Från benskakare till kolfiber och el

Att inte cykla är att gå för långt, säger entusiasterna. Och de är många. Det görs ungefär en miljard cykelresor i Sverige varje år, vilket innebär att var tionde resa är en cykeltur.

Cyklar har vanligtvis två hjul. Från början hade den varken pedaler, luftfyllda däck, kedja eller ens styre. Den fick i stället sparkas fram. Men vid slutet av 1800-talet såg konstruktionen i princip ut som i dag — med pedaler och en kedja som sätter snurr på bakhjulet. Det finns många som vill ta åt sig äran av att ha tillverkat världens första cykel. Det finns en historia om att Leonardo da Vinci (1452–1519) skulle skissat på en, men det är antagligen inte sant. Troligare är att någon som arbetat med hans arkiv många år senare skissat något cykelliknande på baksidan av en annan ritning.

Efter benskakare (obekväma konstruktioner med två järnhjul som gjorde att skelettet skakade kraftigt på den som framförde cykeln) och höghjulingar utvecklades säkerhetscykeln i England på 1870-talet. Den hade kedjeutväxling och två lika stora hjul. Ett mycket stort steg för cykelns utveckling var uppfinnandet av den luftfyllda gummislangen. John Boyd Dunlop (1840–1921) var en veterinär på Irland som 1888 provade att sätta en luftgummiring på sin sons trehjuling.

 

Det blev en succé och idén spred sig. Vid slutet av 1890-talet var cykeln i princip färdigkonstruerad med frinav, bromsar och luftfyllda gummidäck. På vissa av 1890-talet cyklar skulle man dock trampa upp och ner på pedalerna i stället för runt. Det fanns en teori om att man på det sättet bättre tog tillvara benens muskelkraft.

Snabb utveckling

Benskakarna och höghjulingarna var avsedda för herrar, eftersom kvinnor inte kunde bära byxor. Några olika varianter av cyklar med tre, fyra eller till och med fem hjul byggdes där damerna kunde sitta i damsadel eller cykla i kjol. De var mycket dyra och tungcyklade på dåtidens vägar. Damcykelramen kom något senare när man fått fram en lätt, mer hållbar stålrörskvalitet. En vid, lång byxkjol uppfanns av Amanda Bloomer i England på 1850-talet. Den kjolen blev populär från 1890-talet och kunde användas vid sportande och cykelturer. Men det var först på 1910-talet som det blev vanligare att damer »red velociped« som det kallades.

En kvinna cyklar en trehjuling i sällskap med män på höghjulingar. När velocipeden var en nyhet ansågs det olämpligt för kvinnor att bära byxor, vilket krävde kreativa lösningar. Akvarelltryck av L. Prang & Co 1887. Bild: Library of Congress.

Under 1920-talet blev cyklarna billigare. Nu hade även landsbygdens folk, pigor och drängar, möjlighet att köpa en cykel på avbetalning. Det ledde till att rörligheten på landet ökade. Man kunde färdas till den större orten för att handla, få nyheter eller kanske åka till dansbanan i en närbelägen by. Dessutom blev det lättare att ta sig till tillfälliga jobb i skogen eller på åkern.

Under de följande decennierna förbättrades cykeln tekniskt sett. De blev mer hållbara och en stor flora av tillbehör utvecklades: utväxlingar, bättre bromsar, lyse och pakethållare. Särskilt under andra världskriget blev cykeln ett nödvändigt transportmedel i skuggan av bränsle- och gummikriser.

Svenska cyklar

Den första större svenska cykeltillverkaren var fabrikören Per From som 1884 gjorde sin första cykel. Han hade varit på en studieresa till USA och tagit med sig kunskapen att bygga höghjulingar till Sverige. Hans höghjulingar hade ram av rör, ihålig framgaffel, däck av massivt gummi och kullager på både fram- och bakhjul. From fortsatte att bygga cyklar efter utländska förebilder. Vissa liknar dagens cyklar men han tillverkade även olika specialcyklar, som till exempel trehjulingar för dem som trodde att det var svårt att hålla balansen på en tvåhjuling.

Sveacykeln konstruerades av bröderna Ljungström på 1890-talet. Den hade fem tryckluftsreglerade växellägen och två bromsar. Tillverkningen pågick till omkring 1905. Alfred Nobel blev intresserad av konstruktionen och de tillverkades i England under en kort tid.

Stockholms Velocipedklubb på utflykt till Drottningholm, 1897. Foto: Tekniska museet.

Scania i Malmö importerade engelska Humber-cyklar men började även egen tillverkning. I det främre kedjedrevet syntes fabriksmärket som buss- och lastbilstillverkaren Scania använder än i dag.

Crescent tillverkades från 1890-talet i Chicago. De importerades till Sverige och ansågs så bra att Lindblads började tillverka dem i Stockholm. På 1960-talet gick företagen som tillverkade Crescent och Monark samman. Monark i Varberg, Wiklunds i Stockholm och Nymans i Uppsala hade flera egna märken men sålde också delar till mindre tillverkare. Många mindre handlare köpte delar per postorder från de större fabrikerna och monterade själva. De namngav ofta sina cyklar fantasifullt eller tidstypiskt. Här hittar vi namn som Spurt, Spänst, Snabb, Svanen och Amor. Samt Funkis, Flygaren, Pilot, Torped och Atomen. Sammanlagt har det funnits mer än 2 500 olika cykelmärken i Sverige.

Cykeln i dag

De vanligaste cyklarna i dag liknar tekniskt sett dem som tillverkades under 1930-talet. Lättare och förbättrade material som kolfiber kommer till användning inom cykelindustrin. Många kunder föredrar att »komponera« sin egen cykel genom att välja en ram som finns i olika storlekar och kvaliteter, köpa till hjul, sadel, växlar, bromsar och skärmar.

Foto: Cycleurope Sverige.

Cykeln har utvecklats till att på många håll i världen utgöra det viktigaste och största transportmedlet. Men i Europa är vi fortfarande fästa vid våra bilar, även om framför allt Danmark och Holland är cyklande nationer. I Danmark sker var femte resa med cykel, i Sverige var tionde. De senaste årens utveckling av elcyklar har dock ökat intresset för cykeln som transportmedel, inte minst i städerna.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

KORT CYKELHISTORIA:

  • Redan i slutet- av 1700-talet byggdes cyklar i Tyskland som kallades löphjulingar. En löphjuling hade en planka mellan två trähjul. Framhjulet gick inte att vrida, så man behövde stanna cykeln för att svänga. Den hade heller inga trampor så man fick sparka sig fram.
  • På 1860-talet kom »benskakaren«, cyklar med trampor. »Östbergare« kallades de första svenska serietillverkade benskakarna.
  • Från 1870-talet tillverkades höghjulingar med ram av smidesjärn eller trä. Ju större framhjul de hade, desto fortare gick de. Med en höghjuling kunde man komma upp i farter på 30–40 km/timmen.
  • I England utvecklades säkerhetscykeln från 1870-talet med kedja och två lika stora hjul.
    Vid slutet av 1890-talet var cykeln i princip färdigkonstruerad med bromsar, växlar och luftfyllda gummidäck.

 

Text ur Företagshistoria 2023:2

Skribent: Gert Ekström. Gert är teknikhistoriker och stor cykel- och fordonsentusiast. En version av texten ovan har tidigare publicerats i boken 100 innovationer, utgiven av Tekniska museet och Bilda förlag.

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *