Folkupplysning för företagande

I slutet av 1970-talet började näringslivet bli aktivt i samhällsdebatten. Vad som hände i stort har det redan skrivits en hel del om. Men hur bar man sig konkret åt om man ville nå ut med opinionspåverkande information i början av 1980-talet?

Ett exempel på hur det kunde gå till rent praktiskt var startandet av Näringslivets Ekonomifakta. Mot slutet av år 1980 drog Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges Industriförbund igång det gemensamma projektet. Uppgiften var att ”påverka en bred allmänhet i frågor rörande företagandets villkor och sambanden mellan näringslivets utveckling och samhällsekonomins”. Informationsinsatserna skulle präglas av saklighet, enkelhet och hög trovärdighet.

Med dagens ögon verkar de något torra formuleringarna varken särskilt entusiasmerande eller särskilt kontroversiella. Då, 1980, framstod de som provocerande – och samtidigt troskyldiga!

Receptet hade i och för sig provats. Industriförbundet, SAF och Kraftverksföreningen drev kring årsskiftet 1979/80 projektet Näringslivets Energiinformation. Det skedde inför folkomröstningen om kärnkraft den 23 mars 1980. Att insatsen bedömdes som framgångsrik spelade stor roll för beslutet att starta Näringslivets Ekonomifakta.

Fakta sparkar

Direkt togs tjuren vid hornen. Det bestämdes att verksamheten i sitt första skede skulle koncentrera sig på information om företagens vinster. Det var naturligt av två skäl. För det första för att det handlade om företagsamhetens själ. Utan strävan efter vinst fungerar inte marknadsekonomin, och man bedömde att det var en lång väg att gå innan man i någon mån kunde tränga tillbaka sjuttiotalets näringslivsfientliga opinionsbildning. Det andra skälet för vinsttemat var mera akut. Åren kring 1980 var lönsamheten i näringslivet helt enkelt katastrofalt låg

Hur gick man då till väga? Under ledning av den dynamiske Åke O. Liljefors, tidigare chefredaktör för Veckans Affärer, startade verksamheten i en del av det gamla EPAvaruhuset på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Kontoret bemannades förutom med chefen med tre ekonomer, varav författaren till denna artikel var en, en kommunikationsexpert, en pressansvarig och assistentpersonal.

Redan innan den egentliga verksamheten startade lät man göra opinionsundersökningar, som följdes upp i senare skeden. De första opinionsundersökningarna visade i grov sammanfattning att allmänheten accepterade att företag måste gå med vinst. Man hade mycket dåliga kunskaper om vinsternas storlek. Människor hade vidare synnerligen oklara uppfattningar om proportionerna mellan vinst, löner och omsättning. Ett ganska rättvist omdöme var att bilden präglades av vanföreställningar och missuppfattningar.

”Vinst ger jobb”

I annonser och utomhusreklam med slagordsmässiga rubriker som ”Vinst ger jobb”, ”Mer vinst – vinst för Sverige”, infördes därför också en hel del fakta i form av siffror och diagram. De belyste sambanden mellan vinster, investeringar och sysselsättning, samt inte minst de faktiska proportionerna mellan å ena sidan vinster, å den andra lönekostnad, omsättning och kapital. Att informationen var faktabaserad var mycket viktigt. Det hände till och med vid något tillfälle att ”mera siffror” infördes i annonseringen på styrelsens direkta uppmaning!

Beslutet att i första hand använda ordet ”vinst”, alltså inte lönsamhet eller mera eufemistiska uttryck, uppfattades som djärvt. I dag är det mer självklart att överväga att provocera för att åstadkomma en positionsframflyttning. Resultatet blev det avsedda. De väntade kraftiga mothuggen från andra håll i samhället parades med ibland nästan skräckblandad respekt.

En avdelning, som döptes till ”Faktabanken”, bemannades med ekonomer. Där gjordes utredningar och sammanställningar, som ibland publicerades direkt, men framför allt omformades till tryckt material. Fylliga men ändå lättfattliga så kallade ”faktablad” sändes ungefär var sjätte vecka ut till opinionsbildare, politiker och journalister.

Journalister som målgrupp

En stor del av Ekonomifaktas aktiviteter riktade sig direkt mot massmedia. Journalistseminarier och luncher arrangerades där journalister fick möta företagsledare. Man förmedlade nyhetsmaterial, tips och debattartiklar. De flesta möten med journalister arrangerades utanför Stockholm och riktade sig mot landsortspressen, vars ekonomi- och näringslivsbevakning vid denna tid inte var särskilt välutvecklad. Därför blev det ofta ganska pedagogiskt upplagda seminarier. Det behövdes lite undervisning i elementär national- och företagsekonomi för att media skulle kunna ta till sig fakta.

