För bättre hälsa på arbetet

Företagshälsovård har en lång historia i Sverige. Men relationen mellan den vård som tillhandahållits av arbetsgivaren och vården i övrigt har sett väldigt olika ut i olika tider.

Italienaren Bernardini Ramazzinis avhandling från år 1700, De mobis artificium (Om arbetares sjukdomar) beskriver typiska sjukdomsfall för ett femtiotal skilda yrkesgrupper, från jägare till sånglärare, med en anmärkningsvärd observationsförmåga. Skrivare och notarier kan exempelvis drabbas av förslitningsskador i armarna och problem på grund av stillasittande arbete.

Verket uppmärksammades också här i Sverige; 1765 disputerade en hovmedicus Nils Skragge med en version av arbetet för professorn i medicin Carl von Linné. Men då hade tanken att anställda borde erbjudas läkarvård redan funnits i tvåhundra år i vårt land.

Stora Kopparberg och Leufsta

1569 städslade den nyss krönte kung Johan III en Jacob Lemmicke, »bardskärare« till professionen, att svara för sjukvård åt kronans institutioner i huvudstaden, bland andra Nacka krutkvarn. Lemmicke ersattes av sin arbetsgivare dels med fast lön, dels genom en fastställd vårdtaxa, »tolv mark örtig« per friskförklarad patient. Det var en finansieringsmodell vars grunder skulle diskuteras genom seklerna fram till vår tid.

Något årtionde senare finner vi en annan bardskär knuten till ett dåtida storföretag, Stora Kopparbergs gruva i Falun. Gruvdriften tog många professioner och kompetenser i anspråk, och lika många var de skador som uppkom i schakt och gruvgångar. 1583 finner vi den tyske bardskären Jacob Otto permanent knuten till Bergslaget; den äldsta patientrullan är från 1604 och räknar upp 39 fall. Det handlar om skador från hästsparkar och hästbett, ras, från fall i schakt och brännskador uppkomna när ny malm skulle brytas ut genom tillmakning. 1607 kom också beslutet att starta ett statsunderstött hospital:

så att de som bliva lemlästade och slagna i gruvan skola hava deras föda och uppehälle där till döde dagar.

Därefter finner vi en kontinuerlig och gradvis utvidgad sjukvård specialiserad mot yrkesskador vid Stora Kopparberg. Sjukstugorna förnyas, bardskären, med sin kirurgiska färdighet, kompletteras med en medicus – läkare. Den växande staden Falun hakar på; borde inte Bergslagets läkare också kunna vara stadens? Den som tar del av skildringarna finner också att svenska staten alltgent har sin mening om vad som ska ske och göras, genom Bergskollegium. Kopparbergets produktion av koppar och järn var alltför viktig för att inte kontrolleras.

Stora Kopparbergs tidiga sjukvårdsengagemang är inte unikt. 1643 köpte industrimagnaten Louis De Geer ett antal uppländska bruk av kronan, bland dem Leufsta bruk. Därmed inleddes Leufstas period som familjeägt storföretag för järnsmide. Bruket byggdes ut och vallonska smeder rekryterades från det som numera är det fransktalande Belgien. Liksom många andra bruk utvecklades Leufsta till en ö av modern produktion inriktad mot export i en omgivande jordbruksbygd. En ö vars samhälle också kräver god sjukvård för att kunna behålla sina invånare. I bruksräkenskaperna återfinns de första spåren av vården år 1653. Då är fältskären Petter Grey knuten till bruket. Han efterträds av Robert Fliesbergen, Johan Bergsche och så av läkaren Friedrich Weisse. Denne måste ha varit osedvanligt rakryggad. Mary Ann Olarsbo, som skrivit om brukets sjukvårdshistoria, noterar att Weisse år 1719, när ryska styrkor befarades anfalla, vägrade att sjukskriva generalmajoren Bengt Fabian Zöge. Weisse lyckades emellertid inte ingjuta mod i generalen, vars handlingsförlamning under rysshärjningarna resulterade i en senare fängelsedom.

Stora Kopparbergs gruva i Falun var tidiga med att anlita en så kallad bardskär. Lavering av Johan Tobias Geisler, 1718. Foto: Nordiska museet

Weisse efterträddes av Anders Karth, som bland annat ympade lokalbefolkningen mot smittkoppor. Leufstas anställda och familjer fick emellertid vänta längre än kopparbergets på en medicus, medicinare. Först 1784 anställs Albrecht Bäck, med examen från Uppsala. Även Leufstabruk får småningom sitt hospital och sjukstuga, med till det knuten sjuksköterska. Och liksom i fallet Stora Kopparberg försöker man även se till den omgivande bygdens vårdbehov.

