Försäkringsvärlden i gungning

Den 18 april 1906 inträffade vad som brukar kallas försäkringsvärldens Titanic-katastrof – jordbävningen i San Francisco. En händelse som även påverkade svenska försäkringsbolag.

Den här historien handlar främst om de svenska försäkringsbolagen, i synnerhet Skandia, som var verksamma i området och hur de resonerade om huruvida de skulle stanna kvar på eller lämna marknaden. Men det är också möjligt att säga något om hur den amerikanska försäkringsmarknaden kom att påverka Skandias moderna historia.

Två tredjedelar av San Francisco förstördes till ett värde av totalt 1,3 miljarder kronor (cirka 69 miljarder i 2013 års värde). Det var emellertid inte själva ”naturrevolutionen” som orsakade de största skadorna. I stället var problemet att alla vattenledningar förstördes, vilket till en början hindrade eldsläckningen, och branden kunde härja fritt i nästan tre dagar. Dessutom avled brandchefen i jordbävningens inledande skede, och det skapade ytterligare bekymmer vid samordning av eldbekämpningen.

Jordbävningsklausuler

Många försäkringsbolag försökte genom så kallade jordbävningsklausuler undvika vissa typer av skadeutbetalningar. En av principerna var att ett hus som rasat till följd av eruptionen inte ersattes – men om byggnaden föll på ett annat hus fick man ersättning för det sistnämnda.

Den här strategin – vilken för övrigt var praxis på försäkringsmarknaden för att säkra bolagens överlevnad i samband med naturkatastrofer – att undvika en del av skadeanspråken, skapade frustration hos allmänheten. Massmedia försökte trycka på bolagen att fullgöra sina åtaganden. Varje vecka publicerade tidningarna ”svarta listor”, där bolag som inte gjort rätt för sig namngavs. En knapp fjärdedel av samtliga verksamma bolag betalade alla sina skador, däribland de svenska försäkringsbolagen.

Det fanns tre svenska aktörer på amerikanska västkusten. Skandia hade en återförsäkringsförbindelse med engelska Royal. Skåne (från Malmö) hade liknande arrangemang med de brittiska bolagen Commercial Union och Alliance. Svea (Göteborg) slutligen drev en generalagentur i staden men hade också en agentur i New York. Dessvärre brann Sveas San Francisco-kontor ned, och det svenska huvudkontoret tvingades skicka över flera koffertar med kopior av försäkringsavtalen. Samtidigt åkte chefen för den utländska avdelningen och en brandingenjör över till USA. Först flera månader senare, efter att ha reglerat över 900 skador, återvände de till Sverige i december. Även Skandias vd Karl Herlitz besökte katastrofområdet.

Människor köar för bröd efter naturkatastrofen. Bild från US National Archives.

Skandia och Svea betalade sammanlagt 7,5 miljoner kronor för skadorna i San Francisco – hälften av bolagens totala årspremieinkomst. I dagens penningvärde motsvarar det ungefär 400 miljoner. Skånes skador uppgick till 1,2 miljoner. Flera tyska och brittiska bolag tvingades avveckla sina amerikanska affärer, men majoriteten stannade kvar.

Olika strategier

De svenska bolagen hade olika strategier efter jordbävningen. Skandia och Svea stannade kvar. Det främst skälet var att de amerikanska premierna utgjorde en så stor andel av bolagens totala premieinkomst; ett tillbakadragande hade halverat bolagens brandaffär. Samtidigt önskade man få tillbaka en del av vad som hade förlorats i katastrofen. Bolagen hade också varit relativt generösa vid skaderegleringen, vilket ökat allmänhetens förtroende för de svenska bolagen.

Skåne däremot, drabbades också av en jordbävning i Valparaíso, Chile, samma år och drog sig tillbaka från både Nord- och Sydamerika och satsade i stället på att utvidga verksamheten i Ryssland. Ironiskt nog förlorade bolagen ännu större belopp där i samband med nationaliseringen av inhemska och utländska bolag efter bolsjevikernas maktövertagande 1917.

Det fanns många myter som uppkom i samband med skaderegleringen efter jordbävningen, särskilt en blev kopplad till det svenska bolaget Svea. Bolaget hade en stor del försäkringstagare i San Francisco som var av kinesiskt ursprung. Eftersom försäkringsbreven blev förstörda fanns endast kopior med något bristande kvalitet som matchades med olika valörer av legitimitetshandlingar.

Detta skapade osäkerhet hos skadereglerarna, vilket gav bränsle till ett rykte om att kunder med kinesiskt ursprung som fått ersättning från Svea fick en stämpel i pannan för att bolaget skulle undvika dubbla utbetalningar. Men enligt Sveas minnesskrift från 1966 var detta endast illvilliga lögner för att skada bolagets relationer till allmänheten, särskilt den viktiga kundgruppen bland invånarna i Chinatown.

Många hus totalförstördes av jordbävningen. Bild från US National Archives.

Ödesval för Skandia

Skandia och Svea stannade således på marknaden och kom i framtiden också att samarbeta på den amerikanska marknaden. Svea köpte tillsammans med norska Storebrand ett sjöförsäkringsbolag med namnet Hudson 1920 som övertogs av Svea efter ett par års verksamhet. År 1930 övertog Skandia hälften av aktierna i Hudson, men redan 1933 – till följd av depressionen – placerades hela portföljen hos ett annat bolag. Därefter tog Skandia över bolaget som lades i malpåse, men efter andra världskriget aktiverades verksamheten igen.

I slutet på 1960-talet stod Skandia inför ett ödesval på den amerikanska marknaden, antingen avveckla rörelsen eller satsa mer intensivt. En intressant aspekt var att beslut togs av P.G. Gyllenhammar som sedermera blev vd för Skandia (efter sin far Pehr) 1970 och i slutet på samma år vd för Volvo (efter sin svärfar Gunnar Engellau). Det var enligt Gyllenhammar helt nödvändigt för Skandia att bygga upp en stark position på den amerikanska marknaden.

Efter andra världskriget hade Skandia satsat på skadeförsäkring i USA, men till följd av så kallade långsvansade ansvarsförsäkringar och orkanen Andrew 1992, avvecklades portföljen fullständigt. Men samtidigt hade Jan Carendi startat en mycket framgångsrik livförsäkringsverksamhet, som blev Skandias nya strategi i USA. Dessvärre behövdes ofantligt omfattande reserver för att stödja verksamheten, och det fanns inga möjligheter att finansiera rörelsen långsiktigt. Slutligen såldes verksamheten i USA 2003 (och på många andra marknader) efter turbulensen på Skandia, för att man ville försöka överleva som självständigt bolag. Som vi vet, var det inte möjligt, men det är en helt annan historia.

Ur Företagshistoria 2015:1

Text: Mikael Lönnborg är docent vid Södertörns högskola, Institutionen för samhällsvetenskaper, Avd. för företagsekonomi, Centrum för entreprenörsforskning (ENTER forum). Samt førsteamanuensis II, Handelshøyskolen BI, Institutt for innovasjon og økonomisk organisering, Senter for næringslivshistorie, Oslo.

Dela med dig av dina tankar