Familjen Nobel drev Rysslands största företag

Familjen Nobel intar en särskild plats i Rysslands näringslivshistoria. Tre generationer Nobel – från första hälften av 1800-talet och ända fram till 1918 – hade sin verksamhet i Ryssland. Pappa Emanuel, sönerna Ludvig, Alfred och Robert samt Ludvigs söner Karl och Emanuel spelade en mycket framträdande roll inte bara för grundandet och utvecklingen av Rysslands industri i allmänhet utan också för Rysslands försvarsindustri.

Familjen Nobel var en unik företeelse, inte bara i Ryssland, och deras verksamhet påverkade i mångt och mycket människors syn på krig och fred, humanism och införandet av innovationer som kom att ändra många människors tillvaro. Tidskriften Forbes publicerade i ett specialnummer en lista över de 100 rikaste entreprenörerna i det ryska imperiet, och först på denna lista hamnade familjen Nobel, vars tillgångar uppgick till mer än 60 miljoner rubel.

Minor gav flytt till S:t Petersburg

År 1837 började Emanuel Nobel att skriva till ryska militära myndigheter och föreslå att man borde börja tillverka land- och sjöminor. På inbjudan av den ryska regeringen reste Nobel till S:t Petersburg där han för furst Michail Pavlovitj Romanov demonstrerade hur hans egenkonstruerade minor verkade. Furstens beslut blev positivt – Nobel tilldelades 25 000 rubel för att utveckla produktionen.  Kort därefter tilläts han att skapa ett gjuteri för tillverkning av vapen, inklusive handelsvapen  i S:t Petersburg. Detta företag, som bildades 1846 på den västra stranden av Neva, bredvid Samsonbron (nuvarande Frihetens bro) var beläget på Peterburgsidan av staden (som från 1914 kallades Petrogradsidan) och fick namnet “Gjuteri och Mekanisk Verkstad. Emanuel Nobel och Söner”. Pengarna möjliggjorde för Nobel att flytta sin familj till ett eget hus i S:t Petersburg i oktober 1842.

Gjuteriet och verkstaden utvecklades snabbt till en stor fabrik med flera gjuterilinjer, plåtslageri, pressar och ångdrivna pressar och valsverk. I fabriken tillverkades såväl verktygsmaskiner och ångmaskiner som diverse utrustning, t.ex. rör för central uppvärmning. Sådana hade tidigare inte tillverkats i Ryssland.

Nobels barn fick en grundlig utbildning och kunskapsbas i kemi, fysik och matematik under ledning av utmärkta lärare. Två av deras lärare vet vi namnen på: i språk och historia undervisades de av B. Lare Santesson, och i naturämnen av den kände kemisten professor N.N. Zinin, som sedermera blev ledamot av S:t Petersburgs vetenskapsakademi.

Emanuels uppgång och fall

Nobels fabrik fick stora militära beställningar, som gevär och kanoner. Då tsaren misstänkte att Englands flotta skulle anfalla ön Kronstadt fick Nobel uppdraget att konstruera, tillverka och utplacera undervattensminor i Finska viken. År 1853 fick han en utökad order av minor men också en brådskande order på ett stort parti ångmaskiner till den ryska flottan. Nobel lät bygga 11 ångmaskiner med effekt på mellan 200 och 500 hästkrafter på sin fabrik.  Dessa kom att driva krigsfartyg som Vol, Gangut och Retvizan.

Men Ryssland förlorade kriget. Fred slöts och den nya regeringen bröt alla tidigare ingångna avtal och kontrakt, med följden att Nobels fabrik blev helt utan orderstock. Företaget gick i konkurs och Emanuel Nobel blev utblottad. År 1859 återvände han med sin fru och yngsta son Emil till Sverige.

Ny generation, nytt försök

De tre sönerna Robert, Ludvig och Alfred stannade dock i S:t Petersburg. År 1870 köpte Ludvig Nobel tillbaka den av fadern grundade fabriken ur konkursboet och grundade där maskintillverkningsföretaget Ludvig Nobel (sedermera Russkij Diesel). Denna fabrik, som kallades ”Mekaniska Fabriken”,  kom att utföra allehanda beställningar – såväl militära (tillverkning av gevär, granater, minor, hylsor och kanonlavetter) som civila (maskiner och utrustning). Tre år av idogt arbete krävdes för att bygga denna mekaniska fabrik, som var kapabel att utföra de mest komplicerade order under mycket hård konkurrens med andra tillverkare.

