Från arbetsfred till storkonflikt

Den konflikt som brukar lyftas fram som startskottet på det konfliktfyllda 1970-talet är gruvstrejken vid LKAB i Kiruna, Svappavaara och Malmberget som bröt ut i december 1969.

Faktum är att denna föregicks av en strejk i Sannegårdshamnen i Göteborg i november samma år. Hamnarbetare vid Sannegårdshamnen gick ut i vild strejk efter det att två anställda suspenderats. Strejken vidgades och kom att inkludera samtliga dryga tusen ordinarie hamnarbetare i Göteborg. Då hade konfliktorsaken vidgats till en protest mot de stadgar inom SAF som gav arbetsgivare rätt att fritt anställa och avskeda arbetare. Strejken avblåstes en vecka senare, då de två suspenderade hamnarbetarna återfått sina arbeten. Men strejken vid LKAB månaden därpå fick en helt annan dignitet, och kom att markera upptakten till de omfattande strejkvågor som följde under de följande decennierna och den oro på arbetsmarknaden som utlöstes av den ekonomiska krisen och de omfattande strukturomvandlingarna inom de krisdrabbade branscherna. Gruvstrejken kan även symbolisera det allt mer vänsterradikala politiska klimat som infann sig efter studentrevolterna i bland annat Paris 1968, händelser som satte stort avtryck i hela den industriella västvärlden.

Gruvstrejken vid LKAB fick stor uppmärksamhet i massmedia och har i efterhand skildrats i böcker, artiklar och filmer. Att den fick så stort genomslag beror till stor del på dess långa förlopp och på att arbetsgivaren var den svenska staten, men kanske främst på att det var den största arbetsmarknadskonflikten i Sverige sedan andra världskriget.

Det fanns även ett missnöje med hur gruvfacket agerade, vilket förklarar att konflikten karaktäriseras som en vild strejk. Händelseförloppet var kortfattat följande. Den 9 december lade 35 arbetare ned arbetet vid LKAB:s gruva i Svappavaara som protest mot ett lönebesked. Dagen efter hade samtliga gruvarbetare i Svappavaara gått ut i vild strejk. Efter några dagar var även gruvorna i Kiruna och Malmberget indragna i strejken, som totalt berörde närmare 5 000 arbetare. Totalt var 7 000 arbetare och tjänstemän i konflikt, och det skulle dröja 57 dagar innan arbetet återupptogs. Av förklarliga skäl ledde gruvstrejken till motsättningar mellan de mer vänsterradikala företrädarna och de som förespråkade en kompromiss.

De effektiviseringar som drivits igenom under 1960-talet brukar lyftas fram som en av de viktigaste förklaringarna till strejkens utbrott. Rationaliseringarna genomfördes med hänvisning till skalfördelar, ökad konkurrens och (mer sällan uttalat) ökad lönsamhet. Men branschrationaliseringar mejslades inte bara fram av företagsledningar med syfte att säkra marknadsandelarna eller öka marginalerna. Tvärtom finner vi ett försvar för rationaliseringsrörelsen i arbetarrörelsens efterkrigsprogram och socialdemokratisk retorik ända sedan mellankrigstiden, men med ökad intensitet under efterkrigstidens första decennier. Men de konkreta åtgärder som vidtogs för att höja effektiviteten påverkade givetvis de anställda dels genom ackordslöner eller andra tidsrelaterade effektiviseringar, dels genom permitteringar eller totala nedläggningar av företag eller produktionsenheter.

De förklaringar som återkommer när gruvstrejken analyseras är just kopplade till LKAB:s driftsrationaliseringar under perioden, men även missnöje med löneutvecklingen och brister i arbetsmiljön har lyfts fram. Att LKAB var ett statsägt företag och att det fanns en uttalad kritik mot den starka socialdemokratiska centraliseringen och styrningen av arbetarrörelsen (framför allt fackföreningsrörelsen) användes av oppositionen och den borgerliga pressen som ett argument för att visa på de negativa effekterna av statligt ägande. Men det fanns även röster som försvarade LKAB:s rationaliseringsambitioner och höga vinster, och som påpekade att det statliga ägandet bidrog till finansieringen av välfärdssamhället och de norra regionernas ekonomiska utveckling.

Men de generella problem som kom upp till ytan genom gruvstrejken spred sig till det övriga näringslivet, framför allt den tunga industrin. I den socialdemokratiska tidningen Arbetarbladet konkretiserades detta:

Allt mer tyder på att i botten på LKAB-strejken ligger en konflikt mellan en långt driven mekanisering och den enskilda arbetarens krav på mer mänsklighet och trivsel i arbetsprocessen. I så fall står vi här inför ett problem som inte är separat eller speciellt för LKAB utan generellt och med räckvidd för hela vårt nutida arbetsliv.

De direkta effekterna av strejken vid LKAB var att företaget efter långdragna förhandlingar accepterade ett lönelyft på 14 procent samt en översyn av de tidsstyrda arbetsmomenten och den generella arbetsmiljön. Ackordssystemet, det så kallade Universal Maintenance Standard (UMS), togs bort som löneform men behölls som planeringsinstrument hos företagsledningen. Därutöver slöts avtal om höjda pensionsbelopp, förbättrad arbetsmiljö och utökat arbetsskydd. Ett krav som ställdes var att LKAB skulle lämna SAF, något som avvisades under förhandlingarna men som till slut skedde då regeringen beslutade om ett utträde ur arbetsgivarorganisationen. När det gäller de indirekta effekterna av konflikten är det svårare att peka på spridningseffekter till det övriga närings- och arbetslivet. Strejken har i efterhand tolkats som startskottet på två konfliktfyllda decennier och som en händelse då mer djupgående ekonomisk-strukturella samhällsförändringar kom upp till ytan. Eftersom strejken var en olaglig konflikt representerade den ett hot mot de institutioner som hade skapats för etablerade förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Själva andan i Saltsjöbadsavtalet hade med andra ord utmanats.

Författare: Tom Petersson

Tom Petersson är docent i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Avsnittet är hämtat ur boken Det svenska näringslivets historia 1864–2014, del III: 1945–1965 Samhälle och näringsliv med gemensamma mål. Boken har getts ut genom ett samarbete mellan Dialogos Förlag och Centrum för Näringslivshistoria.

Dela med dig av dina tankar