Ett ondskefullt geni

År 1900 tilldelades Martin Ekenberg det prestigefyllda Polhemspriset för ”undersökningar och experiment för att utröna möjligheten av en mekanisk fiskrensning”. Tio år senare avled han på Brixtonfängelset i England anklagad för mordförsök med en annan av sina många uppfinningar: världens första brevbomb.

Martin Ekenberg tillhörde kadern av snillrika tekniker som la grunden till en rad svenska storföretag under slutet av 1800-talet. Men trots att han var både idé- och initiativrik havererade hans projekt – och till sist också han själv.

Han var född 1870 och saknade formell utbildning. Ekenbergs gymnasiestudier var ofullständiga och efter någon enstaka termin som extraelev på KTH, där han läste kemi, tvingades han sluta där. Men han hade en extraordinär iakttagelseförmåga, ett fantastiskt minne och en minst sagt kreativ hjärna.

Skicklig uppfinnare, hånad doktor, misslyckad industrialist

År 1890 anställdes han på Gustaf de Lavals experimentverkstad. Där arbetade man med att försöka utveckla en emulsor, som skulle blanda fett i skummjölk, och en maskin, Laktokriten, avsedd att bestämma fetthalten i mjölk.

Martin Ekenberg utvecklade emulsorn till en maskin som raffinerade olja ur rovor, lin, ull, sill med mera och skapade en process för fettraffinering. Under långa perioder arbetade han utomlands med att lansera maskinen, bland annat i Wien, där han samtidigt följde undervisningen på Tekniska Högskolan, och i Königsberg. Där studerade han också på universitet, och 1893 doktorerade han med en avhandling om fettbestämning i mjölk. Men hans kolleger var inte imponerade, de ansåg att han saknade gedigna kunskaper och gav honom öknamnet Dr Humbug.

Året därpå, 1894, lade Separator ner sin kemiska verksamhet och Martin Ekenberg började i stället hos AB Lars Montén, som tillverkade såpa och stearinljus. På Ekenbergs initiativ byggde företaget en fabrik för att förverkliga en annan av hans idéer: att tillverka mjölksyra av vassle, en biprodukt vid osttillverkning, och sälja den som ersättning för ättika. Men tillverkningen blev ett fiasko – även om själva idén var framsynt. Det var första gången man i Sverige utnyttjade bakterier för jäsning i kommersiell skala.

Efter bakslaget med mjölksyran flyttade Martin Ekenberg 1896 till Göteborg och grundade AB Göteborgs Oljeraffinaderi. Det skulle rena och raffinera sillolja som lanserades som ersättning för smörjolja. Men silloljan luktade så illa att ingen ville använda den.

Flytande fiskfabriker

Parallellt med oljeprojektet lyckades Ekenberg intressera ett konsortium med bryggarkungen Melcher Lyckholm för ett mer storstilat företag: ångdrivna fiskefartyg som rensade och konserverade fisken ombord. Martin Ekenberg utvecklade en fiskrensningsmaskin – det var det arbetet som gav honom Polhemspriset – och en metod för konservering av fisken. Man bildade två bolag, AB Promotor, som ägde patenten till de nya maskinerna, och AB Gladus (Torsk) som svarade för tillverkningen.

Under tiden i Göteborg hade Ekenberg 1897 gift sig med den 18-åriga Bertha Nilsson, men hon avled överraskande redan året därpå. År 1899 gifte han sig på nytt, nu med den 21-åriga fransyskan Esther Châtelin.

Några år senare stod det klart att fiskprojektet var ett fiasko: Fiskefartyget blev försenat, något som Ekenberg skyllde på chefen för Lindholmens och Motala verkstäder, Johan Sjöholm, ”den förbaskade sjöormen” som han kallade honom. Samtidigt vek sillkonjunkturen. Och när allt till sist började fungera visade det sig att fiskekonserverna, som såldes i femkilosförpackningar, var för stora för detaljhandeln och för dyra för konsumenterna, som inte heller gillade smaken. År 1902 lades det storslagna projektet ner. Men grundidén var det inget fel på. Efter andra världskriget blev flytande fiskfabriker vanliga.

Martin Ekenberg var emellertid redan igång med ett nytt projekt, nu i Stockholm. År 1901 presenterade han Exsickatorn, en maskin för framställning av torrmjölk. Han försökte sälja den till Separator, som tackade nej. Då beslöt han att starta tillverkning på egen hand och bildade Martin Ekenberg AB. Bolaget byggde fabriker i Ystad och Eslöv, men även om det lyckades sälja ett antal maskiner var kostnaderna större än inkomsterna.

Samtidigt blev Martin Ekenberg på nytt änkling. Under hösten 1903 avled hans andra hustru, lika plötsligt och överraskande som den första.

År 1904 försökte Ekenberg sälja sitt torrmjölksmaskinföretag till ett konsortium som leddes av ingenjören Carl Lundström. Men han ville först rådgöra med vd:n för Centrifugalbolaget, Karl Lundin. Han förklarade att uppfinningen var storartad, men sa också att Lundström skulle se till att bli av med Martin Ekenberg, ”det är den största djävul som kan tänkas”.

Exploderande paket

Det blev ingen affär och två veckor senare, den 19 augusti 1904, fick Karl Lundin ett paket till sitt kontor på Hamngatan i Stockholm. När han öppnade det exploderade innehållet. De som satt i närheten kastades ur stolarna, glasrutorna i lokalen krossades och en dörr slets bort. Lundin skadades svårt, men överlevde. Polisens undersökning visade att paketet hade innehållit en låda ”laddad” med revolverpatroner och sprängmedel.

