Från handelsbod till storföretag

Är stort alltid bättre? Nej, men stora företag och stora butiker är bra för företag och kunder. Det finns två huvudformer av storskalighet. Den ena är att företagen blir större. Den andra är att varje enskild butik blir större.

För företag finns flera vinster med storskalighet. En större butik leder till större omsättning. Med större volymer kan man pressa inköpspriset. Därför vinner man på att starta fler butiker, d.v.s. filialer. Detta förklarar uppkomsten av s.k. kedjeföretag som t.ex. H&M. Man kan också vinna på att själv producera sina varor – ett bra exempel på detta är IKEA som har ett flertal egna fabriker. Inom ekonomisk forskning kallar man detta för att integrera bakåt.

Vad vinner då kunden på detta? Lägre inköpspriser leder till billiga varor. Stora butiker med stort sortiment gör att man inte behöver gå till flera olika butiker för att handla.

Handelshus

Normalt förknippar vi stora handelsföretag med 1900-talet. Det fanns dock stora handelsföretag i Sverige före 1900. Grosshandelsrörelser, som sysslade med utrikeshandel, s.k. handelshus, hanterade stora mängder varor. Fram till mitten av 1800-talet fanns det dock en del hinder för handelsföretag att växa. Ett var den komplicerade handelslagstiftningen. I t.ex. Stockholm fick man inte bedriva både gross- och detaljhandel. Ett annat hinder var att delägare var gemensamt ansvariga för sina insatser. Nya möjligheter öppnades på 1840-talet då handelslagstiftningen liberaliserades och det moderna aktiebolaget med begränsad ansvarighet introducerades i Sverige.

Företagen drog nytta av denna utveckling. Nya handelsaktiebolag växte fram och företagen blev alltmer specialiserade. Ett välkänt exempel är Söderberg & Haak som specialiserade sig på järn och stål och som kom att dominera denna marknad under 1900-talet.

Både grossist- och detaljhandeln etablerade filialer. Detta förekom även i de mest avlägsna bygder. Ett exempel är Hammerdals hushållningsaktiebolag i Jämtland som kring 1890 hade tre filialer.

Varuhus

I slutet av 1800-talet kom varuhusen till Sverige. De tidigaste varuhusen var långt ifrån de konsumtionspalats som NK och PUB skulle bli vid 1900-talets början. Företag som Pariser Bazaar och Karl M. Lundberg hade dock ett bredare sortiment än andra handlare. Dessa två företag slogs 1902 ihop för att bilda Nordiska Kompaniet (NK). Varuhus av NK:s karaktär krävde en stor och välbärgad kundkrets. Det var därför svårt att etablera filialer i andra svenska städer. NK:s första svenska filial öppnades inte förrän 1960 och då i Stockholmsförorten Farsta.

Först på 1920 och 30-talen kom handelsföretag att utnyttja storskalighetens möjligheter till fullo. Dels genom butikskedjor eller kedjeliknande organisationer, dels genom att förlägga produktion, grosshandel och detaljhandel i samma organisation.

De första ”riktiga” butikskedjorna var EPA och Tempo som kom på 1930-talet. Det nya med dessa var att butikerna skulle likna varandra till placering, utseende och sortiment. Det fanns också från början en uttalad idé om att företaget skulle etablera sig på många orter.

Den stora pionjären i fråga om att länka produktion och detaljhandel var Kooperativa förbundet (KF). Till viss del skedde detta som en direkt följd av att vissa producenter vägrade att leverera varor till KF. Men från 1920-talet fanns också en uttalad vilja att skapa ett alternativ till karteller inom livsmedelsindustrin så att priset på exempelvis margarin kunde sänkas, vilket också skedde.

Från ungefär 1930 fanns alltså de typer av storskalighet vi känner än i idag.

Författare: Fredrik Sandgren

Fredrik Sandgren är fil. dr. i ekonomisk historia vid Uppsala Universitet.

Dela med dig av dina tankar