Familjeföretag i storindustrin

Den svenska näringslivshistorien innehåller en mångfald exempel på familjer som etablerat och drivit framgångsrika företag under flera generationer. Ett av de mer kända exemplen är naturligtvis släkten Wallenberg, som från starten av Stockholms Enskilda bank på 1850-talet spelade en viktig roll för bankväsendets och företags utveckling. Men vid sidan av denna dominanta familj fanns flera andra som spelade en långsiktigt viktig roll.

Alfred Chandler, professor i ekonomisk historia vid Harvard Business School, menar i sin bok Scale and Scope att den brittiska industrins koppling till familjeägande hämmade omvandling och nytänkande under slutet av 1800-talet. Familjerna hade varit viktiga för utvecklingen under industrialiseringens tidiga skede, men under den andra industriella revolutionen kring sekelskiftet 1900 behövdes ett nytänkande både organisatoriskt och verksamhetsmässigt, och detta behov tillgodosågs bäst av ledningsstyrda storföretag.

Kapitalstarka familjer

Familjeföretagandet hade varit viktigt även i den svenska industrialiseringen. Kapitalstarka familjer låg bakom tillkomsten av exportsågarna längs Norrlandskusten och dominerade även järnbruken i Bergslagen. Men den utvecklade storskaligheten och de omfattande investeringsbehoven i nya tekniker – till exempel götstålsprocesser – och kombinationen av sågverk och pappersmasseindustrier, hade gjort det svårare för enskilda familjer att behålla kontrollen över sina firmor. Flera av dessa företag bolagiserades, ägandet spreds och kontrollen gled gradvis över till företagens ledning, medan ägarnas makt begränsades till de stora strategiska besluten. Men det fanns undantag, till exempel släkten Kempe som höll fast vid både ägandet och kontrollen av Mo & Domsjö fram till 1990-talet och där Carl Kempes insatser under mellankrigstiden och decennierna därefter bidrog till att omvandla det traditionella företaget till en modern skogsindustri.

Familjeföretagandet i Sverige har alltid varit viktigt vid etablerandet av nya verksamheter. Även mellankrigstidens företagsetableringar var nära kopplade till familjer. I de flesta fall handlade det om små företag som inte hade som målsättning att bli stora, utan snarare utgöra grunden för ett mindre antal personers försörjning. Även under de senaste åttio–nittio åren har det bildats familjeföretag som idag är globala koncerner men som behållit en stark familjekontroll av verksamheten, till exempel IKEA (bildat 1943), Lundbergsföretagen (bildat 1944) och H&M (bildat 1947). Genom en snabb blick på historien går det också att identifiera dryga tiotalet släkter som redan på 1800-talet etablerade sig som ägare i vad som blivit storindustrier och som ännu i början av 2000-talet spelade en viktig roll inom sina respektive branscher. Bland dessa återfinns bland annat släkterna Bonnier, Johnson och Söderberg.

Bonniers

Adolf Bonnier flyttade från Köpenhamn för att grunda boklådor i Göteborg 1827 och Stockholm 1832. Denna verksamhet kompletterades 1834 med ett bokförlag, som redan från starten visade goda ekonomiska resultat. Under 1800-talet växte Bonniersläktens betydelse på den svenska mediemarknaden, men det var framför allt under 1900-talets första decennier som deras position blev riktigt stark, bland annat tack vare ägandet i Dagens Nyheter och övertagandet av tidskriftsförlaget Åhlén och Åkerlund. Mellankrigstidens ekonomiska kriser hade mycket begränsad effekt på koncernen. Delvis berodde detta på att koncernen till stor del var egenfinansierad, men också på att medierörelsen inte var särskilt kapitalkrävande.

Johnsons

Axel Johnson startade på 1870-talet ett handelshus, men blev framför allt känd genom tillkomsten av rederiet Nordstjernan 1890. Med överskotten från verksamheten förvärvades aktiemajoriteten i Avesta Jernverk 1905. Axel Johnson ledde koncernen fram till sin död 1915 då hans söner tog över verksamheten, och därefter blev Axel Ax:son Johnson den dominerande ägaren till handelshuset, rederiet och järnverket. Under deflationskrisen drabbades såväl rederiet som järnbruket av ekonomiska problem, men tack vare liten belåning kunde koncernen drivas vidare, och under mellankrigstiden gjordes stora vinster framför allt inom rederirörelsen.

Söderberg

Även släkten Söderberg hade sin företagsmässiga grund i handelsverksamhet. På 1860-talet bildades Handelshuset Söderberg & Haak som bedrev handel med stål. Företaget utnyttjade de förbättrade transportmöjligheterna under senare delen av 1800-talet och den stegrade efterfrågan på stål som följde på industrialiseringen och järnvägarnas utbyggnad. Med kapital från handelsrörelsen var det även möjligt att förvärva aktieposter i flera företag i Bergslagen. Släktens ägarintressen samlades efter andra världskriget i investmentbolaget Ratos.

Dessa tre ägarsläkter var samtliga representanter för Stockholmskapitalet och hade ursprungligen etablerat sig inom verksamheter där kapitalbehovet inte var så stort. Varken bokhandel och bokförlag eller grosshandelsverksamhet krävde några omfattande investeringar och kunde därför startas även av personer med begränsade resurser. Vad som gjorde dessa familjer ovanliga var deras starka långsiktiga överlevnadskraft som företagare. Detta förklaras av en sällsynt förmåga till långsiktigt tänkande kombinerad med öppenhet för nya idéer och en strategi där familjekoncernernas utveckling framför allt grundades på det egna kapitalet och inte på krediter. Denna utvecklingsstrategi skiljer sig påtagligt från hur en annan av mellankrigstidens viktiga svenska entreprenörer – Ivar Kreuger – agerade för att skapa en global verksamhet med stor marknadskontroll.

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.