Finansmarknadens uppvaknande

Slutet av 1800-talet hade inneburit ett uppvaknande för de svenska affärsbankerna. Särskilt de större bankerna hade under århundradets sista decennier engagerats för att rädda företag i kris. Det nära förhållandet mellan banker och industri hade fått allt större uppmärksamhet, inte minst i näringslivskretsar. Något uttryckligt förbud för banker att ägna sig åt aktiehandel fanns inte i lagstiftningen förrän 1886. Men även därefter kunde banker som hade aktiehandel som en del av sin verksamhet fortsätta med detta under en kortare tid. För Stockholms Handelsbank upphörde denna möjlighet 1897 och för Skandinaviska banken några år senare. Men bankerna kunde även därefter tvingas ta över aktier och ibland hela företag som säkerhet för fordringar som de hade på företagen.

Men frågan om bankernas rätt att äga aktier var kontroversiell, och under decennierna kring 1900 fördes en diskussion om hur man skulle kunna utveckla ett system som gjorde det möjligt att ta vara på landets ekonomiska resurser och investera dem i det svenska näringslivet. A. O. Wallenberg aktualiserade införandet av särskilda emissionsbanker under 1880-talet men fick inget stöd för denna tanke. Flera bankföreträdare lyfte fram den tyska universalbankstraditionen som ett föredöme för Sverige. I Tyskland hade banker inte bara svarat för kreditgivningen till en stor del av näringslivet, utan också vuxit fram som viktiga ägare till framför allt de tyska storföretagen. Flera av näringslivets representanter menade att detta var en viktig förklaring till att den tyska ekonomin hade kunnat expandera så snabbt. Men det fanns också de som menade att ett banklån inte var den bästa konstruktionen för att finansiera företags utveckling eftersom det innebar risker för inlånarnas sparmedel. Frågan om emissionsbanker diskuterade utförligt både i riksdagen och i näringslivets organisationer. Några i statsförvaltningen menade att riskerna som förknippades med emissionsbanker var små eftersom de skulle stå under bankinspektionens kontroll.

Slutligen, efter flera års diskussion, presenterades 1907 ett förslag som innebar att särskilda emissionsbanker skulle inrättas, och som antogs av riksdagen samma år. Dessa banker skulle ha rätt att köpa och sälja aktier i privata företag och även ha rätt att förvalta aktier. De skulle framför allt fungera som hävstänger för näringslivet och effektivisera kapitalutnyttjandet. Grundtanken var att denna nya typ av banker skulle bidra till den strukturella omvandlingen i samhället och uppmuntra effektiviteten i näringslivet. Tanken var inte att de skulle vara ett instrument för att konsolidera ägarintressen och göra ägandet mer stabilt.

Förslaget stöddes entusiastiskt av Marcus Wallenberg från Stockholms Enskilda Bank. Men det fanns också de som hade svårt att godta denna uppdelning i två olika typer av banker och som menade att det var bättre att de vanliga affärsbankerna tilldelades en begränsad rätt att äga och handla med aktier. Handelsbankens chef Louis Fraenkel tog starkt intryck av de nya idéerna, och redan i mars 1907 hade han startat Svenska Emissionsbolaget, det vill säga två år innan beslutet om emissionsbanker fattades. Detta agerande markerade tydligt skillnaden mellan olika ståndpunkter, som också kom till uttryck vid debatter i riksdagen, Bankföreningen och Nationalekonomiska föreningen. Debatten visade också att detta var en fråga där många olika intressegrupper var engagerade. Beslutet om att inrätta särskilda emissionsbanker innebar inte heller att debatten avtog. Tvärtom fortsatte denna med nya förslag om att affärsbankerna skulle få rätt att själva äga och handla med aktier. Slutligen infördes en begränsad aktieförvärvsrätt för de större affärsbankerna i och med 1911 års bankrörelselag. Bakom detta beslut låg en stark lobbyverksamhet från bland annat Bankföreningen, där ställningstagandet säkerligen också påverkades av att det inte verkade finnas något intresse för att bilda någon emissionsbank.

Frågan om bankernas rätt att äga och handla med aktier kan uppfattas som perifer med dagens perspektiv. Men tiden kom att visa att denna fråga var just så viktig som den verkade i 1910-talets debatter. Framför allt spelade beslutet att tillåta affärsbankerna att äga och handla med aktier en stor roll för den aktiva aktiehandeln under 1910-talet och ägandet i näringslivet.

Bankernas rätt att äga aktier hade avsiktligt begränsats för att motverka spekulation. Det var därför bara banker med en kapitalbas på minst 6 miljoner kronor (grundfond och reservfond) som fick rätt att köpa aktier. Syftet med lagstiftningen var att ge affärsbankerna större möjligheter att delta i och genomföra aktieemissioner – det vill säga i grunden samma tanke som fanns bakom emissionsbankernas bildande. Eftersom ägandet bara skulle vara tillfälligt fanns inte någon särskild anledning att göra aktieförvärvsrätten särskilt omfattande. Genom att begränsa rätten att köpa aktier minskades också de potentiella risker som kunde uppkomma till exempel vid aktiespekulation.

Men ett flertal affärsbanker lät sig inte nöja med denna begränsade möjlighet att delta i aktieemissioner och äga aktier. Den lösning som Stockholms Enskilda Bank hade tagit fram genom sitt samarbete med investmentbolaget Providentia och som Handelsbanken utvecklat med Svenska Emissionsaktiebolaget blev en förebild för de större bankernas sätt att organisera sin aktiehandel under 1910-talet. Genom att en bank ägde eller på annat sätt kontrollerade ett emissionsbolag fanns goda möjligheter att kringgå lagstiftningen. Emissionsbolagen var nämligen inte underställda banklagstiftningen, vilket gjorde att de fritt kunde köpa och sälja aktier och bygga upp ett eget lager av aktier. Ett problem var att emissionsbolagen ofta hade ett litet eget kapital som inte räckte till någon mer omfattande handel. Detta löstes genom att bankerna lånade ut kapital till dem mot säkerheter i aktier eller fast egendom. Genom att bankerna var ägare till emissionsbolagen gick det även att minska riskerna genom till exempel kontroll via styrelsen.

Mats Larsson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del II: 1914–1945 Krig, kriser och tillväxt. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.