Mats Larsson är professor och Tom Petersson docent i ekonomisk historia. Båda är verksamma vid Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet. De framhåller att företagens vinst har spelat en viktig roll i den så kallade svenska modellen, genom att mindre effektiva – det vill säga mindre vinstgivande – företag slagits ut. Vinsten har med tiden blivit allt viktigare som instrument för att styra utvecklingen av företagandet.
Vinster i ett historiskt perspektiv
Mats: I det korta perspektivet förknippar vi vinst ganska tydligt med hur företag värderas, hur det går ekonomiskt. Det är bland annat en konsekvens av att vi har en större öppenhet i ekonomin nu än vad vi haft tidigare, och att vi har det man ibland kallar för kvartalskapitalism. Det gäller för företagen att kontinuerligt presentera ett gott resultat för att visa hur bra de är.
Tom: Vinst har alltid varit viktigt när det finns externa delägare i företag, jordbruk eller vad det än är. Det har att göra med aktiebolagsformen som när den antogs 1848 stadfäste vad vinsten kan och får användas till. Men även innan aktiebolagslagarna infördes formellt kunde företag ha externa delägare. Dessa var oftast mest intresserade av vinsten och kanske inte lika mycket av den långsiktiga utvecklingen av bolaget.
Mats: Till en början fanns det få aktiebolag och aktiebolagsformen användes då framförallt för att underlätta successionen, alltså arvet av själva företaget, inte nödvändigtvis för att sprida ägandet. Om man tittar på de 5–10 företag som senare registrerades på Stockholms fondbörs – som öppnade 1863 – är ägandet spritt. De flesta aktiebolag som då bildades var fortfarande familjeägda, och de ville helt enkelt ha en fungerande arvssituation som gjorde att företaget kunde leva vidare. Varje delägare hade självklart också ett intresse av att bolaget gick med vinst, men de arbetade oftast med någonting annat samtidigt, de levde inte på aktieutdelning. Den stora förändringen kom under de sista årtiondena på 1800-talet och i början av 1900-talet.
Vinsternas funktion
Mats: Vinsten är det som skapar möjligheter för investeringar. Utan vinst, utan banksystem och utan marknad har du inga pengar att expandera eller göra nya investeringar för. Många gånger är det vinstens främsta syfte.
Tom: Vinst är också ett mått på effektivitet. Därför borde på ett eller annat sätt alla ekonomiska organisationer sträva efter vinst ur det perspektivet. Ur samhälleligt perspektiv är vinsten bara ett medel, inte ett slutmål.
Tom: Mycket av den svenska modellen går ut på att mindre effektiva företag bör slås ut. Den solidariska lönepolitiken byggde också på det. I och med att lönerna skulle vara desamma i en hel bransch slogs de minst effektiva företagen ut, och därmed uppstod en omsättning på företag. Det tillkom nya företag som var mer effektiva.
Vinstnivåer
Mats: På riktigt lång sikt är det svårt att se att vinsterna som tas ut har blivit större. Det beror också på vilka nedslag man gör. Enskilda år kan det bli väldigt höga vinster och andra år blir det betydligt sämre, men långsiktigt står vinsterna i en ganska tydlig relation till storleken på det egna kapitalet. Det brukar de normalt sett göra. Det är vanligt med en avsikt att ha en vinstnivå som motsvarar 15–20 procent av aktiekapitalet eller något liknande. Av någon anledning brukar företagen hamna just där, och det har inte förändrats speciellt mycket. Jag tror synen på vinstnivån har varit ganska konstant de senaste 30–50 åren.
Mats: Det företag som har haft den största vinsten i relation till sitt aktiekapital under tre av fem nedslagsperioder vi undersökt var LKAB. LKAB var då delägt av staten och Grängesbergsbolaget, och ingen av dem ville utöka aktiekapitalet. Staten hade inlösenrätt på de privata aktierna – de kunde snabbt övergå i statlig ägo och då fanns det ingen anledning för Grängesbergsbolaget att skjuta till mera pengar till aktiekapitalet. Staten hade ingen anledning att betala in heller, därför att de hade hela statskassan i ryggen. Då ser det ut som att företaget går sanslöst bra, eftersom vinsten är hundra procent av aktiekapitalet per år. Det var en skaplig vinst, men ger en felaktig tolkning.
