Finansmarknadens betydelse under andra världskriget

Under mellankrigstiden hade finansmarknaden i allmänhet och bankmarknaden i synnerhet varit föremål för statliga ingripanden. De båda kriserna i början av 1920- respektive 1930-talet hade tydliggjort de problem som kunde uppkomma om finansmarknaden inte fungerade. Styrningen av samhällsekonomin byggde på att även finansmarknaden kontrollerades. Regleringen av den svenska ekonomin under andra världskriget innefattade därför även finanssektorn. Den första åtgärden tillkom redan våren 1939, då en särskild valutareglering infördes som syftade till att kontrollera samtliga transaktioner över landets gränser i valutor eller säkerheter. Till att börja med hanterades denna reglering genom informella överenskommelser mellan Riksbanken och affärsbankerna, men från februari 1940 var det nya kontrollsystemet i full drift, och samtliga internationella transaktioner som en medborgare eller ett företag önskade göra måste godkännas av Riksbanken. Detta innebar inte ett stopp för samtliga transaktioner, men väl att Riksbanken ville ha kontroll över dem. Det visade sig också att detta regelverk fyllde en viktig funktion i politiken, och det avskaffades inte förrän 1989.

Det övergripande målet med valutaregleringen var att förhindra transaktioner som kunde skada landets ekonomi. Tanken var inte att kontrollera importen, även om det förekom, bland annat efter att Sverige skurits av från handeln med de allierade länderna 1940. Men från oktober 1944, när krigsslutet närmade sig, blev det allt viktigare att även kontrollera vilka valutor och värden som flöt in i landet, särskilt som Tyskland jämnade ut sin bilaterala handel med guldleveranser – vilka kunde bestå av rövat guld från ockuperade länder eller privatpersoner.

Finansmarknaden fyllde också en viktig roll för finansieringen av krigsinsatserna. Under kriget ökade statsskulden med 8 miljarder kronor, och särskilt åren 1940–43 var underskotten i statsbudgeten omfattande. Under senare delen av 1930-talet hade räntenivån varit förhållandevis låg med ett diskonto på 2,5 procent och en tremånaders utlåningsränta hos affärsbankerna på 3,5–4 procent. För att finansiera det statliga underskottet emitterades återkommande obligationslån vilka riktade sig till både finansiella företag, industriföretag och privatpersoner. Den senare gruppen var särskilt viktig eftersom de privata kapitaltillgångarna ökade när varuknappheten blev större. Under de första krigsåren visades detta i ökade levnadskostnader, vilka steg med 40 procent mellan augusti 1939 och slutet av 1942. Genom priskontroll och införandet av ransoneringar var det dock möjligt att bromsa prisutvecklingen, och priserna låg därefter stabila fram till krigsslutet.

För att få privatpersoner att bidra till att finansiera budgetunderskottet introducerades särskilda försvarslån 1940, 1941 och 1942 till fyra procents ränta. Delar av dessa lån hamnade hos privatpersoner, men det visade sig att de hellre placerade sitt kapital hos banker och sparbanker, och de stora köparna av försvarslånen var istället banker och försäkringsbolag. Vid sidan av försvarslånen emitterades även traditionella obligationslån vilka framför allt placerades på den svenska finansmarknaden och bidrog till att underlätta hanteringen av den ökade inlåningen i banksystemet. Placeringarna av statens obligationslån förenklades genom att konkurrensen på denna marknad var liten. Behovet av kapital till bostadssektorn hade minskat eftersom nybyggandet gått ned, och industriföretagen genomförde inte några mer kapitalkrävande investeringar. Krigsårens obligationslån såldes inte på den internationella marknaden.

Under första världskriget drabbades den svenska ekonomin av en kraftig spekulationsvåg som tog sig uttryck i inflation, stegrade aktiekurser och svartabörshandel. Flera faktorer medverkade till att utvecklingen under andra världskriget var helt annorlunda. Den tidiga avspärrningen från de internationella handelsmarknaderna gjorde att förutsättningarna för de svenska företagens vinstutveckling inte var de bästa. Prisstopp och kontrollekonomi bidrog samtidigt till att stabilisera utvecklingen.

Inte heller aktiehandeln var föremål för någon omfattande spekulation under krigsåren. Omsättning och prisindex började falla redan 1938 till följd av den osäkra internationella situationen. Nedgången fortsatte fram till 1940, trots inflationen, varefter börsen återhämtade sig (tabellen nedan). Utvecklingen var därefter relativt stabil till 1945, då såväl omsättning som prisindex började stiga.

Stockholmsbörsens omsättning i miljoner kronor (löpande priser) och aktieindexutveckling 1937–1945 (1937=100).

År        Omsättning     Aktieindex    
1937      510 100
1938      334 96
1939      266 94
1940      129 77
1941      211 90
1942      245 108
1943      243 108
1944      281 117
1945      464 132

Källa: Sveriges offentliga statistik, SOS.

Mats Larsson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del II: 1914–1945 Krig, kriser och tillväxt. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.