Karl Fredrik Lundin ansåg sig inte ha några fiender som kunde vilja skada honom. Och trots träget arbete fann polisen inget som kunde avslöja vem som hade skickat bomben. Martin Ekenberg var samtidigt igång med ett nytt projekt: avvattning av torv som skulle användas som bränsle i stället för stenkol. Han fick ett statligt bidrag på 20 000 kronor för att utveckla metoden och köpte en mosse i Småland. Men han led brist på pengar och för att avhjälpa det reste han under 1905 till England och startade The Ekenberg Milk Products Co.

Den 4 maj 1905 inträffade en ny paketexplosion, nu på postkontoret på Linnégatan i Stockholm. En anställd hade öppnat en försändelse som mottagaren, hovrättsnotarien Alfred Valentin, inte hade velat ta emot. Två posttjänstemän skadades svårt. Nu fann polisen spår som ledde till Tyskland, men de visade sig vara återvändsgränder. Paketbomberna förblev mysterier.

År 1906 bosatte sig Martin Ekenberg i London. Han köpte en herrgårdsliknande villa i förorten Clapham, inredde ett stort laboratorium i källaren och hyrde kontor på Victoria Street i centrala London. Han levde på stor fot, gav stora middagar för engelska affärsvänner och startade flera företag: Wet Carbonizing Co, Peat Fuel Co och Tecno-Chemical Laboratory.

Tre år senare, den 9 oktober 1909 inträffade en tredje paketexplosion. Den drabbade John Hammar, vd för Sveriges allmänna exportförening, som miste två fingrar på högra handen. Samma dag kom också ett explosivt paket till ”den förbaskade sjöormen” Johan Sjöholm, vd för Lindholmens och Motala verkstäder i Göteborg. Han var bortrest och paketet öppnades av hans son, Adrian Sjöholm. Den här gången gick emellertid den tråd som skulle utlösa sprängladdningen av när paketet öppnades.

Villospår ledde till honom själv

Polisens tekniska experter konstaterade senare, att ”bomberna [—] äro fullkomliga mästerstycken i fråga om tillverkning” och förklarade att de ”icke tillverkats i Sverige, utan förskriver sig från utlandet.”

I båda fallen fick mottagarna också brev som meddelade att de hade dömts av Socialdemokraternas domstol. Straffet skulle bestå av ”s. k. handfläkning efter Gustav Malmbergs system samt brännmärkning.” Breven var undertecknade ”Justus Felix, ordf.”

John Hammars brott bestod i att han ”systematiskt nedpressat arbetslöner”; John Sjöholm anklagades för att han ”avskedade nyligen en gammal hederlig arbetare för att anställa en strejkbrytare”. I paketet till John Hammar fanns också en del av en sida från den ungsocialistiska tidningenBrand. Men både Ungsocialisterna och Socialdemokraterna svor sig fria.

I samband med bomberna kom också handskrivna brev till olika tidningar. Och det var de som till sist avslöjade avsändaren. Flera tidningar återgav ett av breven i faksimil och överingenjör Alf Larsson, som hade arbetat med Martin Ekenberg både i de Lavals experimentverkstad och i torvprojektet, kände igen hans handstil och kontaktade polisen.

Den 12 oktober telegraferade den svenska polisen en begäran till Scotland Yard att Martin Ekenberg skulle häktas, och två dagar senare reste två svenska poliser till London. Men när de kom fram hade Martin Ekenberg lagt in sig på en anstalt för psykiskt sjuka. Där greps han och fördes till Brixtonfängelset.

I Clapham fann polisen bland annat ett mindre tryckeri, som använts till en del av breven till tidningarna, skrivmaskinen som avsändaren hade använt och en del av den sida ur tidningen Brand som legat i den bomb som hade skickats till John Hammar.

Medan en brittisk domstol arbetade med att fatta beslut om utlämning av Ekenberg granskade den svenska polisen de anknytningar som fanns mellan paketbombernas mottagare och Martin Ekenberg. Den fann att hovrättsnotarien Alfred Valentin hade arbetat som jurist och pressinformatör för Ekenberg och att John Hammar hade varnat sin bror för att satsa pengar i Ekenbergs fiskoljeprojekt.

Mördade båda sina hustrur?

Polisen började också titta närmare på omständigheterna kring Bertha och Esther Ekenbergs död. I båda fallen berättade hushållerskan respektive jungfrun att Martin Ekenberg själv hade gjort i ordning te till sin sina hustrur kvällen innan de avled.

Den 24 januari 1910 förklarade en brittisk domstol att Martin Ekenberg skulle utlämnas till Sverige. Den svenska polisen hoppades kunna bevisa att Martin Ekenberg inte bara var ansvarig för fyra mordförsök med paketbomber utan också hade mördat sina hustrur. Men Martin Ekenberg kom aldrig till Sverige. Den 6 februari hittades han död i sin fängelsecell. Läkarna förklarade att han hade dött en naturlig död, men polisen var övertygad om att han hade tagit gift. Den hittade emellertid inga bevis för det. Martin Ekenberg var uppenbarligen uppfinningsrik in i det sista.

Källor: Gustaf Lidbergs Geniet-Förbrytaren Martin Ekenberg (1919) och Börje Magnussons Dr Justus Felix alias Mr Martin Ekenberg i Tekniska Museets Årsbok Dædalus 56 (1987).

Dela med dig av dina tankar