Från fondsocialism till bubbelekonomi

Other People´s Money, OPM, kallas lite vanvördigt ett internationellt ägarsystem som det senaste decenniet förvandlat främst USA och Storbritannien till krisnationer, där politiker tvingats gå ut med budgetmedel för att försöka reparera väldiga skador som arroganta spekulanter ställt till med. Sverige finns naturligtvis med, men har av tillfälligheternas spel den här gången tagit smällen i industrin snarare än i finanssektorn och statsbudgeten.

I det här ägarsystemet ser vi ett mönster där mellanhänder under fyra–fem år av uppgång spelat med spararnas pengar, vilket genererar skenbar värdetillväxt och stora avanser till systemets aktörer. Men eftersom värdetillväxten inte blir uthållig uppstår med jämna mellanrum kraftiga sättningar, där förlusterna ytterst bärs av andra, som aktiespararna i it-bubblan och skattebetalarna i bolånebubblan.

Ett sådant system kommer förstås att förändras och stävjas, kanske inte efter den senaste finanskrisen, men väl efter nästa, som redan är under uppbyggnad. Ägandet är lika lite som något annat i ekonomin stabilt och oföränderligt, det pågår en ständig evolution.

Inget land har förändrat sitt ägande snabbare än lilla Sverige. Eftersom jag råkar ha verkat som journalist i den omvälvningen berättar jag här en smula om de förändringar som började i en liten, nästan stängd svensk vik, och som nu är en del av ett stort stormigt hav.

Rätt entusiasm för varvet

Mina första kontakter med ägandet i Sverige kom när jag började som ekonomisk reporter på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning alldeles i början av 1970-talet. Trådarna var tätt spunna mellan bankstyrelserna och de olika företagen vid den här tiden . Jag lärde mig gradvis till exempel att den tidning jag arbetade på var ägarmässigt insyltad i Custos, ett ägarbolag med förankring mot västsidan av Sverige och Skandinaviska Banken. Med farbröder från detta nätverk skulle man vara försiktig, annars kunde tidningens nye verkställande direktör få klander. Att behandla en produktnyhet från till exempel Volvo vanvördigt eller en sjösättning på Götaverken utan den rätta entusiasmen kunde få telefonen att ringa, inte till mig utan snarare till den verkställande direktören. Honom önskade jag inte mer trubbel än han redan hade med tidningens överlevnadskris.

Som tur var hade jag läst en relativt färsk liten pocketbok skriven av kommunistledaren C. H. Hermansson. Hans bok sades handla om finansfamiljerna, men det var rena båget. I stället var det en robust kartläggning av hur bankstyrelserna, i ett annars ägarfattigt Sverige, drog i trådar till de olika storföretagen. Det här med ”finansfamiljer” klistrades nog på för att boken bättre skulle passa in i kultursidornas debatt om staten och kapitalet.

I centrum av Hermanssons maktdiagram tronade Stockholms Enskilda Bank och Skandinaviska Banken. Enskilda hade inte bara sina egna bolag via Investor, utan närstående familjegrupper som Bonnier och Johnson. Handelsbanken var visserligen norrlandsinriktad med SCA, MoDo och Fagersta i nätverket, men där fanns ju också Stockholmsföretagen Aga och Metallverken.

Skandinaviska Bankens nätverk var lika förgrenat som Stockholms Enskildas, låt vara att det var lösare hopknutet. Här ingick både ”Skåne- och Göteborgsmaffian” på var sin kant. Gamla fina företagsnamn som Uddeholm, Sockerfabriks, Boliden, Skånska Cement, Kockums, förutom de båda nyss nämnda Volvo och Götaverken räknades som ”Skandinaviskas bolag”.

Byggde bort vinsten

Av alla dessa ägarbanker var Handelsbanken för tillfället i sämst skick. Själva banken hade nämligen under Tore Browaldhs ledning satsat på bred marknadsföring och kontorsetablering, en expansion som förstört lönsamheten. Orsaken till kontorsruschen var att bankerna i Sverige konkurrerade på en hårt reglerad marknad där de varken fick tävla med pris eller kreativitet. Det enda som återstod var att öppna ett nytt kontor varje gång en mjölkbutik lade ned i något kvarter. En tidigare forskare och vd från provinsbanken Sundsvallsbanken, Jan Wallander, kallades in för att röja upp i Handelsbankens kris.