Industriläkare sökes!

Från mitten av 1800-talet växer nya, från statsmakten fristående, organisationer fram: industrierna. Inte bara gruvor och järnbruk, utan sågverk, textilfabriker och mekaniska verkstäder. Industrialiseringens första våg av råvaruorienterad produktion gav dessutom ofta avtryck utanför storstäderna, som till exempel i Norrlandskustens alla sågverk. Det var inte ofta som den vårdorganisation som redan fanns på plats hade möjlighet att också ta hand om de nytillkomna behoven på orter som Hofors, Grängesberg, Karlskoga eller Sandviken. Här fick företaget gå in.

Att arbetsgivaren erbjöd fri sjukvård för sina anställda och deras familjer var inte minst ett rekryteringsargument. Lokala sjukkassor växte visserligen fram gradvis (de lagreglerades 1891) men de var frivilliga och man behövde betala avgifter. Möjlighet till statsbidrag infördes 1910. Sjuksystern eller läkaren vid bruket eller industrin fanns på närmare håll, visste mer om arbets- och levnadsförhållandena och hade personkännedom. Och det var ändå hit man behövde gå för att exempelvis få intyg om man behövde vara sjukledig.

Samtidigt växte de uppgifter som staten lade på företag när det gällde arbetarskydd. 1901 infördes en lag om rätt till ersättning vid arbetsolyckor, bestämmelser som förnyades 1916. Yrkessjukdomsförsäkringslagen av år 1929 utvidgade skyddet även till sådant som inte berodde på akuta olyckor, till exempel stendammslunga, förslitningsskador eller påverkan från vibrerande pneumatiska verktyg. Även andra arbetsmiljöfaror kom i blickfånget, exempelvis effekterna av damm från blyfärger. I och med att företagens ansvar skärptes ökade också efterfrågan på experthjälp när arbetsförhållanden skulle granskas och nya anläggningar planeras. För detta behövdes industriläkare/bruksläkare/företagsläkare.

Det är tänkvärt att dessa ramar kring företagsansvar växte fram innan den socialdemokratiska regeringsperioden tog sin början 1932. Det fanns också en jämförelsepunkt för företagen och deras anställda – för statens ämbetsmän och tjänstemän fanns sedan länge verksläkare. De var oftast privatpraktiserande kontrakterade genom avtal och fast ersättning. Ett exempel på hur en företagsläkares vardag kunde se ut ges i en platsannons från 1946 i vilken Aktiebolaget Atlas Diesel i Stockholm söker verksläkare:

Verksläkaren åligger att undersöka och behandla bolagets i Sickla anställda genom att dels varje arbetsdag 2 timmar hålla mottagning i bolagets poliklinik i Sickla och dels, när så påfordras, avlägga sjukbesök i resp. hem. För verksläkartjänsten utgår arvode enligt nedan:

1. Kronor 8 000 per år för polikliniktjänsten.
2. Kronor 15 resp. kronor 20 för sjukbesök i hemmen på dagen resp. natten.
3. Kronor 10 för varje undersökning av nyanställd personal och i samband därmed utfärdat läkarintyg.

Tjänsten är vakant från den 1 januari 1947. Eventuellt kan vikariat, till dess befattningen tillsatts, komma i fråga. Tjänsten [är] godkänd vid förhandlingar med Sveriges läkarförbund.

Annonsen var införd i Svenska Dagbladet 20 december 1946. Tidigare samma år hade LM Ericssons personaltidning Kontakten ett fotoreportage om sitt företags sjuk- och hälsoavdelning, vilket ger en inblick i hur ett dåtida storföretags vårdengagemang kunde te sig. Avdelningschefen var en professor Gunnar Fischer, expert i hygienmedicin. Lättare kirurgiska ingrepp kunde göras i vårdavdelningen – de togs om hand av doktor Sjöberg, som på ett foto frilägger ett sår på en Ericssonanställds panna. På ett annat foto lyssnar han på lungorna hos en dotter till en annan Ericssonmedarbetare. Blodanalyserna sköts i reportaget av syster Eva, medan fru Astrid Widell, företagets sjukgymnast, ger massage åt fru Astrid Lundgren och instruerar herr Ragnar Björklund i träning efter en ryggskada.