Mats: Om man inte vet hur det ser ut bakom kan man tolka det helt galet. När man funderar över vinsten som begrepp är det väldigt viktigt att veta hur det faktiskt ser ut. När banken gör 20 miljarder kronor i vinst, då måste man förstå vad det är som ligger bakom: Hur många länder är inblandade, hur många kontor och hur många anställda? Vilken är omsättningen och hur stort är det egna kapitalet? Det är oerhört många faktorer inblandade.
Mats: Det är svårt att säga om aktieutdelningens andel av vinsten har blivit högre i ett historiskt perspektiv, eftersom vinstuttaget ofta är sammankopplat med till exempel skatteregler. I den undersökning vi har genomfört för 1900-talet är det svårt att se de trenderna. Det är förvånansvärt hur stabila vinstnivåerna faktiskt ligger. I jämförelse med andra länder ligger Sverige bland de 2–3 bästa länderna. Vi undersökte sju länder, där till exempel Italien har en vinstnivå som inte skulle vara godtagbar i Sverige. Det har antagligen att göra med att det går att plocka ut pengar på andra sätt ur företagen i Italien, och med det institutionella ramverket samt hur lagar och regler ser ut. I Sverige och Storbritannien är vi ganska beroende av lagstiftningen som tydligt definierar var vinstnivåerna kan ligga. Det finns länder som ligger förvånansvärt nära i nivåerna år efter år, nedslagsperiod efter nedslagsperiod.
Tom: Det är också den stabila och relativt höga vinstnivån som gör att Sverige har varit ett intressant land att investera i för exempelvis amerikanska pensionsfonder, för här är det relativt förutsägbart.
Mats: Sverige har numera anpassats till internationella förhållanden. Den likriktningen, mellan Sverige och andra europeiska länder samt även USA, innebär att företagen agerar på samma marknad och då kan de inte avvika för mycket från det som är standard och det som marknaden förväntar sig. Det gäller även vinstsituationen – den blir mer likriktad i en internationell ekonomi och när vi får in så många utländska ägare i svenska storföretag som vi har nu. Det finns således en spridningseffekt som inte genereras här i landet, utan som kommer utifrån.
Mats: När vi har forskat om vinst har det handlat om att sammanställa den ur ett internationellt perspektiv och försöka få fram vinstmått som är konsekventa mellan olika länder. Det är absolut inte självklart eftersom redovisningen ser olika ut i olika länder, vilket också återspeglas i att vinstnivåerna blir olika.
Tom: Vad som är intressant är i vilka avseenden Sverige är speciellt och i vilka avseenden vi följer ett större mönster. Efter avregleringen blev Sverige ett intressant land att investera i. Före avregleringen fanns det till och med begränsningar i möjligheten för utlänningar att äga svenska företag. Vinst är ett mått på trygghet, stabilitet och effektivitet. Om dessa förutsättningar faller, försvinner det utländska kapitalet. Dessa investerare har inga känslor för att vara kvar i Sverige om de inte får rätt avkastning.
Mats: Många svenska storföretag kontrolleras av utländska aktörer. Det är en markant förändring som inleddes under 1990-talet.
Tom: Därför har det blivit allt mer obsolet att prata om vilken nationalitet ett företag har. Det visar de här senaste storfusionerna inom läkemedelsbranschen. Ett amerikanskt företag som väljer att placera huvudkontoret på Irland eller planerar att göra det – blir bolaget irländskt då? Nej, det är fortfarande amerikanskt.
Hur vinsterna används
Mats: Om ett företag går bra är det bra för Sverige, även om vinsterna delas ut till aktieägarna. Det är väldigt många människor som direkt och indirekt är aktieägare. Det mesta hamnar i fonder i alla fall, så det kommer tillbaka till dem som är fondägare och det är vi nästan alla i Sverige. Ett företag som hänger på gärdsgården är ingenting att föredra. Det genererar inte särskilt mycket intäkter till statskassan heller.
