En höstdag 1835 steg en 15-årig danskjudisk pojke, Albert Bonnier, i land på Riddarholmen i Stockholm med 8 skilling banco på fickan. Han var utsänd av sin far att hjälpa sin bror med en bokhandel som denne hade startat några år tidigare.
Alberts far, Gerhard Bonnier (1778–1862), hade vid sekelskiftet flyttat från Dresden till Köpenhamn. Efter att först ha försörjt sig som lärare i franska, startade han 1804 ett lånebibliotek. Verksamheten utvidgades snabbt till att omfatta bokförlag, bokhandel, boktryckeri och en dagstidning. Äldste sonen Adolf Bonnier skickades över till Sverige där han etablerade boklådor i Göteborg och Stockholm.
Bröder med skiftande framgångar
Albert Bonnier (1820–1900) visade sig vara en driftig ung man som parallellt med sitt arbete i bokhandeln på Norrbrobasaren startade ett eget förlag 1837 genom att ge ut en liten pamflett, Bevis att Napoleon aldrig existerat. Han började efter några år att relativt långsamt och försiktigt bygga upp sitt förlag genom att i huvudsak ge ut fackböcker. Sedan han 1856 köpt Hörbergska tryckeriet fick han en stabilare grund för sin verksamhet och kunde utvidga firman. En säker inkomstkälla blev Sveriges Handelskalender som utkom med sin första årgång 1859.
Den äldre brodern Adolf Bonnier (1806–1867) startade 1834 ett bokförlag, som snabbt nådde stora framgångar och som på 1850- talet kom att höra till Sveriges största förlag. Albert betecknade vid den här tiden sitt förlag som ”en liten julle” jämförd med Adolfs ”förlagsskepp”. När Adolf gick ur tiden 1867 visade sig dock hans firma vara konkursmässig. Albert lyckades dock rekonstruera förlaget som drevs vidare i en alltmer begränsad omfattning av Adolfs son Isidor fram till dess att det 1904 förvärvades av firma Albert Bonnier.
Adolfs och Alberts yngre bror David Felix Bonnier (1822–1881) flyttade 1843, efter några år i Stockholm, till Göteborg för att överta ansvaret för Adolfs bokhandel. Han kom att bli kvar i Göteborg livet ut. Där drev han ett mindre förlag och grundade 1859 Göteborgs-Posten som han några år var huvudredaktör för innan han sålde tidningen 1872. Hans sista år förmörkades av ekonomiska problem och sjukdom.
Medan bröderna brottades med problem i sina respektive rörelser växte Albert Bonniers förlag. Till förlaget knöts flera av de främsta författarna, som Zacharias Topelius och Viktor Rydberg. Genom sonen Karl Otto Bonniers (1856–1941) inträde i förlaget 1880 förstärktes positionen som ledande skönlitterärt förlag. August Strindberg gav periodvis ut sina verk på förlaget. Nästan alla nittiotalister, med Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam i spetsen, sökte sig till förlaget. Den icke-skönlitterära förlagsdelen såsom handböcker och reseskildringar var fortfarande omfattande och gav en fast grund för den mer riskabla skönlitterära utgivningen. När Albert Bonnier dog 1900 efterlämnade han en väl etablerad firma och en förmögenhet på 3,5 miljoner kronor (nära 200 miljoner kronor i dagens penningvärde).
De tre barnen Jenny, Karl Otto och Eva delade lika på arvet, medan Karl Otto ensam övertog och drev firman vidare. Han slussade så fort det gick in sina söner, Tor, Åke och Kaj i verksamheten, först som medhjälpare och när de fyllde 30 år som delägare.
För Albert Bonnier startade allt med utgivningen av pamfletten ”Bevis att Napoleon aldrig existerat”,1837. Bild från Albert Bonniers förlag
Dominans på den allmänlitterära marknaden Firman leddes kollegialt av delägarna även om de kom att få lite skilda ansvarsområden. Tor Bonnier (1883–1976) blev i praktiken faderns närmaste man och fick tidigt ta förläggaransvar för sin generation av författare, tiotalisterna, med Hjalmar Bergman och Elin Wägner i spetsen. På brodern Åke Bonniers (1886–1979) lott föll framför allt tidskriftsutgivningen, översättningslitteraturen och de illustrerade verken. När Bonniers 1929 förvärvade det mycket stora veckotidningsförlaget Åhlén & Åkerlund övergick han helt till tidskriftssidan. Den yngste brodern Kaj Bonnier (1901–1970) fick under 1930-talet successivt ta över kontakterna med sina jämnåriga författare, som Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson och Harry Martinson.
