Från dem köpte stockholmarna sin fisk

I boken Kvinnors entreprenörskap under 400 år pekar Anita Du Rietz på den långa linje av kvinnligt företagande som vi finner i svensk historia. Men den företagsamheten har ofta misskänts, eftersom det inte handlat om ”fina” yrken.

Fisk har alltid varit en basföda utefter Sveriges kuster. I dag förekommer färsk fisk inte lika ofta, och i takt därmed har fiskmånglerskorna nära nog försvunnit. Under tidigare århundraden var handeln med fisk väl utbredd och sköttes av företagsamma kvinnor. Hur var villkoren för dem i en stad som Stockholm?

Efter den 40 dagar långa fastan åts det mycket fisk både före och efter reformationen. Torsken kom från Östersjön eller Bergen, strömming fanns efter ostkusten, liksom abborre, braxen och mört. Men torkad eller saltad fisk kunde transporteras till marknaderna liksom lax, ål och gädda. I de reglementen som i början på 1600-talet reglerade handeln kunde fiskmånglerskorna sälja upp till ett tjugotal olika fisksorter. Många fattiga kunde få meta eller pimpla i kronans vatten runt Stockholm eller fiska i böndernas vatten, förmedla fisken till stadens försäljerskor eller i vissa fall sälja själva vid Fiskehamnen.

De flesta månglerskor (alltså försäljare) var under 1600-talet ambulerande och fick gå runt i portarna och erbjuda sina varor. Men det gällde inte fiskemånglerskorna som skulle finnas samlade på Fisketorget, (även kallat Packaretorget ända till 1853) nuvarande Norrmalmstorg. Hit kunde båtar och sumpar föras in och ompackning av fisk ske, och hit kom bönder och fiskare från skärgården och ända från Åland och Finland. Även vid Jakobs torg, vid nuvarande Operan, fick allmogen sälja bland annat fisk. I början av 1700-talet kunde större fartyg anlöpa Blasieholmen, vid Sillhovet, och lossa salt sill, kabeljo men även torr fisk.

I de flesta städer runt om i landet tycks torghandeln ha varit reserverad för onsdagar och lördagar. Men i Stockholm pågick försäljning varje dag utom på vilodagen. På Södermalm bodde många månglerskor men också sumpfiskarna. De köpte upp fisk i skärgården och använde sig av stora segelsumpar för att frakta in den. Notfiskarna fiskade i stadens vatten. Det finns också uppgifter att dammar anlagts för fiskodling såväl på Södermalm som på Kungsholmen.

Månglerskorna i staden

Under 1600-talet förekom bodar med både fisk, ost och kött vid sidan av torgmadamernas försäljning. Under 1700-talet flyttade mer av livsmedelshandeln in i bodar. De fanns för all slags försäljning i nära nog varje hus vid de större gatorna i Gamla Stan.

Månglerskorna fick en speciell förordning från 1760. De skulle betala skatt varje vecka för att få tillstånd. För fiskmånglerskorna gällde skatt på försäljning av bland annat lutfisk, lax, sill, strömming, ostron, hummer och krabbor med drygt 3 skilling per vecka. Lägre skatt (drygt 1 skilling) betalade månglerskor som sålde billiga dagligvaror; högst skatt (5 skilling) erlade de som sålde tillagade matvaror (som sylta och korv) liksom frukter.

Hur levde månglerskorna? Om det vet vi ganska lite, men författaren August Blanche har skrivit två berättelser som speglar två ytterligheter. Han berättar om en ensamstående kvinna i ”Mångelskan” (i Bilder ur verkligheten, del 1), en madam Holm, sannolikt efter en bekant förebild. Hon var kanske den främsta månglerskan på sin tid vid Röda bodarna i Stockholm (platsen vid korsningen Fredsgatan–Jakobsgatan) där hon sålde grönsaker under ett grovt lärftsparaply. Hon var relativt välbeställd och kunde låta sin dotter utbilda sig i kokkonsten, läsa franska samt gå i lära och få sy hattar hos Folckers och brodera guld hos fru Nybom. Dotterns bröllop blev påkostat och mångelskan hjälpte familjen ekonomiskt.

