmar Lundbohm samekulturens stora pr-värde. Han använde sig också av dess pittoreska inslag för att stärka LKAB:s och Kirunas varumärke. Lundbohm verkar också ha åtnjutit stor respekt bland den samiska befolkningen, och han var med sin lokalkännedom, receptivitet och fingertoppskänsla liksom med sitt stora konst- och designintresse den ideale samhällsbyggaren i en ännu tämligen odemokratisk tid. Ledarskapet varade i över 20 år vilket visar att han lyckades balansera kultur- och samhällsengagemanget mot malmbolagets avkastningskrav.

Relationen till den samiska minoriteten efter Lundbohms tid vet vi betydligt mindre om, även om det finns en känsla av att dess potential i Kirunas kultur- och samhällsliv inte har tagits till vara tillräckligt.

Den avancerade arbetarstaden

Den andra byggstenen i varumärket består av den avancerade arbetarstaden. Redan från starten år 1900 fanns höga ambitioner att bygga ett mönstersamhälle som kunde attrahera kompetent arbetskraft och stimulera familjebildningar. Utmaningarna låg framför allt i det kärva klimatet och den av en enda näring präglade arbetsmarknaden.

Detta försökte LKAB övervinna genom ett högt löneläge i gruvan och en attraktiv formgivning av bostäder och yttre miljö. Medan gruvan mekaniserades med det senaste inom modern brytningsteknik, drog skickliga arkitekter upp avancerade natur- och klimatanpassade planer som aldrig tidigare hade skådats i norra Europa. Bland de täta fjällbjörkssnåren restes välfärdsinrättningar och egnahemsliknande arbetarbostäder målade i upplivande kulörer.

Ungkarlsbaracker undveks, i stället strävade man efter att blanda ungkarlar med familjer. Planerarna räknade med att kvinnor och barn skulle ha en lugnande inverkan på festlediga gruvarbetare och att de i samband med vardagsslitet förmodligen behövde hjälp med hemlagad mat och rena kläder. På så sätt löstes sysselsättningsfrågan även för delar av den kvinnliga delen av befolkningen.

Allt var visserligen inte sockersött, men på bara åtta, tio år växte det fram ett närmast komplett stadsliknande samhälle med välutvecklad infrastruktur. Skillnaden mot det några år äldre gruvsamhället Malmberget var påtaglig; servicen var betydligt mer utbyggd, bebyggelsen mer samlad och av högre kvalitet. Dessutom fanns en medvetenhet och argumentationsförmåga bland invånarna som kanaliserades genom en mängd olika intresseföreningar. Kiruna framstod snart som ett verkligt mönstersamhälle med sin välutvecklade, demokratiska sociala organisation, konstnärligt utformade plan och alla arkitektritade hus. Ja, Kiruna måste utan tvekan betraktas som kronan bland Sveriges många industrisamhällen, en sinnebild för den svenska modellen, ett framgångssamhälle med ett ben i svensk brukstradition och det andra i modern parlamentarism. För vilket annat svenskt samhälle skulle kunna begåvas med epitet som ”mönsterstaden”, ”världens bästa samhälle”, ”den demokratiska staden” eller ”den konstnärliga staden”?.

Och ändå kunde det ha gått så fel om inte Lundbohm och hans kolleger hade gjort korrekta bedömningar att malmen kanske skulle räcka i hundratals år, om inte riksdag, länsstyrelse och den samlade pressen hade ställt krav på ordnade samhällsförhållanden och möjlighet för enskilda att köpa tomter och bygga på ett område i direkt anslutning till den bolagsägda marken.

Erfarenheterna från Malmberget där en omfattande kåkstad hade tillåtits att breda ut sig och permanentas, var inte de bästa. Exploateringen av naturtillgångar i Nordamerika sågs också som varnande exempel. Där tillämpades framför allt två modeller: hastigt uppmonterade bolagsläger eller planlöst framväxande privat kåkbebyggelse.

Att malmkroppen bedömdes vara så omfattande och samtidigt koncentrerad, underlättade beslutet att investera långsiktigt i Kiruna. När bolaget satsade på kvalitet och permanens i planering och byggande, smittade det av sig på resten av invånarna. Samtidigt fick befolkningen börja lära sig leva med den ”enfunktionella” stadens särskilda problem – att stadsplaneringen och bostadsfrågan mer än något annat harmonierade med New Yorkbörsens svängningar.

De besökandes berättelser

Den tredje byggstenen i varumärket är besökarnas upplevelser och berättelser, vilket Lundbohm var väl medveten om. Han var en epikuré av stora mått som hade grundlagt sina kulinariska talanger redan under chalmerstiden. Det finns många berättelser om hans förmåga att som värd skapa oförglömliga upplevelser, oavsett om det handlade om att undfägna en riksdagsdelegation med exotiska delikatesser och så mycket champagne att vissa fick ledas tillbaka till tåget, eller en spektakulär bortsprängning av gruvberget Kiirunavaaras högsta topp i samband med den 11:e internationella geologkongressens möte i Kiruna.

Platsens attraktionskraft utnyttjades på alla tänkbara sätt. Lundbohms stora konstintresse förde honom samman med prins Eugen och andra ur konstnärseliten. De gästade flitigt hans genuina stockstuga till disponentbostad som rymde både konstnärsateljé och ett festrum för jakthistorier. Vid ett par tillfällen bjöds också medlemmarna i Konstnärsförbundet att ställa ut sina målningar och skulpturer i en av bolagets många skolor. Konstengagemanget och stödet till kultur- och forskningsaktiviteter resulterade i att ett stort antal målningar, fotografier och skildringar av Kiruna presenterades i samtiden och lever kvar i eftervärlden; särskilt fokuseringen på konsten har fortsatt genom åren.

Med järnvägen till Kiruna och Narvik lockades stora turistskaror. Turistföreningen hjälpte till att fylla fjällvärlden med stugor och rastställen, och under 1900-talets första år tillkom turiststationerna i Abisko och Kebnekaise. Passagerarbåten Abisko trafikerade Torne träsk, och efter ytterligare en tid byggdes fjällanläggningar i Björkliden och Riksgränsen.

Kiruna har tack vare LKAB alltid varit en internationell plats, men med tillkomsten av det spektakulära ishotellet i förorten Jukkasjärvi 1990 ökade de utländska turistströmmarna dramatiskt. LKAB:s järnmalmstillgångar fick plötsligt oväntad draghjälp i varumärkesbyggandet av snö, is och kyla, just det som en gång uppfattades som lokaliseringsproblem.

Runt om i världen har gamla gruvstäder antingen somnat in och förvandlats till spökstäder, eller har nya gruvor öppnats med bosättningar enligt fly in fly out-systemet. I Kiruna däremot ser man inget slut på malmkroppens utbredning under markytan. När staden gradvis måste flyttas flera kilometer bort från sprickbildningar kring gruvan dras i stället nya ambitiösa planer upp för ett fortsatt mönsterstadsbyggande. Då är det speciellt viktigt att de värden som redan finns i Kirunas varumärke beaktas.

Ur Företagshistoria 2013:3

Text: Lasse Brunnström är professor i designhistoria vid HDK − Högskolan för design och konsthantverk – i Göteborg.

Dela med dig av dina tankar