Förläggarna talade gärna om att de långsiktigt ”odlade” författarskap. Ett exempel på hur lång tid det kunde ta är Pär Lagerkvists författarbana. Han gav ut sitt första verk på Bonniers 1914. Fjorton år senare konstaterade förlaget att samtliga hans fjorton böcker gått med förlust med undantag för Gäst hos verkligheten. Det stora publika genombrottet kom först 1950, 36 år efter första boken på Bonniers, då Barabbas såldes i 40 000 exemplar. Sedan han fått Nobelpriset 1951 gick boken ut i ytterligare 50 000 exemplar, innan det var dags för billighetsutgåvor, samtidigt som den översattes till 30 språk.
Bonniers byggde med tiden upp ett vitt förgrenat kontaktnät på det litterära fältet som man kunde utnyttja till att knyta lovande författare till sig. Thorsten Jonssons väg till posten som kulturchef på Dagens Nyheter kan tas som ett typexempel på hur en litterär karriär kunde formas med Bonniers stöd. Han debuterade på förlaget som 22-åring med en diktsamling. Fem år senare, 1937, inledde han sin bana som översättare åt förlaget av författare som Ernest Hemingway och John Steinbeck. Året därpå anställdes han i Bonniers konversationslexikons redaktion. Han blev god vän med Gerard Bonnier och togs 1941 in i den litterära tidskriften Horisonts redaktion. På Bonniers initiativ handplockades han 1943 till posten som Dagens Nyheters korrespondent i New York för att tre år senare återigen efter Tor Bonniers ingripande bli kulturchef på tidningen. Efter hemkomsten valdes han in som ledamot i styrelsen för Albert Bonniers stipendiefond för svenska författare. Hans bana bröts i förtid 1950 då han avled endast fyrtio år gammal.
Bonniers kom att få en utomordentligt stark ställning på det skönlitterära fältet. Av de författare som debuterade 1909–1954 och som uppmärksammats i standardverket Den svenska litteraturen, gav tre av fyra ut minst ett verk på förlaget. Trots den starka positionen på bokmarknaden gick bokförlaget under 1940-talet med förluster, som täcktes genom bidrag från det mycket lönsamma veckotidningsförlaget Åhlén & Åkerlund.
Karl Otto och Lisen Bonnier med barnen (från vänster), Gert, Greta, Åke, Elin och Tor. Ca 1890-talet.
Brytning och expansion
Karl Otto Bonnier och hans söner såg sig som bärare av en stark kulturell tradition och fann det därför naturligt att vinster från familjens övriga verksamhet i viss utsträckning subventionerade utgivningen av värdefull litteratur. I början av 1950-talet ställde emellertid några av de yngre delägarna, som var verksamma på Åhlén & Åkerlund, krav på att bokutgivningen inte skulle ha någon särställning utan att den skulle underkastas samma lönsamhetskrav som familjens övriga verksamhet.
I den heta diskussionen inom familjen menade Åke Bonnier att man skulle låta ”Albert Bonniers Förlag gå med förlust (inom rimliga gränser) och låt…[Åhlén & Åkerlund]… betala denna förlust medvetet, kallblodigt och planmässigt!” Hans brorson Albert Bonnier jr (1907–1989), sedan 1940 vd för Åhlén & Åkerlund, svarade att om inte bokförlaget kunde ”drivas som affär bör det läggas ner och av dess mobilier må bildas ett museum, vars intendent och lokaliteter så långt de vinstgivande företagen ha råd, bör betalas av dessa”. Konflikten löstes genom att Kaj Bonnier och hans barn lämnade koncernen 1953 men behöll sitt ägande i Dagens Nyheter och Expressen. Åke Bonniers son Gerard Bonnier (1917– 1987) tillträdde som vd för Albert Bonniers förlag.
En ny era inleddes för det mer än hundraåriga familjeföretaget. Bokförlagsverksamheten utvidgades successivt med bokklubbar, nya förlag, förvärv av en rad utländska förlag, nätbokhandel etc. Samtidigt växte hela rörelsen ut till en multinationell mediekoncern, Bonnier AB, som 2013 omsatte nära 26,7 miljarder kronor, varav bokverksamheten stod för 6,3 miljarder kronor.
En av Bonniers egna lastbilar.
Ur Företagshistoria 2014:3
Text: Staffan Sundin
Dela med dig av dina tankar