Resultaten av Ericssons satsningar på diversifiering inom Sverige under 1930-talet lät inte vänta på sig. Försäljningen på hemmamarknaden nästan tredubblades från 1933 till 1939. Moderbolaget hade normalt haft 75 procent av sin försäljning utomlands, men under 1930-talet föll andelen successivt till bara en tredjedel. Samtidigt fortgick diversifieringen. Stationer och apparater för telefonering hade vid 30-talets början utgjort mer än 80 procent av Ericssons svenska produktion; från mitten av decenniet var andelen nere i 55-60 procent.
I stor utsträckning tog således Ericsson marknadsandelar från sina konkurrenter. Det stod allt oftare Ericsson istället för ASEA eller Siemens på elmätarna i alla de bostäder som byggdes mot slutet av 1930-talet. Men Ericsson startade också utveckling av helt nya produkter. Dotterbolaget Svenska Kassaregister började exempelvis 1936 producera en kassaapparat, som skulle bli ett långsiktigt värdefullt inslag i Ericssons produktsortiment. Bolaget satsade också på utveckling och produktion inom en del tekniskt avancerade och framåtpekande områden. Man började exempelvis tillverka elektronrör inom ett särskilt dotterbolag, vars produkter inför hotet om avspärrning mot trettiotalets slut var strategiskt betydelsefull. Inom AB Svenska Elektronrör byggdes kompetens som var vital för långdistanstelefoni, men framför allt för den nya och allt viktigare radiotekniken.
Diversifiering och hemmamarknadsinriktning var således Ericssons sätt att överleva 30-talskrisen. Samma tendenser skulle i ännu högre grad gälla perioden 1939-1945, andra världskrigets tid. Exporten västerut från Sverige spärrades efter april 1940 av båda de krigförande makterna. Under ett halvår kunde bolaget praktiskt taget inte exportera någonting.
I början av 1941 hade svenska förhandlare åstadkommit ett andningshål västerut, den så kallade Göteborgstrafiken, och Ericsson fick utrymme på sammanlagt 80 av dessa båtar så att framför allt de sydamerikanska dotterbolagen kunde försörjas. Även till Finland och det kontinentala Europa kunde bolaget leverera, men som helhet pressades Ericssons export ytterligare ned. Exportandelen av moderbolagets fakturering låg under krigsåren omkring en tredjedel; den lägsta siffran, 15 procent, noterades för 1944.
Om kriget alltså betydde problem för exporten så gav det istället nya möjligheter på hemmamarknaden. För att rusta upp den svenska krigsmakten under brinnande krig och avspärrning mobiliserades svensk verkstadsindustri. Det svenska försvaret upprustades således praktiskt taget enbart med inhemsk materiel. Närmare en fjärdedel av de svenska verkstädernas kapacitet togs i anspråk direkt av krigsmakten. För Ericssons del var siffran under åren 1939-1944 omkring 20 procent.
Till en del gällde bolagets försvarsleveranser sådant som hörde hemma i dess normala produktion: telefonanläggningar för örlogsfartyg, fälttelefoner och växlar för armén, instrumentering för flygplan, utrustning för luftbevakning och alarm osv. Men i lika hög grad gällde det ren krigsmateriel, som låg helt utanför Ericssons traditionella sortiment.
Från början handlade det om ammunitionstillverkning; på våren 1940 sysselsattes var fjärde automatsvarv med att svarva granater. Den andra stora produkten blev tunga kulsprutor. Det statliga Carl Gustafs Stads Gevärsfaktori i Eskilstuna hade ansvaret för sådana vapen, men inte alls kapacitet tillräckligt, utan beställde till en början detaljer hos lämpliga underleverantörer. Efter en provorder på hösten 1939 följde en stor beställning i januari 1940 och redan på sommaren satt 80 arbetare på Ericsson och fräste kulsprutedetaljer.
Därefter växte orderstocken ytterligare. Detta innebar en mångdubbling av personalbehovet och ställde krav på utrymme för fräs- och svarvmaskiner, härdugnar, ytbehandlingsbad osv. Vidare behövdes anordningar för provskjutning av de färdiga vapnen.
Tillverkningen av krigsmaterial hade nu tagit sådana proportioner att den inte rymdes i den nya verkstaden i Midsommarkransen, dit Ericsson hade flyttat 1940. Bolaget hyrde därför sina gamla lokaler vid Tulegatan, som numera ägdes av Stockholms stad, och byggde i slutet av 1940 upp en hemlig specialverkstad för i första hand kulsprutetillverkning. Detaljerna tillverkades i bottenvåningen, hopsättningen skedde en trappa upp, ytbehandlingen gjordes i övre källaren och längst ner i källaren provsköts de färdiga vapnen mot en sandvall.
Redan i april 1941 var man vid verkstaden på Tulegatan uppe i en kapacitet på 15 kulsprutor per dag. Omkring 150 arbetsmaskiner var i arbete och hälften av dem gick i dubbla skift. Mellan 400 och 500 personer sysslade åren 1941-1943 med vapentillverkningen; utom kulsprutor tillverkades delar till det nya halvautomatiska geväret Ag m/42 och automatkanoner. Samtidigt utvecklades och producerades i Midsommarkransen annan krigsmateriel, exempel bombfällningslådor och centralinstrument för luftvärn och ubåtar.
Dela med dig av dina tankar