Under två sekel har Norstedts varit en storhet inom svenskt kultur- och näringsliv. Förlaget har gett ut mängder av Nobelpristagare och bland de litterära berömdheterna hittar vi även en medlem av kungahuset.
I nutid förknippar vi förmodligen Norstedts främst med Stieg Larssons och David Lagercrantz succéer i Millennium-serien. Böcker som lästs i stora delar av världen och genererat betydande förlagsinkomster. Välkända är också Jan Guillous »kioskvältare« om underrättelseofficeren Carl Hamilton och Tempelriddaren Arn. Mindre känt är kanske att J R R Tolkiens Ringen-epos och J K Rowlings böcker om Harry Potter först mötte svensk publik genom Norstedts. Inte störst, men som god tvåa efter Bonniers, har Norstedts även försett svenska läsare med mängder av juridiskt material, specialtryck och fackböcker.
Nykomling i tryckeribranschen
Utan egentlig branscherfarenhet köpte rådmannen Per Adolf Norstedt från Örebro år 1821 ett mindre boktryckeri med stilgjuteri, förlag och boklåda i Stockholm. Säljare var gode vännens, boktryckare Johan Peter Lindhs, änka. I botten på Lindhs verksamhet låg Lars Salvius förlag med anor från det sena 1700-talet. Genom detta följde Kungliga Vetenskapsakademiens almanacksprivilegium med i köpet. En värdefull tillgång med stor betydelse för firmans lönsamhet. Under fortsatt drygt 80 år, skulle almanacksutgivning väga tungt i produktmixen.
Med nyförvärvet som grund, etablerade Per Adolf Norstedt 1823, tillsammans med sönerna Adolf och Carl, firma P A Norstedt & Söner. Förlagets pionjärtitel blev Beskrifning på en ny Apparat till Potäters Upplösning och Beredning för Brännvinsbränning. Tre år senare sammanställde Norstedts sin första förlagskatalog. Strax därpå drog Per Adolf sig tillbaka till förmån för sönerna. 1833 blev företaget Kunglig boktryckare och etablerade sig på Riddarholmen, i kvarteret Kungliga boktryckaren nr 1. På statligt uppdrag började Norstedts året därpå ge ut Svensk författningssamling. Sedan Norstedts blivit Svenska Akademiens förläggare tillkom trycket av Sveriges officiella organ, Post och Inrikes tidningar. På eget bevåg utvecklade Norstedts 1841 en epokgörande lagbok, Sveriges Rikes Lag, den enda officiellt använda lagedition som utges i privat regi.
Norstedts växte såväl organiskt som genom företagsförvärv men förblev primärt en tryckerirörelse. Utgivningen präglades av juridiskt material, offentliga tryck, almanackor och skolböcker. Erik Gustaf Geijer och Esaias Tegnér hörde till de första i en fortsatt blygsam skönlitterär produktion. Genom trycksaksexperten Gösta Laurin och hans litterärt skolade bror Albert Laurin fick Norstedts 1869, ett nytt ledarskap med släktband till Norstedts.
Albert började så smått på bygget av en medveten förlagsprofil. Men båda avled unga. G A B Holm tog då över som ny dynamisk vd. Till boet förde han med sin egen skapelse, Nytt Juridiskt Arkiv, med utgivningsstart 1874. En verklig långkörare och än i dag ett ovärderligt hjälpmedel för jurister. 1879 ombildades firman till aktiebolag och utvecklingen tog rejäl fart. Tryckeriverksamheten blev störst i landet och bokförsäljningen trefaldigades. Samtidigt var Holm skeptisk till utgivning av skönlitteratur.
Nytt sekel och nya ambitioner
Vid sekelskiftet kom bröderna Carl G och Thorsten Laurin till Norstedts. Gradvis styrde de mot positionen som ett förlag med kulturella ambitioner och spännande författarnamn. Dock var Thorsten Laurin egentligen dystert övertygad om att »förläggeri var en djupt omoralisk syssla, jämförlig endast med hasardspel«. Brodern Carl G Laurin var själv en framstående skriftställare som bland annat författade Konsthistoria, ett standardverk som under decennier var ett av förlagets mest sålda verk.
Carl Norstedt (längst upp till höger) är en av sönerna i P A Norstedt & söner. Hans far, Per Adolf Norstedt, hade grundat företaget 1821. Norstedts rötter sträcker sig dock så långt bak som till 1603, då A. Olofsson Helsings Boktryckeri är det första av alla de företag som gått upp i Norstedts.
Foto: Norstedts Förlagsgrupps arkiv
hos Centrum för Näringslivshistoria.