Längst ned på uppslaget får vi följa montören Nils Gerhardsson, som på bilden (förhoppningsvis arrangerad) just har fallit ned från ett tak, och därefter bärs in på sjukavdelningen för att kureras och som slutligen hämtar ut sin sjukersättning av fru G. Ternström på sjukkassans expedition.

Ericssons personaltidning Kontakten visar upp företagets sjuk- och hälsoavdelning i ett fotoreportage 1946. Ur Ericssons arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Hälsovård – men sjukvård?

Efterkrigstiden innebar en rad viktiga reformer för den vård och rehabilitering och de förebyggande insatser svenska företag bedrev. Redan 1942 hade SAF och LO slutit avtal om arbetarskyddet. 1946 bildades Svenska Industriläkareföreningen. En faktor bakom grundandet av föreningen var viljan att få till stånd en samverkansyta mot vanliga privatpraktiserande läkare; det hade funnits en latent motsättning mellan dem och företagsläkarna i och med att grupperna delvis konkurrerade om samma patienter.

Men den verkliga omvälvningen kom i mitten på 1950-talet, i och med införandet av den allmänna obligatoriska sjukförsäkringen som skulle täcka öppenvårdskostnader, kostnader för sjukhusvistelser och det eventuella inkomstbortfallet när man blev sjuk och inte kunde arbeta. Frågan uppstod då om hur mycket sjukvård företagshälsovården skulle stå för; sjukvård skulle ju alla kunna ta del av via det allmänna systemet. Statsbidragen till sjukkassorna, som nu blev obligatoriska, hade också gradvis höjts, så att patienten behövde betala en allt mindre del av vårdkostnaden.

Inom den statliga sektorn uppstod konflikter som satte spår i media. Statsanställda hade ju haft fri sjukvård och subventionerade mediciner. Skulle de nu behöva betala för läkarbesöken som alla andra? Med vilka lönehöjningar skulle de bortfallna förmånerna kompenseras? 250 poliser i Stockholm, som var anställda i statligt reglerade villkor, gick så långt i protester att en maskningsaktion inleddes i januari 1955. De skulle nu iaktta försiktighet i tjänsten och undvika att bli misshandlade, eftersom den fria läkarvården hade tagits ifrån dem. Aktionen måste ha blivit utbredd och långvarig, för i juli uttalar sig den kände läkaren och kulturpersonligheten Gustaf Myhrman om läkarintyg, och dagen efter hans artikel intervjuar Svenska Dagbladet ett brett spektrum av företrädare för olika samhällssektorer om frågor kring läkarintyg och sjukskrivningar.

Från verksläkare till Previa

Under årtiondena efter kriget var företagshälsovården mer eller mindre permanent föremål för politisk diskussion och politiska reformer. Den behandlades exempelvis i Socialförsäkringsutredningens betänkande SOU 1952:39 Sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring, Företagshälsovårdsutredningens betänkande SOU 1968:44 Företagshälsovård, 1976 års företagshälsovårdsutrednings slutbetänkande SOU 1983:32 Företagshälsovård för alla, Utredningens för en handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivets betänkande SOU 2002:5 Handlingsplan för ökad hälsa i arbetslivet, 2003 års företagshälsovårdsutrednings betänkande SOU 2004:113 Utveckling av god företagshälsovård; ny lagstiftning och andra åtgärder, Utredningen Framtidens FHV-utbildnings betänkande SOU 2007:91 Ny företagshälsovård, ny kunskapsförsörjning och FHV-­delegationens slutrapport SOU 2011:79 Kunskapsområdet företagshälsovård. För att ta några exempel. Antalet officiella eller halvofficiella institutioner med ansvarsområden som inbegriper hälsofrågor inom arbetslivet som inrättats mellan 1938 och 2007 är minst tolv. Siffran kan bli större om man justerar kriterierna. Till detta kommer en internationell ILO konvention (nr 161) från 1985.

Allmänt sett kan man säga att SAF och LO varit överens om att företagshälsovården bör byggas ut. Allt mer har man uppfattat att den ska koncentrera sig på förebyggande vård, rehabilitering och expertinsatser i planeringen, medan själva sjukvårdsuppgifterna ska minska i betydelse – vården ska skötas av landstingen. Organisationsformerna fick emellertid inte stå oemotsagda. Trots att verksamheten ska vara oberoende och kunskapsstyrd kom många ifrågasättanden när samhällsklimatet radikaliserades i slutet av 1960-talet. Går inte företagshälsovården egentligen bara arbetsgivarnas ärenden? Är den verkligen oberoende? Kanske är detta, tillsammans med uppkomsten av fristående FHV centraler för småföretag, en av rottrådarna till ett större organisatoriskt skifte. Att »vanliga« företag har egen vårdpersonal anställd är i dag sällan förekommande. Företagshälsovården är avknoppad till externa leverantörer.