Mot slutet av 1981 var Ekonomifakta fortfarande ett för allmänheten ganska okänt företag. De annonskampanjer som genomförts fick dock goda observationsvärden. För media, politiker och opinionsbildare var företaget välkänt och i stort respekterat, om än inte omtyckt i alla läger.

Ekonomifaktas faktaförmedlande och pedagogiska upplägg, som etablerades under det första året, präglade verksamheten under drygt ett decennium: Media fick – i fullt medvetande om vilka intressen som stod bakom Ekonomifakta – förtroende för företaget. En förklaring är att Ekonomifakta kom till vid rätt tidpunkt. Trots oljekrisen i slutet av sjuttiotalet, förstod man inte att de västliga industriländernas ekonomi var på väg in i en långt mera osäker utveckling än under efterkrigstiden. Men skakigheten hade börjat märkas. Nyfikenheten på vad som egentligen hände började öka. Och då fanns Ekonomifakta där med en pedagogiskt upplagd grundinformation och ofta intressanta nyhetsvinklingar.

Många reaktioner

Ekonomifaktas aktiviteter föranledde en hel del reaktioner från allmänheten, avsikten var ju också att ta vara på sådana kontaktmöjligheter. Några ifrågasatte vår information på ett kvalificerat sätt. Jag har ett mycket livligt minne från ett sådant tillfälle.

På grundval av företagens finansstatistik från Statistiska centralbyrån – och körningar av denna som vi hade beställt från SCB – påstod vi att ju större vinsten var i ett företag, desto högre sannolikhet var det för att företaget ökade sina investeringar och antal anställda. Själv hade jag gjort ett s.k. faktablad på detta material, som hamnat i händerna på professorn i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, T. Paulsson Frenckner, specialist på kostnads/intäktsanalys. Frenckner hade jag haft som föreläsare men inte tenterat muntligt för. Den skadan togs nu igen genom en grillning per telefon, som visserligen varade i goda 45 minuter men som kändes som timmar. Det kändes väldigt skönt när professorn till slut förklarade sig nöjd och godkände vårt upplägg!

Löntagarfonderna

År 1981 hade socialdemokraterna och LO på respektive kongresser antagit ett förslag till införande av löntagarfonder. Inför valet 1982 försökte socialdemokraterna tona ner frågan, men frågan oroade näringslivet. Redan tidigare skämtades det internt på företaget om att Ekonomifakta skulle ”vara objektivt, men inte till döds”, vilket ju är ett motto som inte är alldeles enkelt att hantera. Löntagarfondsfrågan ställde det problemet på sin spets.

Det bestämdes att Ekonomifakta skulle förmedla faktabaserad information om fondförslaget, men avsluta de aktiviteterna före den egentliga valrörelsen. Under större delen av 1982 fortsatte arbetet med de ordinarie ämnesområdena på sparlåga, medan huvuddelen av verksamheten ägnades åt fonderna. De redan utvecklade arbetssätten kopierades så långt som möjligt. En komplettering var att en ”fondbuss” skickades ut på turné.

Samtidigt försökte man på olika sätt lösa problemet med att vara saklig men inte uddlös. Mest uppmärksammad blev biografreklamen (detta var några år före reklam-tv:n) som avslutades med texten ”Ta reda på fakta om löntagarfonderna” tillsammans med Ekonomifaktas logotyp och telefonnummer. Den som tog kontakt kunde få en broschyr med visserligen lågmäld och saklig information, men illustrerad med ganska bitska teckningar av Sven Rydén. Jag minns det som en av mina roligaste arbetsuppgifter att briefa den mycket engagerade Sven, så att teckningarna hamnade på rätt nivå.

Ekonomifakta 1983– 1995

Företagets verksamhet fortsatte de följande åren i de former som etablerats vid starten. Ett vidare spektrum av frågor av betydelse för näringslivet och samhället belystes i korta rapporter, presenterades för media och sändes till opinionsbildare av olika slag.

Inför folkomröstningen om Sveriges EU-medlemskap startades bifirman Näringslivets EU-fakta, där Ekonomifaktas beprövade arbetsformer också kom till användning. Slutligen ansågs dessa ha gjort sitt 1995, då företaget lades ned. År 2005 startade Svenskt Näringsliv återigen Ekonomifakta, som uteslutande verkar som en faktabank på Internet.

I dag kan man konstatera att offentlig opinionsbildning och åsiktsbildning är en självklarhet inom näringslivet och bedrivs via alla de kanaler som med modern teknik står till buds.

Ur Företagshistoria 2013:3

Text: Krister Anderson har arbetat med ekonomisk information och opinionsbildning i olika organisationer, bland annat vid Näringslivets Ekonomifakta 1981 – 93. Han är numera verksam som egenföretagare och skribent.

Dela med dig av dina tankar