Rekryterad av G A B Holm, blev historikern Carl Grimberg förlagets litterära chef 1908. Han drömde om en brett upplagd historik med hela svenska folket som målgrupp. 1910 klev Conrad Carleson in som ny vd. Han tilltalades av Grimbergs idé och 1913 kalkylerade man med ett verk i nio delar och en upplaga på 30 000. Ett rejält ekonomiskt vågspel. Grimberg arbetade parallellt som förläggare och författare, från 1918 som heltidsförfattare. Bokverket Svenska folkets underbara öden blev en stor framgång, en folkkär klassiker som redan 1925 hade sålts i nära 100 000 exemplar. Successivt svällde Norstedts skönlitterära författarlista med såväl översatta utländska författare som aktade inhemska, till exempel Frans G Bengtsson, Fredrik Böök, Hjalmar Gullberg, Olle Hedberg och Harriet Löwenhjelm. 1916 inledde bokkonstnären Akke Kumlien en nyskapande formgivningsepok och Norstedts böcker gavs nu en attraktiv, särskiljande egen typografisk dräkt med stor betydelse för bokkonstens utveckling.
När Norstedts firade 100-årsjubileum 1923, avbröts tillfälligt allt arbete, flaggan hissades och personalen samlades utomhus. Thorsten Laurin höll tal och utbringade ett fyrfaldigt leve för firmans framgångar. Arbetarna bjöds på kaffe och tjänstemännen fick lunch. Drygt en halv miljon kronor hade avsatts för jubileet, med minnesgåvor, festskrift, bankett i Stockholms nyinvigda stadshus och donationer på sammanlagt 380 000 kr. Gästernas tacktal hölls av ingen mindre än HKH prins Wilhelm, sedan tio år tillbaka etablerad som författare med utgivning på Norstedts.
Norstedtshuset på Riddarholmen i Stockholm ritades av arkitekten Magnus Isæus och uppfördes på 1880-talet. Byggnaden är fortfarande huvudkontor för förlaget. Foto: Norstedts Förlagsgrupps arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Den författande prinsen
Hertigen av Södermanland, prins Wilhelm, föddes 1884 som son till blivande Gustaf V och Viktoria av Baden, med hög rang i tronföljden. Lättsam, social, berest och chosefri blev han en särskilt omhuldad profil i Norstedts författarkrets. Av många kallad Pewe, framstod han som något av förlagets portalfigur. Efter sjömilitär karriär och kort äktenskap med ryska storfurstinnan Maria Pavlovna var han, från sin bas på slottet Stenhammar, verksam inom ett brett och ymnigt kulturellt fält – lyrik, reseskildringar, teaterpjäser, dokumentär- och journalfilm, föredrag och radiouppläsningar. Från debuten hos Norstedts 1913, med reseskildringen Där solen lyser och en första diktsamling 1916, var han förlaget trogen fram till 1960-talet. Prinsen hade ett vidsträckt kontaktnät långt utanför de kungliga domänerna. 1914 var han till exempel i Kenya som bröllopsvittne, när fröken Karin Dinesen genom äktenskap med Bror Blixen-Finecke blev Karin Blixen.
Prins Wilhelms bana hade tydligt frihetliga förtecken som särskilt ofta kom till uttryck i samband med krigsåren. 1934 var det sensationellt att han som svensk arvfurste, jämte en rad Bonnier-författare undertecknade en genom TT spridd protestskrivelse till förmån för Karl Otto Bonnier som, med antisemitiska förtecken, framställts i pressen som hänsynslös utnyttjare av materiell makt och förtryckare av det fria ordet. 1936 blev prinsen även medarbetare i Svenska Dagbladet.
Bland det oförtecknade materialet i Norstedts arkiv finns det ett hundratal brev adresserade till prins Wilhelm på Stenhammar slott. Foto: Mikaela Nordin, ur Norstedts Förlagsgrupps arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
En brevsamling bevarad i Norstedts arkiv ger en bild av prinsens betydelse för den konstnärliga och litterära parnassen. Där återfinns till exempel ett brevkort med varmaste hälsningar från Selma Lagerlöf, 1912. Annandag jul 1917, hälsar Anders Zorn från Mora att han: »…önskar E-K-H allt hvad är av varm vänskap fullt hjerta mägtigt på det nya året. Här är hjärtligt julväder 8 grader kallt och snöyra.« Och sedan: »Jag har etsat en interiör från mej och om den blir bra skall EKH få den i nyårsgåva.«
1923 meddelar den finska historikern Alma Söderhjelm:
Pewe, tro inte skall du förgäves få säga att min bok ej blir färdig! Vår lärare i Paris i franska revolutionens historia brukade säga att skepticismen är den enda bas på vilken historieforskningen bör ställa sig. Pewes tvivel gjorde att vi blev färdigklädd klockan åtta en lördagsmorgon för att spotta i nävarna och ta nya tag, som Du brukar säga! Men när Du en gång läser min bok, som jag hoppas Du skall göra så tror jag att Pewe skall förstå att den tog en viss tid!!