Det är värt att påpeka att man på den ”Mekaniska Fabriken” inte bara tillverkade maskiner och utrustning utan även utarbetade teknologi, och utbildade personal som sedan kom att utgöra grunden för såväl helt nya fabriker som utökade fabriksenheter. Till exempel tillverkades på den mekaniska fabriken Ludvig Nobel en unik och skräddarsydd utrustning för Izjevskfabriken där man under 1870-talet hade börjat tillverka ett gevär enligt Berdanoks teknologi (Berdanok). Därefter skickades de bästa ingenjörerna, mekanikerna och arbetsledarna från Nobels fabrik till Izjevsk där de sattes att utbilda lokal personal vid nyckelavdelningarna.

Ludvig Nobels verksamhet inom artilleriområdet utgör ett särskilt kapitel i den ryska mekaniska historien. Företaget blev mer och mer högteknologiskt. Bröderna Nobel behängdes med ordnar och medaljer – men redan flera år tidigare vågade bröderna fatta ett viktigt beslut som kom att få en avgörande betydelse för deras vidare öden …

Robert Nobel skickades år 1873 till Kaukasus för att utröna om man kunde köpa virke av valnötsträ där. På plats, i närheten av den lilla byn Baku, såg han hur bäckar av mörk, fet olja trängde rakt upp ur jorden. Robert förstod direkt vilken rikedom trakten förfogade över!

Branobel grundas

Den 31 augusti 1878 skickade Ludvig Nobel en förfrågan till finansministeriet om att upprätta ett aktiebolag med namnet Tovarisjtjestvo neftianogo proizvodstva bratiev Nobel (på svenska och i förkortning: Branobel). Vid denna tid realiserades nästan allt som hade initierats av Ludvig Nobel: den första oljeledningen, den allra första oljetankern Zoroastr (som för övrigt byggdes i Sverige enligt ritningar av Ludvig Nobel själv) för transport av oljeprodukter samt ett stort antal oljeterminaler. Investeringarna i allt detta uppgick till en miljon rubel, men för att fullfölja investeringsprogrammet och nå ut till världsmarknaden, och för att konkurrera med den amerikanska bensinen, krävdes ytterligare medel. Därför fick aktiebolaget ett aktiekapital på hela 3 miljoner rubel.

Oljeimperiet som bildades av Nobel kom att få en monopolliknande ställning på de inhemska marknaderna i Ryssland och Europa: lejonparten av alla oljeterminaler under 1880- och 1890-talen tillhörde Nobel. Detta gav dem möjlighet att sätta ett förnuftigt pris på oljan.

Branobels verksamhet visade vad man kan åstadkomma med uppfinningsrikedom, idogt arbete och ivrigt arbetande medarbetare som endast hade ett mål i sikte – att vara först i allt och överallt. Branobel kontrollerade fabriker för tillverkning av kärror och cisterner för transport av oljeprodukter, reparationsverkstäder och depåer, skapade ett stort distributionsnät i alla större ryska städer, i synnerhet kring Volga.

Sönerna tar över

Efter att Ludvig Nobel hade dött lyckades hans söner Karl och Emanuel, som i sin praktiska verksamhet hela tiden hade vägletts av sin far, att fortsatt framgångsrikt omvandla allt nytt inom vetenskap och teknik till de mest effektiva, praktiska tillämpningar inom produktion.

Karl Nobel (1862–1893), föddes i S:t Petersburg och fick där en ypperlig utbildning i hemmet, varefter han studerade maskinbyggnad i England, Amerika och Tyskland. Han var ingenjör till yrket och en av de första i Ryssland som började uppmärksamma inte bara fotogendrivna motorer, utan även den svenske ingenjören Gustaf de Lavals (1845–1913) separatorer som snart började tillverkas på Nobels fabrik. För att effektivt kunna distribuera separatorerna till ryska jordbruk bildades bolaget “Alfred Nobel”. Detta ledde till att Alfa Laval-separatorerna bara i västra Sibirien uppnådde en marknadsandel på 90 %.