Utvecklingen inom staten har också påverkat. 1979 kom ett regeringsförslag att ersätta de tidigare anvisnings-/verksläkarna med en ny enhetlig organisation, Statshälsan, egentligen en stiftelse med staten och fackorganisationerna som huvudmän. Organisationen växte med ökande statsbidrag, men när dessa upphörde 1992 kom Statshälsan i kris och måste avskeda personal. I slutet av året hade organisationen bytt namn till det nu bolagiserade Previa Rikshälsan och gått samman med Praktikertjänsts företagshälsovård Metropol, och därmed blivit störst i Sverige.

Men metamorfosen slutade inte där. 1995 beslöt koncernen Bure öka sitt engagemang i hälsosektorn genom att köpa 70 procent av aktierna i Previa, i en komplicerad operation som även innebar ett köp av Bygghälsan. I dag ingår Previa i den skandinaviska koncernen Falck Healthcare AB. Och totalt är mellan hundra och tvåhundra företag aktiva inom företagshälsovård i dag, omkring hundra av dem är organiserade i branschorganisationen Företagshälsorna. Hur det allmänna synsättet på vad företagshälsovård är hade förändrats framgår också tydligt av följande platsannons från 1995:

AB Previa Metropol söker till hälsocentret i Läkarhuset Hötorget en läkare heltid som

• har intresse av hälsoundersökningar och sammanställningar av dessa för företagens räkning,

• är specialist företrädesvis inom allmänmedicin/internmedicin, öron/ näsa/hals eller ortopedi,

• helst har företagsläkarutbildning och/ eller erfarenhet från företagshälsovård,

• är ansluten till Försäkringskassan. Som företagsläkare fungerar Du som medicinsk konsult i arbetsmiljöfrågor.

Utöver sjukvård omfattar arbetsområdet hälsoundersökningar, kontakter med kundföretagen i rehabiliteringsfrågor mm samt utbildnings- och informationsverksamhet.

Foto: Ur Alectas arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

I ett debattinlägg från samma tid kan man läsa följande:

Arbetsplatsen – inte individen – skall vara patienten.

Tillbaka till sjukvård via företaget

Parallellt med företagshälsovårdens konsolidering och inriktning mot förebyggande vård, rehabilitering och expertmedverkan har de senaste åren en annan typ av företagsanknuten vård vuxit fram. Denna vård har kanske inte gjort så mycket väsen av sig, men den har orsakat en synnerligen het debatt. Det handlar om de företagsanknutna sjukvårdsförsäkringarna, alltså åtaganden att ge sjukvård helt utanför den skattefinansierade allmänna verksamhet som sköts av landsting och regioner. Få försäkringstyper har väckt så heta känslor. Ska man kunna gå före i vårdköer om man betalar extra? Bryter inte detta mot Hälso- och sjukvårdslagens paragrafer och anda?

Faktum är att antalet sjukvårdsförsäkringar via försäkringsbolag började förekomma för över fyrtio år sedan, under 1980-talet, mest av allt riktade mot de viktigaste nyckelpersonerna och topparna inom företag. De var då inte särskilt vanliga, 1987 rapporteras försäkringsbranschen ha sålt cirka 10 000 försäkringar. Men bakom försäkringsbolagen byggdes en vårdorganisation upp. Trygg Hansa hade exempelvis avtal med Praktikertjänst, Sophiahemmet i Stockholm, Carlanderska sjukhuset i Göteborg och med sjukhus utomlands. År 2000 var omkring 100 000 sådana försäkringar i bruk. I dag har något över 600 000 svenskar tillgång till vård utanför det offentliga systemet, och cirka 420 000 av dessa betalas av enskilda företag. Och letar vi efter försäkringsbolag som erbjuder tillgång till sådan vård finner vi många, från Trygg Hansa till Länsförsäkringar och Folksam. Enligt organisationen Svensk försäkring är det huvudsakligen mindre och medelstora företag som tecknar denna typ av försäkringar åt sina anställda. Vård via svenska företag tog sin början för snart 500 år sedan, men den verkar ännu ha framtiden för sig.

Ur Företagshistoria 2021: 1

Text Per Dahl. Per är historiekunnig frilansskribent och tidigare redaktör hos Centrum för  Näringslivshistoria.

Dela med dig av dina tankar