Även Skandinaviska Banken startade många lokalkontor. Den främste av cheferna där, Lars-Erik Thunholm, hade skrivit en av de läroböcker som jag läste på högskolan. Den hette inte Svensk Kreditmarknad utan Svenskt Kreditväsen vilket förklaras av att kreditmarknaden hade avskaffats under kriget och inte förväntades återuppstå.

Ursäkta den vanvördiga tonen. Det är lätt att falla in i den när 1970-talet kommer på tapeten, men frågan är om epoken vi lever i just nu kommer att framstå så mycket mer välstyrd i framtiden. Varje tids beslutsfattare är fångna i sina föreställningar om vad som är rätt och normalt.

Stockholms Enskildas starke man Marcus ”Dodde” Wallenberg var ett år äldre än seklet. Visserligen hade han stått utanför kontorsraseriet, men hade fått andra problem. Svenska banker var stängda från utlandsmarknaderna, och företagsbanken Enskilda behövde följa sina företag ut i världen, det handlade om bolag som SKF, LME, Asea, Atlas Copco, STAB och Alfa Laval. Fångade man inte upp större sparande i Sverige var risken att de stora kundföretagen och banken skulle växa sig väldigt omaka i storlek. Vad skulle blivande världsföretag göra tillsammans med en liten bankirfirma som stängts inne i en liten avkrok i Europa?

Det var därför Marcus Wallenberg drev igenom en fusion mellan Enskilda och Skandinaviska till Skandinaviska Enskilda Banken år 1972.

Tidsstudier och vänstervindar

Storföretagen och arbetarnas fackföreningar hade firat stora triumfer efter kriget. Svenska arbetare hade fått se sina reallöner mer än fördubblade på några decennier, en kraftig utjämning mot tjänstemännen. Förklaringen till detta var Saltsjöbadsavtalet som i sin hårda kärna hade överenskommelser om tidsstudier och ackordslöner. Det var inte omfördelningspolitik utan bättre produktivitet som låg bakom denna arbetarrörelsens historiska seger.

Detta förstod jag lite bättre än det tidigare eftersom jag nyss hade växt upp i ett arbetarhem och sett förändringen med egna ögon. Att jag ändå på Handelshögskolans studenttidning Ekon hade redigerat en debatt om tidsstudiesystemet MTM från vänstervinkel, är jag lite generad över i dag. Den svenska modellens tidsstudier och löpande band var inte längre tidens melodi, jugoslaviska arbetargrupper framhölls i stället som det nya och moderna.

Förvirringen om vad den svenska modellen innebar blev med tiden total. ”Progressiva” lärare predikade ”självstyrande grupper”, ja, självaste nye Volvochefen Pehr G. Gyllenhammar satte sig för att skissa på framtidens bilfabrik i Kalmar. Det handlade nog mer om vilja att vara med sin tid, än om djupare insikter i produktivitetsfrågan. Än i dag finns det universitet i världen som talar om ”The Swedish Model” när de egentligen refererar till den kritik som den riktiga modellen fick.

Socialisering och planekonomi

Över detta system av storföretag och deras banker härskade politiker som inte bara bevakade sina gamla krigsregleringar utan funderade på att socialisera hela banksystemet, precis som man gjorde i Frankrike från 1972. Att socialdemokraterna också försökte möta stagnationstendenser med ett nytt statligt storföretag, Statsföretag, och sedan med löntagarfonder, stärkte intrycket av att ett helt lands administratörer och politiker höll på att tappa perspektivet efter tre decenniers framgångar.

Perspektiv bakåt finns sällan och framtiden, den är ju förborgad. I nummer 1 av den ambitiösa tidningen IBM-nytt år 1972 skrev jag som gästskribent en artikel om global tillväxt, byggd på världsbankens statistik och en del datorsimuleringar som IBM-folket gjorde åt mig. I artikeln förutspåddes visserligen att Japan skulle bli rikt redan i slutet på 1980-talet, men det som skilde prognosen från senare verklighet var synen på östblocket. Enligt Världsbanken knappade kommunistländerna in på Sverige och andra, med två procentenheter varje år, och skulle fortsätta att göra så. Jag tog fasta på det.