Men August Blanche beskrev också månglerskor som verkligen hade det svårt och slet ont (Bilder ur verkligheten del 5):

Mången gör större eller mindre affärer än mångelskan, men ingen sliter så ondt i sin rörelse som hon. Hennes salubord är merendels torget med kullersten till golf och himlen till tak […]

De havfa också – så påstå de åtminstone – skäl till sina utbrott. ”Värre än väder och vind”, säga de, ”är det att ha att göra med oförståndiga pigor och unga matmödrar, som äro än oförståndigare, för de pruta på en knippa rädisor, liksom de hos Medberg [en sidenhandlare på 1840–50-talen] pruta på en sjal.

 

Fiskehamnarna

Fiskförsäljningen hade under 1660-talet med magistratens (alltså stadsstyrelsens) hjälp koncentrerats till två fisktorg med bodar vid Norra och Södra strömmen. De byggdes efter hand ut med pålade bryggor och sumphamnar. Det var Norra Fiskarehuset (mellan Gustav Adolfs torg och Helgeandsholmen) och Södra Fiskarehuset vid Slussen. Fiskarehusen låg på bryggor med ett antal salubodar. Hamnen bredvid utgjordes av en bassäng omgiven av bryggor där fisken förvarades i sumpar. På båda platserna fanns från 1730-talet Gröna gångar, dvs smala, låga bodlängor där trädgårdsmästare kunde sälja grönsaker. Strömmarnas rörliga vatten underlättade att bevara fiskarna levande i sumpar. Orenheter sköljdes bort av vattnet. Men de centrala lägena på båda sidor om Gamla Stan innebar att trafiken måste prioriteras, och Norra Fiskarehuset upphörde när Norrbro byggdes 1807. Södra Fiskarehuset bestod, och från 1869 fick månglerskorna konkurrens av lantbor som också sålde fisk där, som följd av näringsfrihetens genomförande år 1864.

Senare använde fiskmånglerskorna kajen vid Kornhamnstorg i Gamla stan; i slutet av 1800-talet fanns där i alla väder ett tjugotal. De satt ofta på ”månglerskestolar” (kända från 1600-talet): en avsågad tunna där nedre delen var fylld av halm så att kvinnan kunde stoppa ner och värma fötterna. Halva övre delen av tunnan bildade ryggstöd och vindskydd. På ett par bräder stod fisklådorna framför kvinnorna. Fisken vägdes med ett besman.

Fisken, mest strömming och torsk, kom fortfarande från skärgården men också från Mälaren. Bönder och fiskare i båtar anlände tidigt, sålde sin last till månglerskorna och återvände hem på kvällen. År 1915 stängdes Fiskarebryggan på grund av dåligt vatten, kanske beroende på olika fyllnadsarbeten. Fiskarna i sumparna förgiftades kring Slussområdet.

Saluhallar

Även på Hötorget började det säljas alltmer fisk från 1898 och då lagd på is i spjällådor, ”trummor”. Hötorgshallen hade uppförts redan 1882 och många månglerskor flyttat in. De fick betala höga hyror och klagade över att oseriösa konkurrenter köpte upp varor lite överallt och ställde sig på torget och sålde billigt. Gamla Hötorgshallen revs 1954 och ersattes 1958 av den som nu ligger under markplan. Östermalms saluhall öppnades 1888. Även här klagades det på att oseriösa konkurrenter sålde fisk på torget utan att betala någon avgift.

Kanske minns några läsare de isiga fönstren i fiskaffärerna där färsk fisk fileades framför kunden, något som med tiden blev allt ovanligare när matvarukedjorna spreds över landet. I dag finns få fiskmånglerskor kvar. Birgitta Åhs i Östermalmshallen är en av dem som för familjetraditionen vidare, under nya förutsättningar. Tack vare snabba transporter kan vi fortfarande få färska delikatesser från hav och sjö − om än mer sällan från svenska vatten.

Artikeln är hämtad från Centrum för Näringslivshistorias tidning Företagsminnen 2013:2.

Dela med dig av dina tankar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *