Farbror Josef

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1949:8-9.

När jag hade uppnått myndig ålder, sade konsulinnan Sachs en dag till mig:

Egentligen förstår jag icke varför Du, gamla människan, kallar mig för tant. Jag tycker vi kan lägga bort titlarna, icke sant Josef.

Det kan Du göra som Du vill”, sva­rade Josef Sachs, och tillade med en glimt i ögat: Mig får hon allt kalla farbror ända tills hon förlovar sig.

Eftersom jag aldrig har uppfyllt det av honom satta villkoret, förblev Far­bror Josef för alltid ”Farbror Josef” för mig. I början var detta ett tilltalsord som alla andra, så småningom blev det ett begrepp, en symbol representerande den man jag vördade och aktade mer än de allra flesta, den varmt avhållne och beundrade chefen, den trognaste och bäste vännen.

Den första tiden av mitt arbete på NK var han närmast en skräckgestalt för mig. ”Om Du tror att Du har några fördelar av att Du bär namnet Sachs så misstar Du Dig” var bland de första orden han yttrade till nykomlingen, ”tvärtom, jag har all­tid stora pretentioner på folk, men ännu större på dem som till­hör familjen.” Eller första diktamen! Jag stenograferade frene­tiskt, väl vetande att jag alls icke skulle kunna dechiffrera vad jag stenograferat. ”Läs nu vad jag har dikterat.” – Tablå. – Några stapplande ord från mig, därpå hans belåtna röst som just då emellertid föreföll mig som en avgrundsstämma. ”Jaså, Du är precis som alla andra, ta’ upp ett stenogram det tror Du att Du kan, men läsa det Du skrivit, det kan Du icke.”

Det var under första krigsåret 1914 och jag arbetade på ex­portavdelningen. Farbror Josef hade en otrolig arbetsbörda, vil­ken dock icke hindrade honom ifrån att med stort intresse följa arbetet på denna avdelning. Med jämna mellanrum tog han reda på vad som hände och skedde där. ”Hur är det med chefen för exportavdelningen”, det var nämligen så han kallade mig och med dessa ord inleddes vanligen våra konversationer.

Under denna tid förstod jag vilka eminenta kunskaper han ägde och med vilken oerhörd snabbhet han uppfattade olika situationer. Jag förstod också, att man vågade ha en egen me­ning och kunde komma med förslag. Visserligen mottogs dessa oftast med det korta svaret: ”Det är det dummaste jag i mitt liv har hört” (säkerligen med full rätt, ty en 23-årig flicka, utan erfarenhet på affärsområdet, hade nog icke mycket att komma med). Någon gång kunde det dock hända att ens idéer togos upp till behandling, vilket åtföljdes av kommentaren: ”En blind höna kan också hitta ett korn”, men då kände man sig otroligt mallig och som en betydande personlighet. Jag kom då också underfund med att Farbror Josef tyckte om att man arbetade självständigt. För honom var huvudsaken, att arbetet utfördes riktigt och att det gjordes i tid. Själv snabb i handling, avskydde han att andra, så att säga, länge lågo på papperen.

Min skräck försvann mer och mer och jag började beundra hans otroliga kapacitet som arbetsledare. Hela mitt hjärta och all min tillgivenhet vann han dock den 26 mars 1916. Den 24 mars hade det kommit en anmärkning beträffande några papper jag hade expedierat. Farbror Josef kallade in mig. Han var upp­rörd och grälade på mig såsom bara han kunde göra när han blev häftig. Jag försökte försvara mig och fick till svar: ”Har man gjort ett fel skall man åtminstone medge det, det kan hända alla, men att försvara en dumhet man har gjort, det är ännu dummare än själva felet.” Slokörad gick jag min väg, fastän fullt medveten om att jag hade rätt. Marie Bebådelsedag an­vände jag till en allsidig utredning som dagen därpå inlämnades till Farbror Josef i skriftlig form. Han läste rapporten, reste sig, sträckte fram handen och sade:

Tack skall Du ha, det var bra gjort och förlåt mig. Jag förgick mig i förgår.

Att en man i hans ställning och med hans pondus inför en flickunge kunde medge att han hade haft fel och till på köpet be om ursäkt, klargjorde för mig att Farbror Josef var en man huvudet högre än de flesta, en man som man kunde lita på i alla väder och ty sig till i alla livets skiften. Från den dagen var jag hans trogna slav, han kunde begära av mig vad han ville. Med glädje arbe­tade jag dag och natt, vilket var nödvändigt under krigsåren och de första efterkrigsåren för en direktionssekreterare, till vilken befattning jag under tiden utsetts och som har givit mig tillfälle att under närmare 34 år följa Farbror Josef i hans dagliga arbete. Dessa år ha gått otroligt fort och om man tar i betraktande allt som hänt under denna tid och vad som hunnits med under dessa år är det nästan otroligt att allt detta utspelats under denna tidsrymd.