Vi har glömt det eller förträngt det, men världens nationalekonomer vacklade vid det tillfället mellan marknadsekonomi och planekonomi. Wall Street var just inne i sin värsta kris efter 1929 och London hade halkat in i en härdsmälta där mer än 70 % (!) av aktievärdena skulle försvinna. Sverige skulle hösten 1976 få en lång kö av nödlidande företag utanför industriminister Nils G. Åslings rum.

Ingen kunde drömma om att president Ronald Reagan och premiärminister Margaret Thatcher bara några år senare, i början av 1980-talet, skulle starta en liberal revolution och att det planekonomiska blocket därefter skulle säcka ihop av sin egen tyngd. Få kunde drömma om fondspararrevolutionen eller att frihandeln skulle sätta fart på en global ekonomi där Kina och Indien under 1990-talet blev allt tyngre deltagare.

Sverige ett särfall

Sverige var i många avseenden ett särfall, här hade vi en avvikande syn på verkligheten. En mäktig företagarexpansion hade gått över i spekulation under första världskriget då en inflation på 400 procent gjorde kapitalägarna rika och de anställda fattiga. Att lönerna inte kunde hänga med i den takten gjorde att vinsterna och börsaktiviteten nådde rekordnivåer i Stockholm 1918. Men så kom efterkrigstiden med en kraftig deflation och nu var det löntagarna som blev vinnare, i vart fall de som behöll jobbet. Att en regering med arbetarrörelsens politiker vid makten införde åtta timmars arbetsdag just då skapade ett veritabelt stålbad för kapitalister. En tredjedel av alla större företag hamnade i bankernas ägo och bankerna fick delvis räddas av staten. Efter Kreugerkraschen 1932, som var en förlängning av första världskrigets affärer, såg socialdemokraterna och bondeförbundet till att näringslivet fick bättre villkor.

Under de gynnsamma förhållanden som rådde efter andra världskriget växte självförtroendet hos de svenska socialdemokrater som önskade ett näringsliv i statlig ägo. Det började med de nya förmögenhets- och arvskatterna 1947 som var specialkonstruerade för att skjuta finansfamiljer som Wallenberg och Johnson i sank. Att just dessa två och snusfamiljen Ljunglöf drev kampanjen PMH (planhushållningsmotståndet) mot den planerade skatteförändringen, omnämndes på 1970-talet närmast som en mörk kontrarevolution när saken kom upp bland socialdemokratiska toppolitiker. Eftersom jag råkade arbeta för en socialdemokratisk minister som talskrivare under år 1975 vet jag detta säkert.

Småföretagen ett hot

Många inom socialdemokratin bar under 1970-talet visionen om ”ekonomisk demokrati”, ett näringsliv där storföretagen styrdes ytterst av banker och den fackliga rörelsen. I den världen fanns bara de storföretag som utvecklats under efterkrigstidens högkonjunktur. Småföretagare framstod närmast som besvärande inslag, svårigheten låg i att se till att de inte kunde smita från skatt. Hårda regler om substansvärdering vid beskattning hade redan fått många av 1930-talets nya familjeföretagare att sälja till en ny sorts utvecklingsbolag som bildats av bankerna. Stockholms Enskilda hade bildat Incentive, Skandinaviska banken Företagsfinans, och Handelsbanken Promotion. Tulwe, Sponsor och Hexagon kom från andra bankgrupper.

Det skrevs böcker och reportage om den hord av framgångsrika företagare som sålde och utvandrade till Schweiz eller Storbritannien, särskilt när grundarna av IKEA och Tetra Pak flydde landet i början av 1980-talet.

Mellan 1943 och 1975 hade man kunnat tala om en ständigt pågående högkonjunktur till följd av den uppbyggnad som skedde efter kriget. Svenskarna gjorde en del saker rätt. Saltsjöbadsavtalet bäddade ju från 1938 för arbetsfred och rationaliseringar. Men nu på 1970-talet drev nya ivriga socialdemokratiska politiker en ny linje med arbetsmarknadslagar och idéer om fondsocialism.