Samma år skriver Albert Engström från Grisslehamn att:
Jag trivdes på Stenhammar mycket och längtar dit igår. Men först måste jag arbeta. Det är det osympatiska med böcker att de måste skrivas. Det är förbannelsen med oss författare.« 1924 svarar han på en fråga från Pewe: »Inte vet väl jag vad jag ska ta i betalning. Bestäm själv! Jag behöver alltid pängar och nu skall jag därtill flytta i stan. 100 kr är väl inte för mycket?
Efter prinsens besök i Finland 1925, hälsar presidenten Lauri Kristian Reland i anslutning till ett resonemang om Sveriges och Finlands stora gemenskap: »Ers kunglig höghet! Jag har aldrig varit någon politiker och aldrig velat vara det – min ljusa tro på framtiden bygger på övertygelsen därom att det som är rätt, alltid till sist segrar. Hos ers Kunglig Höghet har jag funnit samma tro och samma övertygelse. Jag vågar hoppas – förlåt mig om jag ej följer etiketten – att vi båda skola på denna grunden mötas som två uppriktiga goda vänner.«
I juli 1939 berömmer den brittiske författaren Hubert Griffith Pewes pjäs Der Andere/Alter Ego:
I understand that, through your agents, there have been suggestions that I should adapt a play of yours for the English stage. The negotiations have been extraordinarily drawn-out – not through any fault of mine – and I hope that they may now be concluded quickly.
1942 skriver den amerikansk-brittiske författaren, och kommande nobelpristagaren, T S Eliot och tackar för översänd Hjalmar Gullberg-lyrik:
I enjoyed and admire these poems: the translation seems very good, and one has glimpses of the skythnic and Syllabic beauty of the original.
I maj 1945 skriver revykungen Karl Gerhard:
Man förstår ju sossarnas stolthet, nu när Per-Albin har vunnit världskriget. Prinsens insats är inte lika stor i deras ögon, men vi äro inte få som värdesätta den högre. Att jag är en av dem är onödigt att säga, men skulle man bara säga det som är nödvändigt blev ju så lite sagt.
Vänskapen med proletärförfattaren
Breven visar också på vänskapen och den långvariga korrespondensen mellan prinsen och proletärförfattaren Moa Martinson. Moas författarskap byggde på egna upplevelser av fattigdom och nöd. Till torphemmet i Sorunda kom många kulturpersonligheter, även prins Wilhelm, på besök.
Moa i maj 1943:
Jag hörde prinsens radiotal igår. Det var en stor njutning, väl avfattat, konstnärligt framfört.
Och sedan:
Nu vänder sig kriget och vi här i Sverige kanske kommer att klämmas mellan sköldarna. En god sak har detta med sig – man slipper höra talet om att vi skall känna oss enkla inför ockupationsländerna. Jag och många tusen med mig har aldrig känt oss enkla, vi har haft för bekymmersamt med beredskapen för att ha haft tid med det.
Prins Wilhelms brevsamling i Norstedts arkiv berättar om en vänskap med proletärförfattaren Moa Martinson. Foto: Rolf Olson/TT.
1944 konstaterar Moa att hon gjort »sukse« i radio:
Ja det har jag ju gjort förut också men det har ingen låtsat om, men nu var prins Wilhelm med, och då blev det strax litet sensation. De har på känn lite varstans, att gränsen är nästan nådd för prinsens umgänge, då jag råkar komma med. Man liksom fryser lite över ryggen. Jag är ju så pass urproletär att jag är aristokrat. Något annat än urproletärer och bildad överklass har inte mitt gillande i varje fall.
Hon fortsätter:
Jag är glad att inte prinsen skrivit om mina böcker. Det kan så lätt verka protegering och förläggaren använder sig ju skamlöst av varje litet ord prinsen säger om den eller den.
I januari 1952 råkade prins Wilhelm ut för en bilolycka. Prinsen klarade sig men den kvinnliga mittpunkten på Stenhammar, hans inofficiella sambo sedan 30 år, madame Jeanne Tramcourt, omkom. Prinsen var nedbruten. Moa skrev återkommande och försökte trösta med sin klokskap. Hon var själv frånskild, änka och hade som ung förlorat två små söner.
Människan har kommit till jorden för att göra sig löjlig har jag funnit. Men jag känner sorgens apati och den kan vara farlig och vad som helst är bra för att väcka en ur den, även brev från en diktarslampa kan duga.
Företagshistoria 2022:4
Text: Eva Ersson Åbom. Eva är en tidigare medarbetare hos Centrum för Näringslivshistoria som gärna fördjupar sig i företagens arkiv.
Dela med dig av dina tankar