Det är en gråmulen novemberdag. Utanför bilfönstret visar Gotland upp nästan parodiska vykortsbilder av tysta, gråa stenhus och lamm i dimma. Men plötsligt bryts stillheten – bolmande skorstenar reser sig mot himlen, och på båda sidor av vägen öppnar sig väldiga stenbrott. Vill man se betong snarare än lamm är Slite det givna besöksmålet.
Egentligen är hela norra Gotland ett paradis för den som vill följa den svenska kalkbrytningens och kalkhanteringens historia, från enkla kalkmilor till dagens industrier. Och från tiden däremellan finns rester av böndernas kalkugnar för husbehovsbränning, som sedan följdes av de lite större och mer industriella schaktugnarna. I närheten av dem öppnar sig stenbrott och slagghögar som sedan länge ligger öde. Nu återerövras de steg för steg av naturen – eller av människan i form av spektakulära lyxhotell, restauranger, stugbyar eller exotiska laguner att bada i.
Men allt är inte nedlagt. Gotland är fortfarande centrum för den svenska kalk- och cementindustrin. I dag ägs visserligen Cementa i Slite av den tyska koncernen HeidelbergCement, men historiskt sett är det inte så ologiskt att det finns tyska intressen på en gammal Hanse-ö. Ekonomihistorikern och lektorn emeritus Åke G. Sjöberg berättar att det var med tyskarna alltsammans började för tusen år sedan. De kunde nämligen konsten att bryta och bränna kalk, och under tidig medeltid kom kunskaperna att föras vidare till Gotland genom köpmän och kyrkans män.
– När Gotland, som har hur mycket kalksten som helst, kom i kontakt med det här området var det som att tända på ett fyrverkeri. Det gick kvickt som rackarn. Se på ringmuren, kyrkorna och de medeltida huskropparna. Det är så mycket som är murat, och det är ingen tvekan om att man nu hade lärt sig att bränna kalk och gjorde det här på plats.
Som att tända ett fyrverkeri
Exporten däremot fick sitt egentliga genombrott först på sextonhundratalet, och enligt Åke G. Sjöberg hade tyskarna återigen ett finger med i spelet. I S:t Olofsholm, inte långt från Slite där dagens tyskar har sitt engagemang, satte kalkbrännare från Danzig på 1630- och 1640-talet upp det som man tror är den första exportkalkugnen.
– Nu började det exporteras bränd kalk i stället för sten, och under de följande femton–tjugo åren kan man se att stenexporten går ner alldeles oerhört, medan den brända kalken tar över. Det dyker upp kalkugn efter kalkugn i de gotländska hamnarna på hela nordöstra kusten. Samtidigt blir det en köpmansnäring att driva kalkugnar och exportera bränd kalk. Tidigare hade brytning och stenexport varit en bondenäring.
I samma veva blev Gotland svenskt, och under den svenska tiden expanderade alltsammans rejält eftersom det behövs stora mängder kalk till befästningsbyggande i de nya besittningarna i bland annat Stralsund, Wismar och Greifswald. Till och med den kalkrika grannön Öland fick sin beskärda del när Borgholms slott skulle byggas i början av 1650-talet.
Linné studerar
Hundra år senare var kalkbränningen på norra Gotland ett känt fenomen och ett givet studieobjekt för Carl von Linné under hans gotländska resa. Under ritten norrut bländades han av vägarnas vithet och oroade sig för att hästen skulle snava på de slippriga kalkhällarna, men väl framme i Kappelshamn fångades Linné av såväl kalkugnen som arbetet med bränningen:
Kalkugnen var byggd nästan som en masugn till 4 famnars höjd, 2 ½ famns bredd. [– – –] Den brända kalken föres sedermera neder uti ett hus vid stranden, där han släckes och kringröres, under vilken tid luften i huset är fullare med kringflygande kalkpartiklar än någon kvarn med mjöldoft, vilket här lägger sig på arbetsfolkets läppar, att de därav äro utslagne och hudlöse. Trakten omkring kalkugnen låg betäckt med fördärvad kalksten och ved.
Snart började också kalkpatroner att etablera sig ute på landet i sina pampiga gårdar i närheten av driften – vid Storugns, ungefär där Linné stannade till, i Fårösund, Östergarn och Slite. En brukskultur utvecklades efter hand, och när industrialiseringen tog fart blev efterfrågan ännu större. Massatillverkningen och stålindustrin behövde kalk, liksom sockerindustrin. Och för all nybyggnation krävdes cement, något som fram till 1870-talet hade importerats.
Det var alltså hög tid att utnyttja den inhemska kalken också till cementtillverkning, och naturligtvis borde det ske på kalkön Gotland. Civilingenjören Otto Fahnehjelm undersökte möjligheterna att etablera en fabrik på ön 1869. Men till slut blev Skånska cement (grundat 1871) först med sin fabrik i Lomma 1873, medan Visby cementfabrik kom på god andraplats 1883. Och sedan rullade det på – redan vid slutet av 1880-talet fanns fyra cementfabriker i landet, förutom i Lomma och Visby också i Limhamn (Malmö) och Degerhamn (på Öland). Fyrtio år senare hade antalet fabriker växt till tio.
Cementa köper och växer
Bolagen i Malmö, på Gotland och Öland trampade snart in på varandras försäljningsområden, och konkurrensen inom landet ledde till prissänkningar. För att samordna försäljningen bildade de därför 1893 Svenska Cementförsäljningsaktiebolaget, Cementa. Det blev början på en utveckling som fullbordades 1973, då Cementa slutligen uppnådde monopolställning genom att den sista konkurrenten, Gullhögen utanför Skövde, blev en del av bolaget. Innan dess hade också deltagarna i cementförsäljningsbolaget Cementa en efter en köpts upp av Skånska Cement som 1969 hade bytt namn till just det gamla Cementa.
Utvecklingen fram till monopolet 1973 med alla aktörer, ägarförhållanden, uppköp och samgåenden inom kalk- och cementindustrin blir lätt oöverblickbar. Mycket översiktligt kan man säga att huvudaktören är Skånska cement, och att råvaran framför allt finns på Gotland. Men med tiden mals alla, Karta och Oaxen, Slitebolaget, Visby Cementfabrik, Ölands Cement, Hällekis – listan skulle kunna bli mycket lång – ner till ett och samma bolag.
Dagens fabrik i Slite – som stod färdig 1919 och som köptes upp av Skånska cement 1931 – är den största av koncernens tre svenska fabriker. Jämfört med tillverkningen i Degerhamn och Skövde som har en kapacitet på tusen respektive tvåtusen ton cement per dygn, kan Slitefabriken nå upp till hela sjutusen ton cement per dygn och cirka 2,5 miljoner ton per år.
När man i dag dunsar fram med bilen över betongskarvarna på vägen in till Slite, finns hela tiden fabriken med sina skorstenar närvarande. Till och med för turisten som ligger på stranden och slappar i solskenet om sommaren är anblicken inom räckhåll. Och namnet som man kan skymta på skylten högt där uppe är numera inte Slite cementfabrik, inte ens bara Cementa, utan också HeidelbergCementGroup. Historien har gått ett varv och kommit tillbaka där den började – med gotländsk kalk och kalkbrännare från Tyskland.
Maria Kapla och Johannes Ståhlberg är verksamma som frilansskribenter, översättare och språkgranskare, bland annat av Företagsminnen. Artikeln är hämtad från Centrum för Näringslivshistorias tidning Företagsminnen 2010:2.
Dela med dig av dina tankar