Tom: Självklart väcker det uppmärksamhet och känslor, och leder ibland till åtgärder om det kliver in en storägare i ett företag som har en väldigt tydlig linje om vad vinsten ska användas till. Och det finns exempel på hur det också har lett till motreaktioner. Ta ett företag som Nordea, där huvudägaren har en sådan generös utdelningspolicy. I Sverige känner vi till historien om hur delar av banken räddades av staten. Då argumenterar många att det inte var därför skattebetalarna räddade banken. Men man bortser då från allt som har hänt däremellan.
Tom: Jag tror att aktieägare alltid har velat ha så hög avkastning som möjligt. Det är en del av spelets regler. Men aktieägarna har hamnat mycket mer i fokus under den senaste tiden, vilket har gett upphov till motrörelser som Occupy Wall Street. Nu pratar många om att lyfta fram stakeholder-värdena i stället. Men detta berör främst den finansiella sektorn.
Reglering av vinstuttag
Tom: Under efterkrigstiden var vinstuttagen väldigt reglerade, liksom många andra områden inom ekonomin. Det återspeglar synen på vad företagen är till för och i slutändan vad vinsterna är till för. Sedan har vi upplevt paradigmskiften de senaste trettio åren, när aktieägarna har hamnat mer i fokus. Nu är det shareholders value som är det intressanta och inte stakeholders, det vill säga samhället och alla andra intressenter.
Mats: Om vi tar ett konkret exempel, så såg man på 1950- och 1960-talen från statens sida ogärna att företagen delade ut vinstmedel i allt för hög utsträckning. Men samtidigt ansågs det inte nödvändigt för bolagen att betala av det i skatt. Nu infördes i stället möjligheten för bolagen att avsätta pengar i investeringsfonder som sedan kunde utnyttjas för investeringar. Det var ett sätt att sänka skatten och samtidigt kontrollera utdelning och ge företagen möjlighet att expandera med hjälp av dessa medel när det behövdes. Det är ett tydligt exempel på att staten vidtar åtgärder som kanske inte styr vinsten, men någonting annat som i sin tur påverkar vinstutvecklingen.
Tom: Aktieägarna protesterade naturligtvis, men i ett långsiktigt perspektiv var det faktiskt ganska bra även för företagen att bygga upp stora reserver som de senare kunde använda för investeringar.
Tom: När det gäller vinster i välfärden skiftar synen på dem väldigt mycket beroende på politiska övertygelser. Inom välfärden pratar man idag om att det skulle vara en otrolig tanke att få ta ut vinster. Men om man går tillbaka ett antal år har det funnits många sektorer som senare har blivit en del av den offentliga sektorn. Det är slående hur pendeln slår fram och tillbaka vad som anses vara samhällets ekonomiska sektor och vad som hanteras av den privata sektorn. Vi har sett en väldigt kraftig expansion av den privata sektorn under de sista tjugofem åren inom alla områden.
Investeringsfonder
Under 1950-talet utvecklades ett system med investeringsfonder i syfte att påverka investeringarna, vilket skulle verka konjunkturutjämnande. Genom skattelättnader stimulerades företagen att fondera vinstmedel som bara fick tas ut efter Riksbankens tillstånd. Syftet var att hålla igen efterfrågan när det behövdes. Dessa fonder undantogs vinstutdelningen, vilket också minskade inflationstrycket.
Under den så kallade lotteririksdagen 1973–1976 genomfördes flera åtgärder i syfte att begränsa arbetslösheten och främja köpkraften. En åtgärd, förutom bland annat skattesänkningar, var att släppa investeringsfonderna fria.
