För att förstå utvecklingen av den svenska finanssektorn under perioden 1965–1985 måste vi sätta in den i ett större ekonomisk-politiskt sammanhang och analysera statens styrande roll som regulator och aktiv ägare. Bankerna är finansiella intermediärer som omfördelar resurser från överskottssektorer till sektorer med underskott. Genom statens ökade styrning av investeringsflödena blev samspelet mellan ”staten och kapitalet” avgörande i den svenska korporativistiska modellen. Regleringarna på finansmarknaderna och skattesystemet var utformade så att investeringskapital tillföll de främsta tillväxtkrafterna – det vill säga de tunga basindustrierna, den exportorienterade verkstadsindustrin och andra branscher som uppfattades ha tillväxtpotential. Inom dessa industrisektorer hade bankerna ett stort direkt eller indirekt inflytande, vilket stärkte deras roll som ekonomiska maktfaktorer. Fram till 1970-talet var denna relation relativt stabil. De bank- och industrinätverk som hade utvecklats kring storbankerna redan före andra världskriget var en fortsatt maktfaktor inom svenskt näringsliv.
Till den stabila bilden hör även affärsbankernas pensionsstiftelser, som förvaltade aktier i investmentbolagen och de övriga företag som var knutna till den egna sfären. Även försäkringsbolagen, som hade rätt att köpa aktier som motsvarade fem procent av röstvärdet, gjorde placeringar i både investmentbolag och banker. Stabiliteten i bankägandet förändrades dock till viss del, till exempel då Skandinaviska Banken och Stockholms Enskilda Bank fusionerade och tillsammans bildade Skandinaviska Enskilda Banken 1972. Den förstnämnda banken var betydligt större, vilket påverkade relationen till Wallenbergsfärens två investmentbolag Investor och Providentia, som inte längre kunde räkna med det oreserverade bankstöd de tidigare haft.
Fram till 1970-talets internationella strukturkris och det finansiella Bretton Woods-systemets kollaps, då valutakontroll och ett generellt etableringsförbud gällde för utländska banker, var konkurrensen från utlandet på de finansiella marknaderna minimal. Storbankerna kunde stärka sin position genom aktivt ägarinflytande. Under 1980-talet och framåt skedde stora förändringar i bank- och finansvärlden. Genom politiska avregleringar ökade antalet aktörer, och volymen av finansiella tjänster fullständigt exploderade.
Nu bestod inte den svenska bank- och finanssektorn enbart av de tre storbankerna. För flertalet små och medelstora företag var de regionala sparbankerna och de mindre affärsbankerna viktiga för företagsfinansieringen. Men det fanns även större banker som inte tillhörde någon av de ovan nämnda sfärerna. Ett exempel är Göteborgs Bank, som i och med förvärvet av Smålandsbanken 1972 bytte namn till Götabanken. Banken växte kraftigt under efterkrigstiden, trots avsaknaden av stora tillväxtföretag. Expansionen har förklarats med att banken hade ett stort antal små och medelstora företag som kunder, men bristen på kontakter med de svenska storföretagen gjorde banken mer sårbar på lång sikt. Detta blev uppenbart under de turbulenta åren på 1980-talet, då Götabanken fick flera kortsiktiga ägare bland aktörer som inte var etablerade på finansmarknaden, till exempel Anders Wall (Beijerinvest) och Robert Weil (Proventus). När finansmarknaden avreglerades startade Götabanken en expansiv kreditgivning, något som fick fatala konsekvenser under 1990-talets bankkris.
Den svenska staten var en viktig aktör på finansmarknaden, inte minst i egenskap av ägare till PK-banken. Bakgrunden var bland annat den socialdemokratiska regeringens ambitioner att agera som kreditgivare till näringslivet i en situation då självfinansieringsgraden hade minskat under 1960-talet. Sveriges Investeringsbank bildades 1967 för att erbjuda krediter till näringslivet. År 1974 bildades PK-banken genom en sammanslagning av Sveriges Investeringsbank, Kreditbanken och den inlåningsinriktade Postbanken. I fråga om balansomslutning kunde PK-banken mäta sig med de två största bankerna Skandinaviska Banken och Handelsbanken, men den lyckades aldrig attrahera de industriella storkunder som dessa hade. PK-bankens kreditgivning präglades inte av någon samverkan med den statliga näringspolitiken under vare sig den offensiva fasen mellan 1967 och 1971 eller den för staten finansiellt påfrestande krishanteringen efter mitten av 1970-talet.
Försäkringsbranschen hade under de två första decennierna efter andra världskriget genomgått stora strukturförändringar, och dessa intensifierades under de följande 20 åren. Skandia var det försäkringsbolag som dominerade den privata försäkringsmarknaden inom såväl liv- som brand- och skadeförsäkringar. Genom bolagsfusioner under 1950-talet hade ett antal större koncerner bildats, med Skandia, Thule och Svea i spetsen. Under tidigt 1960-tal fusionerades först Skandia med Svea och ett antal aktörer i Skåne, vilket följdes av en fusion mellan Skandiakoncernen och Thule. Bakom fusionerna låg lönsamhetsproblem och den under perioden gängse uppfattningen om stordriftens fördelar. Men det bör tilläggas att den ökade storskaligheten inom industrin även krävde stora försäkringsbolag.
Den svenska försäkringsmarknaden dominerades vid mitten av 1960-talet av ett fåtal kapitalstarka och produktmässigt allsidiga koncerner, varav vissa hade blivit allt mer internationellt orienterade. Vid sidan av Skandiakoncernen var SPP, kooperativa Folksam och Hansa (senare fusionerat med Trygg-Fylgia) de största aktörerna. Det är slående att denna struktur konserverades under de följande 25 åren, då i stort sett samma företag dominerade den svenska försäkringsmarknaden.
Det fanns under den aktuella perioden i stort sett ingen konkurrens inom branschen, och det fanns inte heller några utländska aktörer som hotade de etablerade koncernernas position. Däremot inriktade sig en del svenska bolag på internationell expansion, framför allt Skandia som tidigt varit aktivt på den nordiska marknaden, i ett antal europeiska länder och i USA. Genom fusionerna under 1950- och 1960-talen erhöll koncernen ett antal utländska rörelser som skulle samordnas. Den främsta orsaken till internationaliseringen var de begränsade tillväxtmöjligheterna på den svenska marknaden. De internationella engagemangen organiserades i fyra geografiska zoner: Europa (med Afrika och Mellanöstern), Nordamerika, Latinamerika och Fjärran Östern (Syd- och Ostasien samt Australien). Från 1967 ökade den internationella expansionen, och vid mitten av 1970-talet hade den volymmässigt passerat den svenska verksamheten. År 1984 stod försäkringarna i utlandet för över 70 procent av den samlade premieinkomsten. Skandia är därför ett bra exempel på de svenska företagens internationalisering under perioden, ett fenomen som leder oss in i nästa kapitel.
Författare:
Peter Sandberg är filosofie doktor i ekonomisk historia från Göteborg. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del IV: 1965–1985 Näringsliv och stat i nya roller. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.
Dela med dig av dina tankar