Den 25-årige Fernando Di Luca kom på en Lambretta från Rimini till Stockholm 1961. Han fick snabbt ett jobb som diskare på Grand Hôtel. Di Luca fortsatte i hotellbranschen och kom att trivas i Sverige. Men det var en sak som fattades: goda råvaror för att laga riktig (läs: italiensk) mat.
År 1971 startade han företaget Zeta för att importera italienska livsmedel till Sverige. Det gick trögt. Grossisterna ville inte ta in varorna. År 1974 blev han agent för Barilla. Då fick Fernando Di Luca försöka lära svenska folket att pasta kunde vara något annat än makaroner. Grossisterna tyckte dock att det var onödigt att ta in så många olika sorters pasta. Då kontaktade Fernando några matjournalister som gärna skrev om den mångsidiga pastan, vilket satte fart på försäljningen.
Mest brann Di Luca för olivoljan. Innan han fick svenska livsmedelsbutiker att ta in den i sortimentet 1974 kunde man köpa olivolja på apoteket som laxermedel eller möjligen i färghandeln som lösningsmedel. Detta trots att Wilhelmina Skogh hade använt olivolja i Storviks järnvägsrestaurang nästan hundra år tidigare. Arbetet med Zeta skötte Fernando vid sidan av agenturen för Barilla.
År 1997 förklarade dock Barilla att de ville säga upp avtalet med honom. De hade nämligen köpt Wasa knäckebrödsfabrik i Filipstad och då fått tillgång till deras säljkår. Barilla gav Fernando Di Luca bra betalt när han löstes ut från agenturen. Nu kunde han helhjärtat satsa på olivoljan och Zeta. Successivt har han utvecklat sin rörelse genom att importera fler sorters råvaror, färskvaror, delikatesser och viner från Medelhavsregionen.
Författare: Anders Johnson, ur boken Besvärliga människor – Svenska entreprenörer under 400 år. Timbro Förlag 2018
Dela med dig av dina tankar