En bransch utan vinstutdelning
Mats: Det finns faktiskt en bransch där man har tillämpat utdelningsförbud, och det är livförsäkringsbranschen. På slutet av 1800-talet uppstod den så kallade principstriden mellan ömsesidiga bolag, som ägdes av försäkringstagarna, och aktiebolag där aktieägarna ville ha utdelning på det kapital de hade investerat. Det blev en ganska infekterad diskussion, där de ömsesidiga anklagade aktiebolagen för att föra ut en massa pengar som egentligen borde ha varit försäkringstagarnas. Aktiebolagen anklagade å sin sida de ömsesidiga bolagen för att ha en för liten kapitalbas – att inte ha tillräckligt med kapital för att skydda försäkringstagarna och för att utvecklas.
Detta löstes inte förrän i och med 1903 års försäkringsrörelselag. I samband med detta slutade så gott som alla aktiebolag att göra utdelningar till aktieägarna i livbolagen. I stället fungerade dessa aktiebolag som ömsesidiga bolag år efter år fram till 1980. Det fanns något enstaka bolag som förde över utdelningsmedel till moderbolaget för att göra investeringar, men det var ingenting jämfört med de pengar som delades ut till försäkringstagarna.
Men runt 1980, när avregleringen av finansmarknaden inleddes, antogs en lagstiftning som förbjöd utdelning i livbolag. Det var så dags då, det hade ju alla tillämpat i runt 80 år. Denna lag revs inte upp förrän runt år 2000. Det fanns alltså en lag under tjugo års tid som förbjöd vinstutdelning. Sedan togs detta förbud bort och det var fritt fram att dela ut vinstmedel. Först nu anpassades den svenska försäkringsbranschen till internationella förhållanden. I ett internationellt perspektiv ansågs utdelningsförbudet som något udda och man tyckte synd om dem som var ägare till försäkringsbolagen.
Nu var det många av de här bolagen som bedrev både sak- och livförsäkring, så de kunde ta ut vinst på sakförsäkringssidan i stället. Men det är ett intressant exempel där man faktiskt konkret har försökt styra vinstutvecklingen i någon typ av välfärdssyfte, då man menade att pengarna inte skulle tas ifrån försäkringstagarna. Kapitalet skulle ackumuleras och användas till pensioner eller till efterlevande. Detta välfärdsperspektiv fanns således redan i början av 1900-talet.
Kortsiktighet
Tom: Det har alltid funnits motstridiga intressen mellan kortsiktigt och långsiktigt tänkande, och det är nackdelen med att ta in externa delägare – om det nu är i form av aktieägare eller ägarandelar i en annan form.
Mats: Ju längre bak i historien man kommer, desto mindre viktig blir den kortsiktiga vinsten. I stället handlar det om att driva ett företag som utvecklas och som genererar kapital så att det kan överleva, och som också skapar möjligheter att expandera. Under 1700-talet och tidigt 1800-tal agerade man i en ganska lokal ekonomi, vilket gjorde det svårt att expandera. Vad vi kan se långsiktigt, är att vinsten har blivit allt viktigare som instrument för att styra utvecklingen av företagandet.
Tom: Kortsiktigheten när det gäller vinst har blivit viktigare på senare år. Men vinstnivåer är alltid ett relativt begrepp. Under andra halvan av 1800-talet kunde företagen dela ut väldigt stora delar av vinsten, delar som vi idag kanske skulle tycka var för stora. Men allting beror på situationen och vad man får för avkastning på andra investeringar.
Mats: Förr hade man helt andra möjligheter att skyffla vinst framför sig, att dölja vinst genom att plöja ned tillgångar i dolda resurser som man inte redovisade i bokföringen. De här dolda resurserna kunde man sedan ta fram under perioder när det gick sämre och visa att man fortfarande hade en hög vinstnivå och kunde genomföra utdelningar. Vissa företag, till exempel Stockholms Enskilda Bank, har haft en stabil utdelning från år till år med en exakt procentandel av det egna kapitalet. Det är inte beroende av vinsten, utan beroende på hur finanserna har ställts upp.
