Exklusivt samtal: Hur god kan kapitalisten vara, Ingvar Kamprad?

De goda kapitalisterna – finns dom? Och vad är de? Ingvar Kamprad, Sveriges mest kände företagsgrundare diskuterade år 2009 frågan med Bertil Torekull, f.d. chefredaktören på Svenska Dagbladet.

Mitt i lågkonjunkturen och avslöjandena om de kommersiella huliganer som hjälpte till att skapa bubblan på Wall Street, och därmed indirekt utlöste den världsomfattande finansiella krisen, har frågan rests på nytt: finns det egentligen någon god kapitalism?

Bygger inte all kapitalism på rätt obehagliga drivkrafter som egennytta, girighet och guldets ideliga förmerande, saker som definitionsmässigt tycks utesluta begrepp som godhet? Ligger det kanske i den obligatoriska tillväxten bara en ond dröm om monopol, denna den fria konkurrensens egen återvändsgränd som aldrig leder till något gott men till farliga fantasier om marknadsherravälde och ekonomisk övermakt? Just i detta skrivande ögonblick undrar världen paradoxalt nog om inte den forna uppstickaren Google, utan att någon riktigt noterat den flitiga entreprenörens små tyranniska steg, rentav håller på att etablera sig som dystopisk framtidsvision, en jättelik världshjärna som sitter inne med all jordens kunskap, kollar in fasaden på din villa likaväl som den länkar dig vidare in i sitt eget Ginnunga-arkiv, en böckernas och vetandets kolossalbuk som svalt allt men dolt det bak företagets ödmjuka, nu något dubbelbottnade, motto: ”Don’t be evil”. Fritt översatt ”gör ingen något ont”.

När gör kapitalisten gott, när ont?

Ett sommardygn i ett regntungt Småland med omväxlande gösfiske, kantarellplock och goda måltider samtalar jag i timmar med Ingvar Kamprad om detta med ”god kapitalism”, ett ämne han ”grubblat mycket över”. Han var en gång femåringen som frankt förklarade för sin moster att han skulle bli ”en ny Kreuger” när han blev stor … I dag kan han betrakta resans facit: IKEA spänner kring klotet med sina cirka 300 varuhus i 39 länder; 130 000 medarbetare försöker idogt övertyga hundratals miljoner kunder om företagets målsättning att sälja vackra, bra möbler till ett så lågt pris att det passar ”de många människorna”.

I de tre sista orden – ”de många människorna” – ska IKEAs kapitalistiska och moraliska idé samförvaltas; har företaget inte de mångas tillit är det början till slutet.”

Det som håller mig gående är en känsla att i en bredare bemärkelse delta i ett gigantiskt demokratiseringsprojekt, fast ett helt annat än det man normalt talar om … Därför blir jag så besviken då vi … satsar på felaktiga produkter … det känns som om det var mitt fel fastän vi numera är så många om det. Att tillhandahålla bra och vackra vardagsvaror som många kan köpa tycks mig ha med jordnära demokrati att skaffa.

Så exakt uttrycker han sig i Historien om IKEA i kapitlet ”Drömmen om den gode kapitalisten”. Det ringer ett frågetecken efter ett sådant uttalande: Har vackra billiga möbler med god kapitalism att göra? Och den 83-årige möbelhandlaren vill inte bli missuppfattad:

– Jag säger inte att kapitalisten är beundransvärd – innerst inne är han alltid ute efter att göra en bra affär. Men resultatet av hans insats kan bli ett lyft för både medarbetare och kunder. Jag vill gå så långt som att säga att det enda som kan skänka de många människorna en god standard är utbredd företagsamhet, det vill säga entreprenörer besatta av tanken att tillgodose en marknad.

Underförstått: god kapitalism existerar inte utan att företaget lyckas vinstmässigt. Äventyret Polen är ett historiskt men ännu levande exempel på vad Kamprad menar: IKEA drevs i början på 60-talet till det då kommunistiska landet av det dystra skälet att svensk möbelhandel inlett en bojkott av uppkomlingen från Älmhult – man tålde inte en prissänkare och hotade därför fabriker som levererade till denne. Den frie företagaren från demokratin Sverige fick söka sig till ett totalitärt land med idel statsägda eller kollektivägda företag för att trygga sin försörjning av möbler som sedan skulle säljas i samma fria Sverige, och då till ett så lågt pris att det ytterligare utmanade den konventionella fackhandeln och tvang den att börja tänka om … Men mer än så: för Polen inleddes en ny era.

– Den första tiden sysslade vi med avancerad smuggling. Vi förde i hemlighet ut maskiner och reservdelar för att hjälpligt reparera en nedsliten industri i detta då urfattiga land med dess stolta möbeltradition. Vi kom till miljöfarliga fabriker och hjälpte dem att satsa nytt. Behoven var skriande på alla områden – de stackars kontoristerna fick skriva fakturan tolv gånger för att de inte kunde ta kopior … Vi gav dem kalkerpapper. Det saknades muttrar, skruvnycklar, allt.

God kapitalism eller ej – IKEAs insats för att återuppbygga polsk möbelindustri har prisats av presidenten själv. Vad som började som en order på 70 000 kronor till en okänd småländsk postorderfirma är i dag en polsk möbelexport på mellan fyra och fem miljarder. IKEA har dessutom sju varuhus på plats och flera fabriker.