Efter krigsårens otroliga hets kom depressionen. NK :s mörka år trodde man skulle nedbryta Farbror Josef. Han hade alltid levat på livets solsida och framgången hade varit hans ständiga följeslagare. Men nej, samma entusiasm med vilken han arbetat under de goda åren besjälade hans återuppbyggnadsarbete. Ar­betsintensiteten ökades måhända ännu mer. Hans arbetsglädje smittade av sig på hans underlydande, alla fick samma inställ­ning som han. Vi måste igenom, det skall gå och det gick. Sedan kom några lugna år och därefter en ny depression, icke så svår som den första, men besvärlig nog. Med samma arbetsintensitet och samma arbetsglädje klarades dock även denna. Sedan följde saneringen och vi kommo till 1937, då Farbror Josef drog sig tillbaka som verkställande direktör och överlämnade ledningen till Gunnar Ernmark och sin äldste son, Ragnar. Han kvarstod i styrelsen och följde intresserat med allt som hände och skedde hans skötebarn NK.

Från gamla Joseph Lejas kontor 1895, då Josef Sachs tillträtt chef­skapet, 23 år gammal. Porträttet till vänster av den unge Joseph Leja hänger ännu i generalkonsulns
arbetsrum på NK.

Under de 12 år som därpå följde, kanske kontakten mellan honom och mig har varit ännu intensivare än tidigare. Dels hade jag ju ganska bra reda på allt som tilldrog sig i NK-riket, dels var jag ju litet lättare tillgänglig än verkställande ledningen för att avge rapporter. Hans intresse var alltid lika livligt, hans entusiasm lika stor och om jag får säga det, hans kritik lika besk som i ungdomens dagar. Samtalen med honom voro oerhört gi­vande. Han hade en otrolig förmåga att göra allt han talade om levande och klart, det fanns aldrig några döda punkter när man var tillsammans med honom. Han hade reda på allt mellan himmel och jord, var otroligt beläst, en konstkännare av rang och en intensiv musikälskare. Dessutom hade han ett enastående sinne för humor. Hur upptagen han än var, hade han alltid tid att berätta ·en rolig historia eller lyssna till en sådan eller att retas och skoja. Att jag ofta var utsatt för hans drift, torde nog vara allom bekant som sett oss tillsam­mans. På sista tiden roade han sig bland annat med att alltid ringa på den lilla klocka som är uppsatt vid min dörr. När jag då sade att denna klocka givetvis icke var avsedd för honom utan att han naturligtvis kunde gå och komma precis som han ville, svarade han på sitt oefter­likneliga sätt:

Jag kommer alltid att ringa men alls inte att bry mig om, om Du svarar med att Du är upptagen.

Han var en levnadskonstnär i ordets bästa bemärkelse och hade alltid roligt var han än var. ”Man bringt sich selber mit” brukade han säga och det var så riktigt. Det var fest omkring honom och med honom, vare sig man råkade honom på stora fester eller åt en enkel vardagsmiddag och pratade på tu man hand.

Förra året hade jag nöjet att få resa med honom, Herbert och Ebba på fyra veckor till Belgien och från denna tid har jag de mest underbara minnen. Han var som en lössläppt pojke, hittade alltid på något skämt eller skojade med någon av oss. Att han vid ankomsten till hotellet presenterade mig som sin arvtant eller att han en kväll lagt några gummihundar i Ebbas och min säng som pepo när vi lade oss, är bara några små detaljer som bevisar en 76-årings livsglädje. Den var dock parad med ett djupt allvar som ett långt livs rika erfarenhet skänkt honom. På bilturen fram och tillbaka, vid morgonteet i hans rum, lik­som i den lilla trädgården vid hotellet eller i den underbara parken vid Chateau d’Ardennes talade han med mig om sina minnen, sina tankar och åsikter om människor han mött och varit tillsammans med. Jag förstod då att det egentligen var två känslor som mest besjälade honom. Glädjen över att få njuta sin ålders höst, just på det sättet som det förunnats honom och en djup tacksamhet mot försynen som skänkt honom ett så rikt liv.

På sista tiden talade han ju också rätt mycket om döden och vid vårt sista samtal i denna fråga någon gång i slutet av maj sade han: ”Nu har jag blott en önskan, måtte det få gå fort så jag icke ligger mina barn och andra till last. Men det är väl nästan en för stor nåd att be om.” Denna nåd har beskärts ho­nom, han har fått gå bort precis såsom han själv önskade. Det skall vi alla som stått honom nära känna oss tacksamma för, hur tomt det än känns att han för alltid är borta.

En epok är slut i och med hans bortgång, en epok i mitt liv, som jag skulle vilja kalla ”Farbror Josef”.

Text: Ellen Sachs

Ur Nordiska Kompaniets personaltidning Kompanirullan 1949:8-9.