Karl Nobel dog den 28 november 1893. Efter hans alltför tidiga bortgång övergick kontrollen av Ludvig Nobel och Branobel till brodern Emanuel Ludvigovitj. Denne föddes i S:t Petersburg och fick sin första utbildning i den lokala Heliga Anna-skolan och därefter i en polyteknisk skola i Berlin, varefter han avslutade med en teknisk högskoleutbildning i Stockholm. År 1889 antog han ryskt medborgarskap. Emanuel Ludvigovitj Nobel kom att bli en av de mest betydande personerna i Rysslands finans- och industrivärld.

Vid denna tid hade Branobel utvecklats till ett mycket stort, och betydande vertikalt integrerat oljebolag med verksamhet inte bara i Ryssland utan även i Eurasien. Tack vare Emanuels organisatoriska talanger var bolaget år 1901 världens största oljeproducent. Man började bygga bensinstationer vid vilka bensin för första gången såldes till ett fast pris.

Dieselmotorer och skeppsbyggen

Då Emanuel på sin fars fabrik hade tillgång till ett stort tekniskt kunnande för att realisera sina idéer, insåg han snart potentialen för dieselmotorn i Ryssland, landet som hade så stora oljereserver, raffinaderier samt transportmöjligheter som han dessutom själv förfogade över. År 1897 inledde Emanuel förhandlingar med Diesel själv. Kort därefter fattade han ett ovanligt beslut – att bilda ett gemensamt bolag med säte i Tyskland för distribution av dieselmotorerna i Ryssland. Den 14 februari 1898 möttes Emanuel Nobel och Robert Diesel på hotell Pallas i Berlin och kom överens om att bilda ett sådant bolag.

Den motor som blev resultatet kom att bli en prototyp för alla dieselmotorer i Ryssland. Den allra första producerades 1899 på fabriken Ludvig Nobel i S:t Petersburg.

År 1903 fick maskinbyggnadsfabriken i Kolomensk rätten att tillverka dieselmotorer i Ryssland, därefter ett gjuteri i Riga, sedan fartygsvarvet i Nikolaevsk och 1911 stålverket Sormovo utanför Nizjnij Novgorod vid Volga.

Fabriken Ludvig Nobel blev först i Ryssland med att förse fartyg med dieselmotorer. Pråmarna Vandal och Sarmat var först med att utrustas med dieselmotorer. Det första motorfartyget blev snart byggt och kom att bli en katalysator för en helt ny fartygsindustri. År 1907 byggdes den första reversibla dieselmotorn, och 1913 var 14 fartyg utrustade med sådana dieselmotorer. År 1908 utfördes försök vid Nobelfabriken med den allra första reversibla fyrtaktsdieseln. Denna motor kom att driva kanonbåtarna Kare och Ardagan.

Emanuel Nobels förtjänster inom skeppsbyggnadsområdet kom att uppmärksammas inte bara under tsartiden utan även under de första åren av den nya makten, Sovjetunionen.  Härvid underströks att Nobelfabriken ”förfogade över en teknologi som inte var sämre än utländsk utan i många fall bättre”. Därför kom Nobel att bilda grunden för produktion av dieselmotorer i Sovjetunionen.

Minnet vårdas

I Ryssland minns och vördar man dynastin Nobel. Det anordnas internationella konferenser i Moskva, Jaroslavl och S:t Petersburg. Ett antal gator i flera städer bär namn efter Nobel. Grundstenen till ett minnesmärke över Nobel är lagd i staden Rybinsk. Ludvig Nobel-priset är sedan 2004 återinstiftat och ett flertal böcker har getts ut och ges ut om historien om Nobeldynastin i Ryssland.

Författare: Anatolij Fjodorovitj Sergejev

Anatolij Fjodorovitj Sergejev är ek.lic., professor och författare till böckerna “Nobel för Ryssland – Ryssland för Nobel” (2003), “Nobel mellan krig och fred” (2011), samt ett flertal artiklar i ämnet. Översättning: Per Lundberg.

Dela med dig av dina tankar