Vi vet hur det gick. En del av idéerna finns kvar som sediment och avlagringar i arbetsmarknadslagstiftningen medan annat mönstrades ut. Löntagarfonderna ombildades och blev en av orsakerna till att Sverige fick världens starkaste institutionella ägande i början av 1990-talet.

McKinseys siffertrolleri

Vid den tiden, på 1990-talet, var jag chefredaktör för tidningen Affärsvärlden och en dag kontaktades jag av en ledande konsult från den amerikanska firman McKinsey. Företaget hade utvecklat en strategimodell kring en metod att beräkna ett företags värde som summan av alla dess delars beräknade framtida kassaflöden, omräknat till nuvärde. Jag anade inte, när jag några dagar senare tackade nej till att dela lanseringen, att detta var fundamentet för en ny global ägarreligion som skulle spridas över världen.

Min skepsis kom av att både framtida kassaflöden och de räntor som nuvärdesberäkningar baseras på aldrig kan bli något annat än rena gissningar. På Affärsvärlden hade vi visserligen en liknande modell, men bara som en enkel räkneövning. Mer var den inte värd. För genom att ändra ränta eller tillväxttakt kunde man få snart sagt vilket resultat som man ville, hur komplicerat man än räknade. Ett mycket böjligt fundament alltså.

Om de ganska få ägare som överlevt långsiktigt, kan man hävda att de antingen haft otrolig tur eller att de varit antingen försiktigast eller flexiblast. Den som i likhet med Ivar Kreuger belånat sig högt eller i likhet med Grängeschefen satsat hårt på en framtidskalkyl, har fått lämna scenen.

Men nu ställdes återigen allt på ända. Nya tider randades då framtidsvärdet, inte det egna kapitalet, skulle sättas i centrum. Företag som tycktes ha stort framtidsvärde behövde inte samla på balansräkningen eller låna från ägarna i förväg. Nej, dagens överskottskapital skulle i stället delas ut eller användas till att köpa tillbaka egna aktier. Pengarna gjorde bäst nytta hos de nya institutionella förvaltarna, det vill säga sparfonderna. Om pengar skulle behövas igen var det bara att äska nya. Företagsledningar skulle också renodla sina verksamheter så att aktieanalytiker lättare skulle kunna beräkna framtidsvärdet efter den modell McKinsey hade utvecklat. Med kalkylsystemet Excel från Microsoft kunde detta göras blixtsnabbt. Problemet blev förstås att minsta lilla ränteändring eller tillväxtmodifiering fick värdet att explodera på skärmen.

Aktier inget för änkor

Aktier är inget för änkor och faderlösa, det hade varenda svensk bankman klart för sig fram till 1970-talet. Men så kom sparfonderna och erbjöd korgar av aktier som kunde köpas av spararna. Blivande nobelpristagare hade räknat ut att risker kunde balanseras. Bankerna kastade den tidigare tveksamheten över bord och marknadsförde det nya sparandet med kraft.

Det säger sig självt att tusentals analytiker beväpnade med samma modell skapade en väldig dynamik i världsekonomin. Pengar sökte sig med kraft till olika framtidsprojekt på 1990-talet. Företag som inte visade kraft fick svårt att få pengar.

Omvandlingen tog fart, och jämfört med det tidigare planekonomiexperimentet var naturligtvis detta att föredra. Men vem skulle dra i bromsen när alla gasade på åt något håll, stärkta av att så många flög med i flocken? Farhågorna besannades ganska snart.

Alla sorglustiga historier som jag kan berätta från 1920- eller 1970-talen förbleknar när jag kommer in på våren 2000 då analytikerna i det nya sparsystemet kombinerade en strålande säljprognos för 3G-system med en ovanligt låg ränta för Ericsson. Poff! Ericssonaktien gick från 60 till 250 kronor på några månader, detta trots att företaget redan signalerade problem med sina mobiltelefoner.

Så började samma sorts analytiker beräkna avkastningsvärdet på rättigheterna för 3G-trafiken i Storbritannien och Tyskland. Poff! I England skrev man ut världens största check någonsin, som högtidligt lämnades över till staten. Problemet blev att alla teleoperatörer fick låna så mycket pengar när de alla skulle skriva ut den sortens växlar på framtiden i land efter land.