”God kapitalism” låter sig ändå inte beskrivas enbart med sådana exempel som senare upprepats i utvecklingsländer som Kina, Indien och Vietnam. Allmänheten väntar sig något annat – nämligen att kapitalisten ska göra gott i den barmhärtige samaritens anda, bokstavligen hjälpa de lidande. Kort sagt: miljardärerna ska öppna den egna börsen.

Så länge jag talat med IKEAs grundare har han skyggat för att säga något som kan tolkas som skryt. Därför kan man få gå bakvägen för att få reda på sanningen eller delar av den. Jag tar mig på hemvägen en sväng i varuhuset i Älmhult och stannar av en slump på belysningsavdelningen framför en bordslampa kallad Sunnan, pris 199 kronor. Den drivs med solceller, inget nytt i det men textplakatet ovanför är nära nog en politisk pamflett:

”Visste du”, frågar texten, ”att när solen går ner i många fattiga länder kan inte barnen läsa sina läxor för de har inget ljus? Därför ger IKEA en lampa till Unicef för varje lampa du köper. Så kan flera fattiga barn läsa sina läxor.”

Bakom ligger en mångbottnad historia. IKEA har under åren – förvisso icke utan interna kontroverser – byggt upp ett långtgående samarbete med främst FN:s barnfond Unicef. Företaget köper experter från organisationen som sedan utför konkreta insatser i u-länderna, mot barnarbete och, ja, alltid för barnens bästa (som med Sunnan-lampan). Det är i dag en inofficiell hemlighet, som Ingvar Kamprad inte vidrör i vårt samtal, att IKEA är den största enskilda givaren till barnfonden. Samarbetets konstruktion gör att företaget på plats i verkligheten självt kan konstatera att pengarna kommer till direkt nytta till dem som har de största behoven – och att det sker utan byråkratiskt spill.

Inget att skräppa med

Så kan god kapitalism verka i det tysta, vilket passar grundaren. Han talar inte alltför högt ens om företagets intensiva miljöarbete – det är så lätt att göra fel även om man ansträngt sig till det yttersta. Det dyker plötsligt upp en undersökning om något kemiskt farligt ämne och så får man börja om från början igen. Därför hör man inte så mycket om IKEAs satsning på att ta tillvara skräpskog som annars bara skulle eldas upp men som i stället kan förädlas i träfiberplattor. Alltför lite tycker jag man hör om hur en ny förpackningslogistik mer än halverat bränslekostnaderna i vissa utsläppsrika möbeltransporter. Därför pratas det föga om varuhus värmda med solkraft etc. Miljöarbetet ska vara självklart, inget att ”skräppa med”, god kapitalism ska uppträda föredömligt i allt. ”Jag har alltid ogillat djungelkapitalismen”, säger Ingvar Kamprad.

Men begreppet ”god kapitalism” kan problematiseras mer än så. Man gör exempelvis skillnad på det kapitalistiska företaget i sig och på kapitalisten som individ. Framstående amerikanska industrialister åstadkommer rubriker med sina donationer till välgörenhet. Bill Gates och hans hustrus satsningar mot HIV-epidemin är välbekanta, och Gates åker världen runt och lyfter doktorshattar med den äran. Kamprad förringar inte betydelsen av dessa skänkta förmögenheter men påpekar stillsamt att lagstiftningen i USA skiljer sig från Europas. I USA kan mecenaten låna tillbaka sina donationer mot god ränta och kapitalet arbetar alltså så att säga dubbelt till både företagets och mottagarnas glädje.

I Europa är välgörenhetsstiftelserna – inklusive IKEAs egen i Holland – omgärdade av närmast rigida regler. Först efter rader av överklaganden i olika instanser har Stichting INGKA Foundation (stiftelse grundad 1982) nyligen fått tillstånd att vidga ramen för den välgörenhet som från början fokuserade på framsteg inom arkitektur och design, men som nu kan innefatta olika aktioner i u-länder och då särskilt för barnens bästa.

Så formuläret för ”god kapitalism” är inte hugget i sten. Innebörden skiftar. Jag tänker på det när jag kör förbi lanthandeln i Agunnaryd. Det var till överförmyndaren i denna hemsocken som ”IK”, 17 år gammal, vände sig 1943 för att få lov att starta sitt eget företag ”Ingvar Kamprad Elmtaryd Agunnaryd”, med de sedan världsberömda initialerna. Häromåret skänkte bygdens son en halv miljon av egna pengar till en grundplåt som gjorde det möjligt för folk i trakten att, med lika mycket egna slantar, få nytt liv i den hotade lanthandeln.

Stor glädje tills två stormar anlände, Gudrun och Per. Båda slog ut elnätet under lång tid, dränkte varor för stora belopp i frysdiskarna och släckte ned bensinpumparna, alltsammans nog för att knäcka en liten tapper lanthandlare och orsaka elände för kunder och pendlare.

Men undrens tid är icke förbi: i dag har lanthandeln i Agunnaryd ett dieseldrivet elverk som kör igång så snart en ny katastrof tänker kasta sig över socknen, frysarna funkar direkt, bensin och etanol kan fylla tankarna. Elverket kostade en bra slant. Vem betalade? Gissa två gånger. Den gode kapitalisten. Fast det är förstås bra om han är född på en plats nära dig.

Ur Företagshistoria 2009:4

Text: Bertil Torekull är f.d. chefredaktör för Svenska Dagbladet och Östgöta Correspondenten, grundare av Dagens Industri och författare till boken ”Historien om IKEA”.

Dela med dig av dina tankar