Svenska Radioaktiebolagets historia är i högsta grad en fråga om experimentlusta i teknikens frontlinjer. I dess laboratorium lades grunden till teknik som med tiden blev oumbärlig för utvecklingen av dagens mobiltelefoner. På vägen dit tillkom Radiola.
Den italienske uppfinnaren och fysikern Guglielmo Marconi lyckades 1895 med trådlös telegrafi överföra meddelanden på ett avstånd av 2 km. Vid första världskrigets början var det möjligt att sända ljud och elektronröret hade utvecklats, vilket möjliggjorde en förstärkning av radiovågorna så att det mänskliga örat kunde uppfatta dem. Ledande var det av Marconi i England grundade Marconi´s Wireless Telegraph Co. Ltd, eller Marconibolaget som det kallades i Sverige.
I Sverige observerades utvecklingen med stort intresse, inte minst från militärt håll. Flera initiativ togs, men det mest framgångsrika var Svenska Radioaktiebolaget (SRA), som bildades 1919 med LM Ericsson, AGA och ASEA bland delägarna. För att få tillgång till internationell kompetens inbjöds även Marconibolaget som stor minoritetsägare. Några år senare övertog L M Ericsson sina svenska partners aktier och nådde en ägarandel på 57 %. Lokaler hyrdes i ett nybyggt hus på Alströmergatan 12 i Stockholm. SRA hade i början ett tiotal anställda som skulle bedriva radioexperiment och bygga utrustning. Redan första året konstruerades såväl mottagare som sändare av radiovågor, en tvåvägskommunikation lämplig för telegrafi och telefoni.
Rundradioepoken inleds
I början av 1920-talet myntades begreppet rundradio, som innebar radiosändningar till en större skara lyssnare. För att stimulera radiointresset hos allmänheten startade SRA i maj 1923 de första rundradiosändningarna i Sverige från sin studio på vinden till Alströmergatan 12. Som studio användes ett kontorsrum, vars väggar och tak var klädda med tyg för att minska ekoverkan. Programmen, som i början sändes två eller tre dagar i veckan, varade i allmänhet några timmar och bestod mest av musik. SRA och Telegrafverket turades om att sända. En anekdot berättad i jubileumsnumret av SRA-Nytt 1969 ger en interiör:
Det var 1922. SRA-chefen Ivar Wibom var övertygad om nödvändigheten av att snabbt komma igång med rundradiosändningarna i Sverige, vilka redan var en realitet i England. Uteblivna sändningar betraktade Wibom som ett svek mot konsumenterna som redan köpt Radiolamottagare och gärna borde ha några svenska program att lyssna på. Alltså satte Radiolabolaget igång i egen regi, och den första sändaren (en skeppsradiostation med telefonmikrofon) installerades på en vägg i chefsrummet. D v s den monterades upp efter kontorstidens slut och plockades ned på kvällen efter sändningarnas slut av tjänstgörande hallåmannen för att chefen skulle kunna verka i proper miljö utan apparater och sladdar och bråte. Hallåman var den unge korrespondenten och bokhållaren Hjalmar W. Carlsson, som utsågs till posten av direktör Wibom med följande drakoniska anförande:
– Jaha, nu har vi en radiostation. Nu ska vi ha nån som pratar i den. Det får bli Carlsson som har en klar och tydlig stämma. Sedermera fick Hjalmar Carlsson hjälp av andra förmågor, bl a en ung man vid namn Sven Jerring.
Radiola slår igenom
Före 1920-talet måste privatpersoner söka särskild dispens för att få äga radiomottagare. Det berodde på att försvarsmakten fruktade radiokommunikation som den inte hade kontroll över. Regleringen avskaffades i början av 20- talet och öppnade en ny marknad. SRA såg början på en enorm efterfrågan på radioapparater, som snart stod för 80 % av omsättningen. Vid samma tid ökade konkurrensen om rundradiokoncessioner, och slutligen bildades AB Radiotjänst 1925 med både staten och radioindustrin som delägare. SRA upphörde därigenom med sina egna sändningar och koncentrerade sig på varuproduktion. De första tio åren tillverkades på Alströmergatan mer än 150 000 Radiola radiomottagare – utanför Skandinavien såldes de under märket Ericsson. Radiola försågs 1928 med inbyggda högtalare, och 1929 kom den första grammofonen.
Mondän design
Från början var radioapparaternas design inte särskilt genomtänkt. Elektroniken gömdes i en enkel trälåda. Från slutet av 1920-talet fick radiolådan mjukt svängda former och högtalaren täcktes gärna av en textilväv. Formgivarna hakade inte på funkistrenden, utan radion och de senare radiogrammofonerna utvecklades under 1930-talet alltmer till mondäna, men klumpiga möbler för finrummet. Det var först på 1950-talet som ljusa träslag kom i bruk, och transistorradion i slutet av 50-talet hade ett hölje av plåt. Rostfri får man anta eftersom den skulle användas på stranden. Radiola salufördes, liksom sina konkurrenter, i en mängd olika modeller som skulle tillfredsställa skilda smaker och rumsstorlekar. Radiogrammofonen var exempelvis en populär bröllopspresent till 1940-talets talrika brudpar.
Tv på 30-talet
På tv-området var SRA tidigt ute och experimenterade med sändningar redan 1935, i samarbete med det tyska radioföretaget Loewe. Den så kallade ”bildradion” förevisades allmänheten på stockholmstidningarnas depeschkontor. Men det skulle dröja ända till 1954 innan tekniken och marknaden var redo för serieproduktion. SRA sålde tv-mottagare två år innan Sveriges Radio efter mycken tvekan, och sporadiska provsändningar, inledde de första reguljära tv-sändningarna 1956.
Det svenska försvaret hade länge varit en stor köpare av SRA:s kommunikationsradio- och radarutrustning, särskilt under beredskapsåren på 40- talet. I början av 60-talet bestämde sig SRA för att ensidigt inrikta sig på dessa produkter och på utveckling av de första mobiltelefonsystemen. Därför såldes all tillverkning under märket Radiola 1964 till AGA. SRA hade i slutet av 60-talet 1 800 anställda och fanns på flera platser i Sverige. Det stora flyttlasset till anläggningen i det nybyggda Kista i Stockholm gick i maj 1976.
Biltelefonen
I samarbete med Televerket togs 1956 det automatiska biltelefonsystemet MTA i drift, inledningsvis med några hundra abonnenter. Ericssons första riktiga (mo)biltelefon tillverkades alltså på SRA och vägde 40 kg, vilket ändå var mindre än den kommunikationsradio för polisbruk som på 40-talet fyllde hela bakluckan på en bil. Biltelefonsystemet förbättrades på 60-talet under namnet MTB, och på 70-talet kom NMT-systemet för den nordiska marknaden. SRA tillverkade även personsökare och walkie talkies. Kompetensen inom SRA kom väl till pass för Ericsson när de övertygade sina kunder i Saudiarabien och Nederländerna om att de kunde bygga och leverera alla delar i ett nationellt mobiltelefonsystem, inte bara AXE-växlar. Det ledde till att Marconibolaget köptes ut och SRA 1983 blev ett helägt dotterbolag under namnet Ericsson Radio Systems (ERA). Därefter dröjde det inte många år innan mobiltelefoner och mobilsystem totalt dominerade Ericssons omsättning. Laboratorieexperimenten på Alströmergatan 1919 skulle visa sig vara en framsynt satsning.
Ur Företagshistoria 2005:1
Text: Anders Gidlöf arbetar som arkivarie och har bl.a. förtecknat Ericssons bildarkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Dela med dig av dina tankar