Tom: Motsatsen är när Nordea idag säger att man ska dela ut 70 procent av vinsten. Det är fastställt utifrån ett helt annat perspektiv på långsiktighet. Å ena sidan en extrem långsiktighet och å andra sidan kanske en extrem kortsiktighet.
Vinstens betydelse för företagens utveckling
Mats: Vinsten är förmodligen den viktigaste faktorn. Det primära för de flesta måste vara att man kan göra en vinst på verksamheten. Men det beror också på vad det är för slags entreprenörer. På 1930-talet startade många människor småfirmor, som cykelreparatörer och eltekniker, med en person i företaget. Det gick inte att få några jobb, då arbetslösheten låg på tjugo procent. Då ansåg många att det var bättre att starta ett företag och få en försörjning, snarare än att göra vinst. Men ser man till efterkrigstiden så har vinst varit ett viktigt incitament för alla företagare.
Tom: Det är ett välkänt faktum att en stor majoritet av alla företag är försörjningsföretag. Det huvudsakliga syftet är att försörja sig själv och sin familj och vinstintresset är inte överordnat. Men sedan är det alldeles uppenbart att möjligheten att göra vinst är mer central för alla jämfört med för hundra år sedan.
Mats: Vad vi ser är också att vi har fått en liten förskjutning i företagens allmänna finansieringslösning. Tidigare var företagen väldigt beroende av banker, men nu har de blivit mer beroende av marknaden. Om företagen kan visa upp ett bra resultat för marknaden, kan de emittera nya aktier och låna på derivatmarknaden till bättre villkor. För medelstora och större företag blir vinsten väldigt viktig.
Arbetarrörelsens syn på löntagarfonder och vinster
Tom: Det var framför allt inom LO som löntagarfondsutredningarna genomfördes. Men när de väl introducerades var arbetarrörelsen splittrad i frågan. Den revolutionära andan hade försvagats. Detta illustrerar svårigheten i att vara kapitalägare men ändå inte agera på marknadens villkor. Mot slutet var det nästan ingen som tyckte att löntagarfonderna var en särskilt bra idé.
Mats: Man kan ju fråga sig om 1970-talet innebar en vattendelare. Innan trodde man att staten kunde ordna upp alla typer av problem. Var det så att företagen gick dåligt så löste det sig. Men under 1970-talskrisen insåg man mer och mer att staten inte löser alla problem, utan företag gick i konkurs och avvecklades och hela branscher, som till exempel varvsindustrin, försvann. Det blev en ögonöppnare för LO. Det fanns ingen patentlösning bara för att vi hade en stark stat. Staten kan inte lösa alla problem i företagen. Då skapades en större förståelse för att det behövs vinst i verksamheten.
Tom: Det är spännande att se hur arbetarrörelsen och särskilt facket intresserade sig för vinster på ett annat sätt i och med att löntagarfonder och liknande introducerades. Från att främst se vinsten som ett sätt att öka sin lön, till att få en del av ägandet av företagen. De intresserade sig mer för vinstbegreppet och vad vinsten kan användas till. Facken har blivit kapitalister, fast en annan typ av kapitalister.
Mats: Normalt har man ur arbetarrörelsens perspektiv naturligtvis haft lättare att acceptera att pengarna återinvesteras i företagen. Men rörelsen har också insett att för det måste man betala ett pris, och priset är att det också görs en utdelning till aktieägarna.
Mats: Det finns en insikt om att det inte går att driva ett företag av enbart välgörenhet, utan de som äger företaget måste få ersättning för det. De ledande representanterna inom arbetarrörelsen har alltid i grunden insett detta, men rent retoriskt har de inte kunnat säga det. När Saltsjöbadsavtalet tillkom erkände arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna varandra som parter på arbetsmarknaden och detta uppfattades då som en eftergift för arbetsgivarsidan. Men samtidigt fick arbetsgivarna möjlighet till fria avskrivningar på sina tillgångar, vilket de inte hade haft förut.