Varifrån skulle nu pengar till själva investeringarna i teleutrustning komma? Ingen hade ju några medel till detta längre. Paff! Analytikerna ändrade i sina kalkyler och aktierna rasade som stenar, Ericssonaktien ned mot 35 kronor. Det skulle bli ännu värre.

I försäkringsbolaget Skandia hade intraprenören Jan Carendi byggt upp sparförmedlaren AFS. När IT- och telekomvärdena rakade i höjden steg också den beräknade andel av framtidsvinsterna som Skandia skulle få. Aktievärdet på företaget åttafaldigades och nyckelpersonerna krävde sin del av framtidsvärdet så snart som möjligt.

Så skenar flocken

Trots baksmällan efter telekombubblan år 2000–2002 skruvade världens investmentbanker, konsulter, fondförvaltare och andra glatt vidare på sin ägarmodell och på därmed sammanhängande belöningssystem. Finansvärlden knöts upp i ett finmaskigt nät av belöningar. Snart hade tiotusentals aktörer procent på det konstaterade framtidsvärdet, och fick utdelning lagom till jul varje år. En särskilt kreativ analytiker utvecklade därefter en finansprodukt som kastade in hela världsekonomin i kris hösten 2008.

Genom att strimla bra och dåliga lån från amerikansk bostadsmarknad på ett speciellt sätt kunde man få fram värdepapper med kombinationen högre avkastning till lägre risk, så hävdade åtminstone den teoretiska modellen. Någon borde tidigt ha anat ugglor i mossen, men kreditgivare, konsulter, investmentfolk och förvaltare tjänade alla provisioner och bonusar på de framtidsvinster som dessa instrument skapade. Flocken började snart skena. Amerikanska banker jagade lån att sälja vidare, mellanhänder material att strimla, bankirer instrument att marknadsföra och förvaltare högavkastande men säkra produkter att investera. I varje led gav transaktionerna provisioner.

Instrumenten hade redan spritts över hela världen när lån började haverera i allt högre takt på den amerikanska bostadsmarknaden. Ett begränsat problem för en jättelik internationell finansmarknad kan man tycka, men problemet var att ingen riktigt visste vem som bar förlusterna. Skulderna var ju strimlade och skingrade.

Marknaden mötte osäkerheten med nya flockrörelser. Först var det ingen som ville köpa fler bolåneinstrument och sedan tävlade alla om att skriva ned dem mest.

Den nya ägarkapitalismen är lika omåttlig, i uppgång och nedgång. Banker i hela världen tävlade om att banta sina balansräkningar och ingen kunde snart få lån till att köpa sådant som lastbilar, kompressorer och stålplåt. Världshandeln dök på några veckor som om ett världskrig hade brutit ut. Men efter nio månader av kaos fick några av historiens största statliga stimulansprogram till slut hjulen att börja snurra igen.

Nästa bubbla väntar

Ungefär där står vi i dag. En förvirrad debatt om bonusar pågår medan fondförvaltarna har börjat ansträngningarna att driva upp framtidsvärdena igen. Spararna köar för att få vara med och det är bara en tidsfråga när nästa bubbla ska blåsas upp. Fondkapitalismen behöver tuktas av en ny Reagan eller Thatcher men ingen vet förstås hur det kommer att ske.

Det enda vi vet någorlunda säkert är att riktiga ägare har fått lära sig den gamla läxan en gång till, det vill säga att inte belåna sig för högt och hålla tummen på företagsledningar så gott det går. En volatil aktiebörs, som ena året är värd hundratals procent mer än det andra, kan inte användas som grund för sunda ägarstrategier. Summan av kortsiktiga manövrar är rakt inte den bästa långsiktiga strategin.

Det behövs självrannsakan hos många av aktörerna i ägarspelet, särskilt i Sverige. Tanken att ägande kan skötas automatiskt är lika betänklig som att det kan skötas av politiker. Ett land utan riktiga ägare av kött och blod är sårbarare. Det borde historien redan ha lärt oss.

Artikeln är hämtad från Centrum för Näringslivshistorias tidning Företagsminnen 2011:1.