Så kallade övervinster
Mats: I debatten pratas det ofta om att bankerna gör stora vinster. Det är klart att det finns svenska banker som går alldeles förbaskat bra, men det finns också banker som inte går speciellt bra, men vad ska man göra åt det? Man kan inte skicka pengar mellan bankerna.
Tom: Även i slutet på 1800-talet pratades det om att bankerna gjorde övervinster. Då kunde du få en direktavkastning på ditt ägarkapital på 20–25 procent. Jag tror att den finansiella sektorn är föremål för speciell uppmärksamhet, eftersom folk blir särskilt upprörda när dessa företag gör stora vinster.
Tom: Den finansiella sektorn ligger folk nära om hjärtat och det är någonting som i princip alla har en relation till. Den finansiella sektorn ska också enligt lagar och regler främja samhällets långsiktiga utveckling. Det står till och med i lagstiftningen.
Tom: Känslan är att det länge har funnits en diskussion om övervinster, så fort vinsterna har nått en nivå som väcker anstöt. Det kunde vara likadant på 1950-talet att man ansåg att vissa företag eller branscher gjorde övervinster. Så det är egentligen ingenting nytt. Just nu är bankerna föremålet för kritiken. Tidigare kunde det vara andra typer av företag.
Mats: I slutet av 1990-talet klagades det på att Ericsson tjänade för mycket. De tjänade hemskt mycket pengar, men några år senare rasade aktierna ned i källaren. De fick emittera obligationslån till mycket hög ränta och det blev väldigt, väldigt dyrt för Ericsson.
Tom: De senaste 5–10 åren är övervinster i mångt och mycket någonting som media har hittat på, för de vet att det där säljer. Det är inte en jätteseriös debatt egentligen, men det talar tydligt till folks känslor.
Kontrollsystem
Mats: På det hela taget har vi ett hyfsat fungerande kontrollsystem idag, med tydliga regler för företagens redovisning.
Tom: På den finansiella sidan är det betydligt bättre idag än för 30–50 år sedan.
Mats: Det är svårare att mörka och systemet har blivit mer transparent. Du måste följa regelverket och de principer som har ställts upp för att bedöma räkenskaperna. Det är kanske svårare att räkna på siffrorna för en lekman, men i grunden är det ett mer tillförlitligt system idag. När Kreuger redovisade sina siffror bestod de till stor del av falsarier mot slutet av koncernens livstid. Det var möjligt därför att ingen hade insyn i hur det faktiskt såg ut.
Mats: Även i modern tid i Sverige dyker det ibland upp liknande ”affärer”. Då måste man lita på att det finns revisorer som begriper vad de gör och har insyn i företaget, att de förstår vad de ser och inte bara accepterar de siffror som redovisas. Mycket av ansvaret för att systemet ska vara transparent och korrekt ligger på revisorerna. Men det är inte alltid det fungerar bra. Revisorer är människor de med och kan känna samhörighet med sin kund. Ett sådant känt exempel var Gusum, en riktig sörja.
Gusums bruk
Under 1980-talet tömdes Gusums Bruk på mångmiljonbelopp, vilket ledde till att bolaget gick i konkurs 1988. Bristen i kassan var då 123 miljoner kronor. I slutet av 1970-talet hade företagets vd/huvudägare och ekonomichef genomfört en rad spekulationsaffärer på råvarubörsen i London. Till en början gick affärerna bra, men en del av vinsterna hamnade i en schweizisk stiftelse som ekonomichefen kontrollerade.
Med tiden gick affärerna sämre, men bristerna i bolagets kassa doldes genom att bokföringen manipulerades. Svindlerierna avslöjades i februari 1988. Både vd:n och ekonomichefen dömdes till fängelsestraff. Varken styrelsen eller revisorerna utkrävdes emellertid på något ansvar.
Texten är ett referat av en intervju genomförd i december 2015. Hämtad ur Vinstbegreppet i samhälle och företagande, nr 9 i skriftserien Näringslivshistoria (Förlaget Näringslivshistoria).
Beställ Vinstbegreppet i samhälle och företagande från Centrum för Näringslivshistoria.
Dela med dig av dina tankar